MENY
Trots att Sverige är ett av länderna som ligger på topp i att man som homosexuell kan leva öppet och att man alltid är välkommen tack vare våran lagstiftning, så förekommer det ändå allt för ofta att man som gay inte känner sig som alla andra. Att man sticker ut ifrån mängden och inte alls är så välkomnad som man borde vara. Det förekommer fortfarande allt för mycket fördomar och man får allt för ofta hålla ett extra öga över axeln när man offentligt vill visa sin kärlek till sin pojkvän, fästman eller make. Något som inte alls bör förekomma.
För vi är trots allt människor gjorda av samma skrot och korn, det enda som skiljer oss åt är att vi attraheras av olika saker och alla ska ha rätten att älska den man vill. Homosexuella ska inte behöva hålla sig ifrån att visa sin kärlek öppet för att respektera den norm som idag råder i samhället och vi bör inte heller behöva komma ut gång på gång, för det är aldrig så att en heterosexuell någonsin haft behov av att komma ut. . .
Jag kommer ifrån en lite mindre stad i södra delen av sverige där staden under den perioden jag fortfarande bodde där och tog beslut om att komma ut som bög hade en ganska skev bild av vad som menades med att "vara" homosexuell, mycket negativa fördomar kring denna läggning förekom. Många valde att ta avstånd ifrån mig efter detta och det kändes på något sätt som om man bar på någon slags sjukdom. Man blev särbehandlad på ett sätt som inte kändes bra och man fick emellan åt ta emot glåpord ifrån människor som inte var bekväma med att vara runt en homosexuell man. Detta resulterade i att man inte riktigt kunde vara sig själv trots att man från ögonblicket då man "kom ut från garderoben" kände att ens liv började, att livet hade fått en helt ny mening. Det byggdes upp en ständig oro när man var ute på krogen eller sent på kvällen på grund av rädslan av att bli påhoppad och misshandlad. Men som tur var så hade jag sedan en längre tid en dröm att flytta ifrån staden och kände nu att den drömmen skulle bli sann, för i hemstaden kunde jag inte stanna. Det var för psykisk påfrestande och jag kunde inte leva ut den personen jag faktiskt var.
Slutdestinationen skulle bli Stockholm, staden där den stora Pride-festivalen ägde rum varje år, staden där man skulle kunna få lov att vara den man är och inte behöva känna skam för att man var homosexuell. Jag minns att det var en otrolig lättnad att komma till Stockholm, mitt liv skulle få en vändning. Men trots att staden var stor så var det från början inte lätt att vara öppen, fördomarna existerade även här och man fick höra ännu mer om bögar som misshandlades. Men här valde jag ändå att försöka leva så öppet som möjligt, bara för att göra det enkelt för mig. Men det som jag på senare tid insett var att man varje gång man träffade nya vänner och började nya arbeten eller träffade nya kollegor var att man gång på gång fick komma ut och berätta att man var gay och levde ihop med en pojkvän. Efter detta kom också mycket följd frågor som man som homosexuell inte vill ha, som man känner att man inte ska behöva bli tillfrågad och jag vill säga att de som är bögar vet vad jag talar om för typ av frågor. Bara för att man stack ut ifrån heteronormen så var det ok att fråga och göra oss ännu mer annorlunda än vad vi redan kanske kände oss. Det var iallafall något som jag kände när detta uppkom. Jag kunde ibland bli upprörd inombords och ibland tror jag även att det syntes på mig.
Nu har jag bott i Stockholm i fyra år och har under dessa år växt väldigt mycket in i mig själv, slutat bry mig om vad andra tycker och blivit mer säker i mig själv. Allt detta för att inte orsaka att jag hamnar i någon typ av psykisk ohälsa. För det är det inte värt. Jag ska få älska vem jag vill och kan folk inte ta det så kan dom hålla det för sig själva. Men självklart finns det fortfarande en stor oro kring att man eventuellt skulle kunna bli nedslagen, den kommer nog alltid finnas tills dess att samhällets syn ändrats helt. Något som jag tvekar på om den någonsin kommer göra. Men det återstår och se.
Så att leva som homosexuell generellt idag är inte hela tiden lätt, samhället har kommit en bit på vägen men det är fortfarande en lång process kvar. Vi får ständigt blickar på oss, glåpord, bögar bli misshandlade, oförskämda frågor och får ständigt komma ut gång på gång och invänta reaktionen ifrån personer. Vi är fortfarande tills viss del särbehandlade och anses sticka ut från normen. Det är ständigt en kamp. Men jag är trots allt glad och tacksam över att jag lever i Sverige för det finns länder i världen som läget ser mycket hemskare ut. Något som får mig att känna vemod. Varför har vi en sådan skev värld som inte kan se det fina i att två människor älskar varandra utan istället skapar koncentrationsläger eller tar till dödsstraff, för att vara homosexuell är inget jag anser vara ett val utan något man föds med och ingen ska behöva lida för att man dras till samma kön. Många gånger så tror jag inte heller att det är könet man blir förälskad i utan hur personen är i allmänhet.
Jag vill också bara påpeka att synen ifrån min hemstad idag har förändrats, idag kan man som homosexuell leva ett lättare liv än för 6 år sedan och staden har tagit stor ställning till hbtq genom att dels anordna en egen pridefestival varje år. Sen ser självklart allt olika ut beroende på vilken stad man lever i. Men tiden jag levde där som öppen har satt sina djupa sår.
Men slutsatsen blir att homosexuella fortfarande inte har det lätt att leva öppet, vi har ändå kämpat oss en bra väg för våra rättigheter och acceptans, men ändå ser samhället ut som det gör. Det är en SKAM inte att vara gay!
Jag tycker det är otroligt viktigt att man ska kunna känna att man ska kunna vara sig själv och inte tycka att det är en skam att leva som homosexuell och folk som inte tycker om dig för den du är ska absolut inte få finnas kvar vid din sida och få ta din energi. Du är värd så mycket mer.
Har man mycket funderingar kring sin läggning eller liknande så finns det hjälp att få för att reda ut dessa, vilket innebär att det alltid finns någon som lyssnar. Ingen ska behöva gå så långt att man börjar må psykisk dåligt. Våga stå upp för den du är och försök strunta i samhällets norm. För genom att DU öppet visar din kärlek så hjälper du andra och det får samhället i rätt riktning. Det är otroligt viktigt att vi som HBTQSA håller ihop.
För vi är trots allt människor gjorda av samma skrot och korn, det enda som skiljer oss åt är att vi attraheras av olika saker och alla ska ha rätten att älska den man vill. Homosexuella ska inte behöva hålla sig ifrån att visa sin kärlek öppet för att respektera den norm som idag råder i samhället och vi bör inte heller behöva komma ut gång på gång, för det är aldrig så att en heterosexuell någonsin haft behov av att komma ut. . .
Jag kommer ifrån en lite mindre stad i södra delen av sverige där staden under den perioden jag fortfarande bodde där och tog beslut om att komma ut som bög hade en ganska skev bild av vad som menades med att "vara" homosexuell, mycket negativa fördomar kring denna läggning förekom. Många valde att ta avstånd ifrån mig efter detta och det kändes på något sätt som om man bar på någon slags sjukdom. Man blev särbehandlad på ett sätt som inte kändes bra och man fick emellan åt ta emot glåpord ifrån människor som inte var bekväma med att vara runt en homosexuell man. Detta resulterade i att man inte riktigt kunde vara sig själv trots att man från ögonblicket då man "kom ut från garderoben" kände att ens liv började, att livet hade fått en helt ny mening. Det byggdes upp en ständig oro när man var ute på krogen eller sent på kvällen på grund av rädslan av att bli påhoppad och misshandlad. Men som tur var så hade jag sedan en längre tid en dröm att flytta ifrån staden och kände nu att den drömmen skulle bli sann, för i hemstaden kunde jag inte stanna. Det var för psykisk påfrestande och jag kunde inte leva ut den personen jag faktiskt var.
Slutdestinationen skulle bli Stockholm, staden där den stora Pride-festivalen ägde rum varje år, staden där man skulle kunna få lov att vara den man är och inte behöva känna skam för att man var homosexuell. Jag minns att det var en otrolig lättnad att komma till Stockholm, mitt liv skulle få en vändning. Men trots att staden var stor så var det från början inte lätt att vara öppen, fördomarna existerade även här och man fick höra ännu mer om bögar som misshandlades. Men här valde jag ändå att försöka leva så öppet som möjligt, bara för att göra det enkelt för mig. Men det som jag på senare tid insett var att man varje gång man träffade nya vänner och började nya arbeten eller träffade nya kollegor var att man gång på gång fick komma ut och berätta att man var gay och levde ihop med en pojkvän. Efter detta kom också mycket följd frågor som man som homosexuell inte vill ha, som man känner att man inte ska behöva bli tillfrågad och jag vill säga att de som är bögar vet vad jag talar om för typ av frågor. Bara för att man stack ut ifrån heteronormen så var det ok att fråga och göra oss ännu mer annorlunda än vad vi redan kanske kände oss. Det var iallafall något som jag kände när detta uppkom. Jag kunde ibland bli upprörd inombords och ibland tror jag även att det syntes på mig.
Nu har jag bott i Stockholm i fyra år och har under dessa år växt väldigt mycket in i mig själv, slutat bry mig om vad andra tycker och blivit mer säker i mig själv. Allt detta för att inte orsaka att jag hamnar i någon typ av psykisk ohälsa. För det är det inte värt. Jag ska få älska vem jag vill och kan folk inte ta det så kan dom hålla det för sig själva. Men självklart finns det fortfarande en stor oro kring att man eventuellt skulle kunna bli nedslagen, den kommer nog alltid finnas tills dess att samhällets syn ändrats helt. Något som jag tvekar på om den någonsin kommer göra. Men det återstår och se.
Så att leva som homosexuell generellt idag är inte hela tiden lätt, samhället har kommit en bit på vägen men det är fortfarande en lång process kvar. Vi får ständigt blickar på oss, glåpord, bögar bli misshandlade, oförskämda frågor och får ständigt komma ut gång på gång och invänta reaktionen ifrån personer. Vi är fortfarande tills viss del särbehandlade och anses sticka ut från normen. Det är ständigt en kamp. Men jag är trots allt glad och tacksam över att jag lever i Sverige för det finns länder i världen som läget ser mycket hemskare ut. Något som får mig att känna vemod. Varför har vi en sådan skev värld som inte kan se det fina i att två människor älskar varandra utan istället skapar koncentrationsläger eller tar till dödsstraff, för att vara homosexuell är inget jag anser vara ett val utan något man föds med och ingen ska behöva lida för att man dras till samma kön. Många gånger så tror jag inte heller att det är könet man blir förälskad i utan hur personen är i allmänhet.
Jag vill också bara påpeka att synen ifrån min hemstad idag har förändrats, idag kan man som homosexuell leva ett lättare liv än för 6 år sedan och staden har tagit stor ställning till hbtq genom att dels anordna en egen pridefestival varje år. Sen ser självklart allt olika ut beroende på vilken stad man lever i. Men tiden jag levde där som öppen har satt sina djupa sår.
Men slutsatsen blir att homosexuella fortfarande inte har det lätt att leva öppet, vi har ändå kämpat oss en bra väg för våra rättigheter och acceptans, men ändå ser samhället ut som det gör. Det är en SKAM inte att vara gay!
Jag tycker det är otroligt viktigt att man ska kunna känna att man ska kunna vara sig själv och inte tycka att det är en skam att leva som homosexuell och folk som inte tycker om dig för den du är ska absolut inte få finnas kvar vid din sida och få ta din energi. Du är värd så mycket mer.
Har man mycket funderingar kring sin läggning eller liknande så finns det hjälp att få för att reda ut dessa, vilket innebär att det alltid finns någon som lyssnar. Ingen ska behöva gå så långt att man börjar må psykisk dåligt. Våga stå upp för den du är och försök strunta i samhällets norm. För genom att DU öppet visar din kärlek så hjälper du andra och det får samhället i rätt riktning. Det är otroligt viktigt att vi som HBTQSA håller ihop.
0