Konsten att vara pappa. Del 1
Att man som barn faktiskt är i stort behov av sina föräldrar är inget man alltid tänker på. Man tycker mestadels bara att dem är jobbiga och irriterande. Men det är bra att ha en förälder som är lite mer överbeskyddande, som alltid är där när behovet finns och som vägleder dig genom dina barndomsår. För utan dem så skulle inte större delar av ditt liv vara så fantastikt och du skulle inte vara den personen du är idag. Så nästa gång du tycker att din mamma eller pappa bara är en pest, tänk till en extra gång och uppskatta istället att du har två som alltid kommer ställa upp för dig oavsett vad och alltid kommer älska dig. För tyvärr är det inte alla barn som har två föräldrar . . .
 
När jag föddes -92 så var mamma väldigt ung och levde då tillsammans med min biologiska far, som jag nu i efterhand kan anse inte borde försatt sig i situationen att skaffa barn. Jag var inte ett planerat barn, men jag var definitivt önskvärd från min pappas sida, vilket jag idag kan förvånas över då han under större delen av mitt liv varit frånvarande och inte prioriterat mig. 2 år senare föddes min syster som jag är extremt tacksam för att jag har i mitt liv idag, men situationen blev inte bättre.
Pappa valde istället att arbeta, vilket jag inte kan klandra honom för. Någon är tvungen att göra det för att gå runt ekonomiskt när mamma var hemma med oss om dagarna och tyvärr så prioriterade han istället att göra andra saker efter arbetstid istället för att ta kvalitetstid med familjen. Självklart fanns det dagar då han var hemma men det var fortfarande min mor som hade hand om oss, men en tanke i mitt huvud som med jämna mellanrum dyker upp är om han kände sig utanför. Min uppfattning av min biologiska far var att han gärna vill stå i centrum. Men när man skaffar barn så blir det per automatik att man behöver uppoffra saker och för mig så är det ganska självklart att man inte kan stå i centrum då. Men obviously så kände han inte så.
Såhär pågick det under mina fyra första år, innan mamma fick nog och separationen kom. Kanske ingen större skillnad då han varit frånvarande sedan tidigare, men det blir ändå en helt ny process som familjen skulle orka ta sig igenom, helt plötsligt så har vi en mor själv med två småbarn och en far som inte vill ta sitt ansvar, en belånad lägenhet, kort sagt en extremt svår situation för en mor.
Det var här någonstans som jag minns att jag började må dåligt, inte nog med en frånvarande pappa och en förkrossad mamma, jag hade helt plötsligt ingen manlig förebild alls i mitt liv och det satte sina spår genom att min utvecklingskurva stannade upp och jag blev personlighetsförändrad.
Min mor fick tackla extremt mycket och var tvungen att ta hjälp av sina föräldrar, vilket självklart inte är speciellt roligt när man flyttat ut för då ska man kunna stå på egna ben. Men jag är otroligt tacksam för att de kom in och hjälpte till. Det var dom tillsammans med mamma som fick oss upp på benen och på rätt väg igen. Mormor och morfar vart som mina extra föräldrar och idag har vi en mycket tight relation och varje minut tillsammans med dom värdesätter jag mer än något annat.
 
Efter seperationen ville inte vår far ha någon kontakt med sina barn men det brydde sig inte min mor om. Hon bad honom att han skulle ha kontakt med oss, för att hans barn behövde sin pappa även fast deras relation var förstörd. Motvilligt accepterade han detta och man kom överrens om att vi skulle bo hos honom varannan helg. Något som jag vill minnas inte var något som jag alls tyckte om. Jag vet att jag många gånger grät innan jag skulle hämtas och att magen värkte. För mig var han en total främling som jag inte alls litade på och jag längtade till Söndag då jag skulle hem igen. Jag mådde inte bra där borta och när jag väl kom tillbaka till mamma igen så var jag arg och irriterad, då tog ett par dagar innan jag var normalställd igen. 
Men tiden rullade på och ju äldre jag blev ju jobbigare var det att åka till pappa, jag grät mig ofta till sömns och jag försökte få mamma att ha kvar mig på hans helg. Det hela slutade med att jag inte åkte till pappa de helgerna som det var sagt, utan bara någon gång ibland, mest för att vara snäll och inte göra pappa arg, utan att faktiskt tänka på mig själv och mitt mående.
 
Det som var problemet var att jag fick ta mycket skit ifrån min far för saker jag var oskyldig för, vilket gjorde att jag ännu mer tog avstånd ifrån honom, jag var rädd för pappa och vågade inte prata i hans närhet. Han var som jag tidigare nämnt en totalt främmande människa och jag fick även känslan av att jag inte existerade i hans värld.
Men det var också så att jag tyckte han betedde sig annorlunda emot mig än mot min lillasyster, gällande bitar som fortfarande är jobbiga att prata om, men som fick mig att känna mig illa till mods och mindre värd.
Frågar man mig så kände jag mig mindre värd än min syster, för min uppfattning har varit att min syster älskade pappa och han märkte nog också av detta, för min syster kunde få mycket mer saker ifrån honom än vad jag fick och han kunde spontant ringa henne bara för att snacka, men det var alltid jag som tog kontakten med honom och försökte hålla den vid liv. Det fanns inget intresse ifrån hans sida att få kontakt med mig.
 
Alla når en viss gräns och man inte orkar mer, jag började allt mer ta avstånd ifrån honom och allt som hade en koppling till han. Tillslut fick det vara bra, jag sa upp all bekantskap med honom med alla dessa tunga år medbärande i ryggsäcken. Han hade visat klart och tydligt att han inte ville ha med mig och göra, då hans ansträngningsnivån var på noll. Detta var även något som jag en period fick äta upp. Det kom fram en massa ifrån honom gällande mig och det var inga positiva saker. Det var allt ifrån att jag hade någon personlighetsstörning till att jag korkad och en bortskämd snorunge som inte klippt navelsträngen ifrån mamma. Inga direkta roliga kommentarer att höra ifrån sin s.k. pappa.
Efter det så var det tyst, inte ens på mina stora dagar som min artonårsdag, när jag tog körkort eller min student hörde jag något ifrån honom. Inte ens ett kort någon gång och ingenting idag heller. 
Visst har han försökt ta kontakt nu på senare år, men när någon person väljer att göra på detta vis och försvinner under en lång tid så finns det inte så mycket man kan göra. För han kommer vara lika mycket främling för mig nu som han alltid varit och jag kommer aldrig se han som min pappa, det sker inte. Han har fått mig att må så fruktansvärt dåligt under en längre tid i mitt liv, djupa spår som jag än idag trilskas med och en av orsakerna till att jag mår psykiskt dåligt och för mig är inte det en far. En sådan person kan jag lika gärna klara mig utan. Jag klarar mig fint utan min biologiska pappa, det har jag gjort i flera år nu och jag ångrar inte mitt beslut heller. Jag väljer med omsorg vilka som ska få ta del av mitt liv idag.
Jag har träffat honom en gång sen jag avslutade min kontakt med honom, och detta var på min systers student för fyra år sedan. Även då hade jag magvärk och ville knappt gå på studenten för att han skulle vara där.
 
Många kanske tycker att det är konstigt att jag ändå minns såpass mycket men dessa saker har satt sig i skallen på mig och som sagt är en orsakerna till mitt mående idag, av den anledningen så kommer jag ändå ihåg allt ganska väl och detta är min bild av det hela. Det vill jag vara tydlig med att påpeka. Samt att jag inte på någotsätt har några "hard fellings" idag emot min biologiska far utan mer en stor besvikelse på hur min barndom och mitt psykiska mående idag påverkades av hans sätt att vara en pappa. Samt att jag idag har en man i mitt liv som jag ser som den pappan jag aldrig fick chansen att få. En fadersgestalt som jag otroligt stolt över att få äran att kalla min pappa.
 
Poängen jag vill komma till är att ni som har två föräldrar men som tycker dom är jobbiga och diverse andra saker, läs detta, njut och tänk på att det faktiskt inte är alla som har två stycken. Det finns faktiskt de barn som växer upp utan en av dom och som mår psykiskt dåligt över detta. En av alla är jag och nu gjorde jag mitt val efter flera års lidande, men det finns också dom som inte gör något val utan att någon annan gör valet åt dom. 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress