MENY
Man behöver inte alltid ha en diagnos för att känna ångest eller nedstämdhet. Den kan framkomma av en massa olika anledningar och alla kommer någon gång i sitt liv får känna av den minst en gång, men troligtvis fler gånger än så. Det kan vara allt ifrån att man förlorar någon som stod en mycket nära, känner hög press på sig själv på arbetet eller i studierna till att man inte känner att tiden inte räcker till eller att man själv inte alltid räcker till för någon annan. Det finns en rad olika orsaker som kan åstadkomma att man känner sig nedstämd eller ångestfylld.
Jag var lite inne på det här i föregående inlägg, men tänkte fortsätta lite på samma spår även i detta. Då det för mig är något som är viktigt och som jag funderat mycket över.
Ångesten i sig är inte farlig i den bemärkelsen att den uppkommer när något inträffat. Enligt mig är det oftast den känslan som är ett tecken på att vi är männskliga och levande. Att känna ångest och nedstämdhet är vanligt och inget som man behöver oroa sig för så länge som man kan bearbeta den och sätta fingret på vad det är som orsakar känslan.
Det är när ångesten tar över en själv som den börjar bli farlig, att ens vardag inte fungerar längre eller att man inte känner någon livsglädje längre, utan istället känner ett konstant tryck i bröstet och att humöret sviktar.
Det är då man måste börja ta tag i allvaret och göra något åt det.
Det många idag väljer att göra är att inte prata om problemet, utan man låter sin vardag rulla på och prioriterar helt enkelt inte sitt psykiska måendet. Man intalar sig själv oftast att det bara är något tillfället och att det kommer bli bättre imorgon, trots att man flera gånger per dag känner smärtan. Man väljer istället helt enkelt att bygga upp en fasad kring omgivningen. Får man frågan av någon vän; "Hur mår du?" så väljer man att svara "jo men jag mår bra" istället för att egentligen säga att man mår dåligt och prata om det. För när en person som bryr sig om dig ställer den frågan så är det av omtanke och att personen är egentligen ifråga ser att du inte mår bra och är beredd på att få riskera att få ett negativt besked. För annars anser jag att vännen inte skulle ställa den frågan om hen inte skulle vara beredd på att få ett ärligt svar.
Så varför har vi då så svårt att vara ärliga med hur vi egentligen på riktigt mår?
Jag generellt tror att vi människor har målat upp en bild av oss själva om hur vi vill vara, att vi hela tiden försöker eftersträva den när vi umgås med familjen och vänner runt omkring oss. Vi vill inte vara den där jobbiga personen som som "jämt" mår dåligt och har problem. Vem skulle vilja umgås med personen då om man hela tiden mår dåligt. Utan istället väljer vi visa oss och de andra hur starka och självsäkra vi är, medans vi egentligen inombords håller på att rasa ihop och nästan vill bryta ihop i gråt.
Sen tror jag okunskap är en annan orsak till varför vi har svårt att vara ärliga. Jämför vi den somatiska sjukvården och den psykiska så pratas det mer om den förstnämnda. Det är fortfarande mycket tabu kring psykisk ohälsa och det pratas inte så högt om det omkring oss på samma sätt som om man skulle brutit ett ben eller liknande. Kollar man i tidningar och löpsedlar så kan man läsa om någon kändis som tagit livet av sig, men det är först det är försent. Vilket jag tror gör att många skräms lite för att söka hjälpen och öppna upp sig.
Det kan också vara så att man inte vill klassas som något psykopat eller riskera att människor kommer vända ryggen till när dom får veta. Man är rädd att kanske t.ex. mista sin partner man lever ihop med. Eller så enkelt som att man är livrädd för att bli inspärrad på en psykiatrisk avdelning.
Allt detta ovanför är tankar som jag själv gått runt med och trott. För trots mina arbetserfarenheter inom psykiatrin så känner jag ändå att jag haft en otrolig dålig kunskap kring hur man faktiskt fungerar när man mår dåligt och att man gått och oroat sig för att bli inspärrad. Men jag har nu börjat inse att allt detta är absurt och att det inte stämmer. Utan istället valt att börja ändra på tankarna.
Försök bara vara dig själv nu. Mår du dåligt så låt dig själv att må dåligt för det gör människor emellan åt. Låt bli att försöka efterstäva någon bild i ditt huvud som inte stämmer, låt de personer som vänder ryggen till vända ryggen till och håll fast i dem som faktiskt står kvar hos dig när du berättat hur du egentligen mår. Välj dina vänner med omsorg, ha kvar dom som får dig att må bra och släpp de andra.
Behöver du gråta så gråt, gråt ut ångesten när den kommer strunta i om du sitter med en kompis eller på familjemiddag låt känslorna komma ut, prata om ditt mående med de du känner du kan prata med, skriv ner dina tankar så att du lättare kan släppa det för stunden, prata öppet om psykisk ohälsa för att ge andra kunskap om det, och för att hjälpa andra till att söka hjälp. Du kommer må så mycket bättre efteråt när du fått ladda ur dig allt du känner. Man är ingen psykopat bara för att man har perioder i sitt liv då man är psykisk instabil och bara för att man söker vård innebär inte det att man blir inspärrad, blir man det så är inte del hela världen heller. Den psykiatriska vården är bra och då finns det en orsakt till varför man hamnar på sjukhus. Den delen kommer man till slut förstå och acceptera själv. Kanske inte just då, men längre fram.
DELA MED DIG OM DIN KUNSKAP, STOPPA TABUN!
0