Konsten att leva som homosexuell.
Att man som homosexuell haft det tufft genom åren kan ingen sticka under stolen med. Det har och är än idag i samhället inte lätt att komma ut som homosexuell. Det finns fortfarande allt för många fördomar och människor som inte kan sköta sitt egna liv. Man får ofta trilskas med kommentarer som; äcklig, bögjävel och människor som gärna vill poängtera hur fel det är att vara homosexuell på ett sätt som gör att man ibland känner sig mindre värd eller att man gjort något fel, bara för att man råkar sticka ut från normen. Som om det inte var nog med att man trilskas med att hitta sig själv och bearbeta tanken på att man faktiskt tänder på samma kön och hur man ska lägga fram detta på bästa sätt till sin familj och vänner. För många är detta tillräckligt, och många faller in i en psykisk ohälsa för att man inte kan reda ut allt, medans andra klarar av det genom att responsen man får ifrån nära och kära är positiv. Det händer dock också ibland att många "instängda" gaymänniskor eller ny utkomna mår såpass dåligt att dom väljer att avsluta sitt liv för att få slippa allt lidande. För att dom inte kan öppna upp sig och inte får något stöd ifrån någon. För många är det en skam och en sjukdom att vara homosexuell.  
Nu pratar jag främst om homosexuella män då jag själv är detta och har varit i det stadiet i livet då jag för sex år sedan valde att lämna mitt förflutna och kliva ut i en helt ny värld, ovetandes om vad som kunde komma . . . 
 
Som jag nyss nämnde så är det ganska exakt sex år sedan jag kom ut som bög. Men jag minns fortfarande hur det var innan jag kom ut, hur tankarna snurrade och när jag började utforska gayvärlden.
Jag levde då i ett heteroförhållande tillsammans med en tjej sen då tre år tillbaka, vi var förlovade och blev senare sambos. Jag vill ändå säga att var lycklig under mestadels av vårt förhållande. Men någonstans i slutet så började jag mer och mer känna att något hos mig inte var som det brukade. Jag kunde komma på mig själv på stan att jag kollade lite extra killar och att det på något sätt skedde något i min kropp som jag inte tidigare varit van med. Detta tog självklart väldigt hårt på mig och jag kände att jag inte hade någon att prata med det om. Utan höll det för mig själv under en ganska lång tid. Detta började samtidigt som jag gick på gymnasiet, och då vill jag också poängtera att jag också fick höra av elever på samma skola de orden som man som homosexuell inte vill höra. Detta skedde ganska ofta om dagarna och jag visste inte alls hur jag skulle hantera detta, men vem skulle jag ventilera med? Jag har nog aldrig känt mig så ensam i det ögonblicket och mitt psykiska mående var inte det bästa. Men för mig var det bara att bygga upp en fasad och lossas som ingenting.
 
Men ju längre tiden gick, desto mer säker började jag bli på vem jag faktiskt var och i samband med detta så kom jag och tänka på en av mina skolsköterskor som faktiskt var man och homosexuell. Jag var inte ensam längre, en liten gnutta lättnad för stunden infann sig. Detta resulterade i att jag på rasterna hängde hos honom och pratade av mig om mina tankar och ställde frågor som jag kände jag behövde få svar på och han fanns där som ett stöd för mig under den tiden jag hade kvar innan studenten och han kunde spontant fråga mig hur jag mådde om han hade hört något prat om mig, vilket var en otrolig skön känsla att ha någon i skolan som dels förstod mig och som fanns där som stöd. Denna man finns än idag kvar som stöd och är en väldigt speciell person för mig och har honom att tacka för mycket.
 
Självklart kom det bakslag emellan åt då man kände sig äcklig och skam för att man inte höll sig inom normen.
 
Det var omkring December/Januari som började umgås med en kille, han var lite äldre än mig och hade mer erfarenhet kring att vara homosexuell. Jag trivdes väldigt bra i hans sällskap och vi vänskapen började ganska snabbt utvecklas till något som från min sida jag skulle kalla kärlek. Det var inte för ens då som jag verkligen kände vem jag egentligen var. Känslan som infann sig i den stunden går inte beskriva riktigt, det var en känsla av befrielse och något rus i kroppen. Jag vill kalla det kärlek, något som jag trott jag känt tidigare.
Efter en helg tillsammans med denna kille så åkte jag hem till min fortfarande dåvarande flickvän, som då själv listat ut vad som pågick. Detta var ännu en gång som känslan av skam infann sig.
Jag möttes av en helt förstörd flickvän med all rätt, jag hade själv reagerat exakt likadant skulle jag tro. Men jag vill ändå säga att vi löste det ganska bra ihop trots omständigheterna, dagen efter när jag kom hem från skolan så hade hon flyttat ut ifrån lägenheten och jag var kvar ensam. Här kom ångesten och knackade på igen och jag visste knappt vart jag skulle ta vägen längre. Verkligheten kom ifatt än och jag hade nu insett vad jag gjort.
Jag hade gjort ett av mina livsval. Jag är homosexuell.
 
Men för att kunna hantera alla blandade känslor, ringde jag först över mina moster på en fika, hon och jag har alltid kunna prata om allt. Jag kände mig tvungen till att chansa, att riskera att förlora henne genom att berätta. Samma gällde min mamma. Känslan av lugn infann sig inte för ens åtminstone hon visste och jag vill ändå säga att jag egentligen visste vad jag båda skulle säga, iallafall min mor. Men någonstans så tappar man fotfästet och man har inte en enda aning om hur någon skulle reagera på beskedet.
Det enda jag fick höra av båda var; "Ja men det visste jag redan gubben" och "jag har väntat på att det skulle komma, jag är din mamma". Dom var också noga med att poängtera att oavsett vem jag älskar så kommer dem alltid älska mig för den jag är.
Men sen kom nästa stora bekymmer, Pappa. Konstigt nog så var det att berätta för honom det allra jobbigaste, så jobbigt att jag bad min mamma berätta för honom när hon kom hem. Senare kom samtalet ifrån honom och det var det jobbigaste men finaste samtalet som jag haft med min far.
 
Efter detta så släppte allt, det fanns inget som kunde stoppa mig nu. Varför skulle jag gå och må dåligt över något så fint som kärleken, oavsett vilket kön som är mellan benen. Det är ju faktiskt människan man främst blir kär i, och jag beslöt mig för att slänga mig ut i gayvärlden och komma ut. De personer som inte kunde ta mig för den jag var, hade inget i mitt liv och göra.
tillsammans med min mamma så tog vi beslutet att slänga ut allt på Facebook, för att få allt ur världen och för att jag skulle slippa alla kommentarer och komma ut varje gång man stötte på någon.
 
Dagen efter jag kommit ut som gay, så var det helt tyst i skolan. Det var ingen som ens nämnde några kränkande ord och mina vänner såg mig precis som den jag alltid varit.
Självklart är det en ständig process att leva som homo och man får ständigt komma ut på nytt när man träffar nya människor och börjar nytt arbete eller liknande, men man lär sig till slut.
 
Att komma ut som homosexuell är nog det bästa som jag kunde göra, livet började om på nytt efter det. Så mitt tips till alla som går och mår dåligt över att ni är homosexuella är försöka hitta någon som ni kan prata med. Om det inte är era föräldrar eller någon nära anhörig så kanske ni har någon vän. Eller så finns det alltid annan hjälp att få för att få prata av sig. För ingen ska behöva vara ensam i en sådan situation och det är verkligen inte värt att avsluta sitt liv.
 
VÅGA ÄLSKA VEM DU VILL. SKIT I NORMEN! 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress