Det drabbar inte mig
Att man mår dåligt stundvis i sitt liv är inget onormalt, det hör till livet att gå igenom olika livskriser och att man ibland måste ta jobbiga beslut för att kunna må bra igen och gå vidare. Det är när man inte kan lägga livskriserna eller de besluten man tagit bakom sig eller att man möjligtvis inte har bearbetat det inträffade, som man börjar hamna ute djupt vatten. Dock är det oftast så att man inte märker av det själv för ens det är försent. vilket leder till att det läggs på mer och mer saker som man inte tar på allvar utan lever vidare livet och intalar sig själv att ens liv är helt perfekt och att man mår bra.
Man skrattar lite lätt när man får höra av familjen, partner eller vänner att man borde ta kontakt med psykolog eller kurator för att bli kvitt det man omedvetet går att bär på. Ser ingen anledning till att göra detta då allt är bra enligt en själv. "Jag är inte psykiskt sjuk" eller "Vad skulle en psykolog kunna göra för mig, jag är inget för dom" kan vara några av tankarna som börjar snurra i huvudet och man låter allt vara och det man omedvetet gör då är att man sätter ett lock på . . .

Det som jag precis har beskrivit här ovan är något som jag själv delvis har vart med om. Detta trots att jag både arbetat inom psykiatri i flera år och haft närstående som både mått psykiskt dåligt och andra som mått så pass dåligt och tragiskt nog inte finns i mitt liv längre. Så har jag ändå skrattat lite lätt åt att jag skulle vara psykiskt sjuk, utan sett det mer som faser i mitt liv som alla går igenom. Vilket inte är helt fel för så är det, man ska gå igenom jobbiga faser i sitt liv. Men den stora skillnaden är vi som individer, vissa klarar av att bearbeta på egen hand och har mer känslomässig kontroll på sig själv, och då menar jag absolut inte att dom är mer känslokalla än oss andra eller att vi som behöver hjälpen från sjukvården är svagare individer. Utan alla människor fungerar på olika sätt och klarar av olika mycket på fysiskt och psykiskt.
Jag vill säga att jag är rätt mentalt stark och en känslofull kille som inte har några problem med att visa dom sidorna. Men alla kommer till en viss gräns då det inte går längre och man är beredd på att ge upp allt. Orken tar slut och känslan av att känna sig oförstådd infinner sig.
 
För mig var den utlösande faktorn en separation från min förra partner, som för stunden kom som en chock för mig. Vid det ögonblicket vändes hela mitt liv upp och ner och jag så fort jag blev ensam så bröt jag ihop. Började hyperventilera, kippade efter andan och kände att jag inte orkade leva mer.
Det var ändå tack vare min dåvarande partner som jag lyckades ringa 112 och en ambulans kom och körde in mig till psykakuten.
Det var där min hjälp började och jag slussades vidare till den psykiatriska mottagning jag idag går på regelbundet. Mottagningen har i sin tur hjälpt mig med att dels bearbeta separationen, men också hittat andra underliggande orsaker till varför jag reagerade så starkt på separationen. Vilket har dels med delar av min barndom och ungdomsår, tidigare förhållanden och brist på att lita på andra människor att göra. Separationen var helt enkelt bara den utlösande faktorn och mitt rop på hjälp.
 
Jag har idag fått en helt annan syn på allt som har med psykiatrin och göra och rekommenderar starkt att man tar den hjälpen. Den har hjälp mig mycket redan och är idag tacksam för att jag tog hjälpen för utan den så hade jag idag inte funnits kvar i denna värld.
Psykisk ohälsa kan drabba alla när som helst i livet och är inget man behöver känna skam över, våga prata och söka hjälp, oavsett hur rädd och orolig man än är, för det finns verkligen ingenting att vara rädd för. Genom att man själv vågar söka hjälp och prata om det öppet så hjälps vi åt att bryta tabun kring den psykiska ohälsan som faktiskt existerar i vår värld och denna tabu får inte finnas. För trots att vi för stunden är lite svagare mentalt innebär inte det att vi är mindre människor mer mindre värde utan att vi istället kommer komma tillbaka igen ännu starkare och ännu klokare. Men du som tänker "det drabbar inte mig"  låt det flyga ut ur huvudet på dig, för det kan faktiskt hända precis just dig när som helst i livet och det ända man kan göra för att undvika det är att prata om det, ta emot hjälpen och acceptera att det kommer ta tid men att allt har ett slut. 
 
DU ÄR ALDRIG ENSAM!
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress