Konsten att vara pappa. Del 2
Möjligheten till att alla får känna trygghet ifrån sina biologiska föräldrar är inte alltid där, det är som tidigare nämnt många som får växa upp med ena av dem, eller ingen alls. Utan istället åker från fosterhem till fosterhem, där ingen egentligen frågar hur man mår som barn. Detta är något som senare i ens liv kan väcka starka obehagliga minnen och man kan drabbas av psykiska besvär. Nu vill jag inte påstå att det är så för alla, men det finns säkert många av er som känner igen er.
Det finns också dem vars förälder träffar en ny partner som man som barn ska lära känna. Något som inte alltid är det lättaste och där den nya relationen skär sig totalt, men det kan också vara ens vändning i sitt egna liv. Jag var ett sådant barn och fick chansen att träffa en ny man i mitt liv, en som från början var en total främling. Men som visade sig vara så mycket mer än vad jag då kunde drömma om . . .
 
Allt började en sommar 1996 och min mor genom gick en stor och tuff förändring i sitt liv, men som senare har visat sig vara hennes och även min räddning. En räddning som bara bodde rakt över gården vi då bodde på, jag vill inte påstå att jag minns massor från första tiden då han klev in i bilden. Men jag minns att jag fann han intressant och nyfikenhet väcktes. Men var ändå reserverad för främmande män, efter tidigare upplevelser. Men insåg ganska snabbt att han hade ett stort hjärta. Detta resulterade i att jag spenderade mycket tid tillsammans med honom, det var allt ifrån saftdrickande, bingolotto försäljning till att jag senare var med honom på jobbet och jag vet att jag alltid njöt av att ha han i min närhet. Det kunde vara gånger då min mor inte fått någon information om vart jag gått, men att hon efter ett tag insåg att jag bara gått tvärs över gården och umgicks med hennes nya. Det var även vid flera tillfällen som mamma var orolig över hur jag skulle agera när han tog ut mig på saker, då jag tidigare haft svårt att hantera olika situationer. Vilket kunde resulterade i skrik och aggretioner efter separationen. Men jag skulle vilja minnas det som att jag aldrig visade denna sida när jag befann mig i hans närvaro.
 
Det tog inte allt för lång tid då våran lägenhet som vi bodde i såldes och min familj bestånde av mamma, mig och min lillasyster flyttade in till hans lägenhet. Helt plötsligt var vi en ny familj som skulle lära sig att fungera ihop. Det är inte alltid det lättaste men för oss har det aldrig varit några problem. Trots att både jag och min syster prövande hans tålamod genom att måla på väggarna, tvätta händerna ur toalettstolen för att man inte nådde upp till handfatet till att gå i sömnen i enbart underkläder på väg ut, där han var tvungen att själv iklädd underkläder springa efter mig och leda mig in till sängen igen. Mycket av detta kan vi än idag prata om och skratta åt. Det var en otroligt rolig och underbar tid och där vi gjorde en massa roliga saker ihop som en lycklig familj.
 
Året där på så gick flytten till en större lägenhet lite längre ner i samma området, i samband med att mamma väntade mitt andra syskon. Min första halvsyster. Något som jag vill minnas var något speciellt och något som jag var otroligt stolt över när hon kom till världen. Här var också första gången som jag fick ett eget rum, ett rum som jag kunde kalla mitt, bara den biten kändes som en dröm. Jag vet idag att detta inte skulle vart möjligt om det inte var för denna man kom in i vår bild. Han satsade helhjärtat på familjen, vilket inte alltid är en självklarhet när det finns barn som biologiskt sätt inte är hans plikt att försörja. Men han uppfostrade oss från start som sina egna och särskiljde oss aldrig. Vi var hans barn lika mycket som min nyfödde halvsyster. Han pratade och visade upp oss stolt för sina närstående och vänner på exakt samma sätt. För honom hade han fått sin livskärlek och två vackra barn, vad mer kunde man begära?
 
Självklart att min mor valde att gifta sig med denna underbara man. Så att alla i våran närhet fick det bekräftat som vi i familjen såg och det var dem mot världen, tillsammans med sina tre barn, som några år senare skulle bli fyra. För när jag var tio år gammal så kom lillebror.
Vid denna åldern så vet jag att jag kände något speciellt för mammas man. Det var någonstans här som jag vid flera tillfällen bitit mig i tungan för att inte "råka" ropa pappa eller kalla honom pappa. Detta för att jag någonstans visste att han inte var min biologiska pappa som satt mig till världen. Men jag såg honom ändå som en pappa, han var min pappa och ingen annans. Han hade gått och blivit min stora idol och förebild, och varje sekund jag hade med honom var de bästa. Skulle aldrig byta bort en enda som jag fick tillbringa med honom.
 
Det var tillsammans med honom som jag fick göra roliga saker och uppleva positiva minnen. Ibland ensam och ibland med familjen. Han la ner massor av energi och timmar på att se till att vi alltid hade det bra och vi var alltid hans första prioritering, han själv kom alltid som nummer tre.
 
Det är tack vare honom som jag idag har körkort, tog studenten med fina betyg, är självständig och faktiskt kunde flytta hemifrån redan som artonåring. Men som framförallt präglat den människan som jag idag är. Jag har honom och tacka för väldigt mycket. Jag minns framförallt två tillfällen under mina senare år som jag alltid kommer bära med mig och det är dagen då jag tog studenten. Jag har nog aldrig sett min pappa så stolt. Så stolt så att han grät. Det var en märklig men berörande känsla att se sin far vara så stolt över något som man åstadkommit.
Sen har vi dagen då min mor berättade för honom att jag var bög. Jag var så orolig och mådde så dåligt över att vad han skulle säga. Då jag haft helt fel uppfattning gällande den biten av honom och jag kan säga att jag aldrig känt en sådan skam i kroppen efteråt när det visat sig att jag haft fel, samtidigt som ännu en berörande känsla övertog mig för han är nog en av dom som verkligen idag brinner för hbtq och rättigheterna kring att älska vem man vill. Vilket gör mig otroligt berörd när jag skriver detta tillsammans med en stor stolthet att jag får kalla just honom för pappa.
 
Idag är jag snart tjugofem, men behöver fortfarande min far vid min sida, vilket jag alltid kommer behöva. Han är en stor inspirationskälla och en del av min drivkraft framåt. Den dagen jag får barn så ska jag vara precis likadan mot mina barn som han varit och är för mig.
Det enda som saknas nu, som varit på tal länge är en adoption. Pappa ska adoptera mig så att jag blir hans son på papper och det är något som jag verkligen vill. För han har visat mig att en fadersroll inte sitter genetiskt och i blodet, utan i hjärtat. Han är i mina ögon min pappa och jag har inte kunnat få en finare och bättre. Jag är otroligt stolt och glad över att han kom in i mitt liv, är min förebild och att jag just får äran att kalla han pappa. För jag älskar honom så otroligt.
 
Sen har jag en otroligt stor sak att tacka min pappa för, och det är att han hjälpt mig när som jag allra mest behövde honom. Detta gäller en ekonomisk bit och hade han inte gått in och hjälpt mig så hade mitt liv aldrig varit som det är idag. Han var min livlina.
 
Så man behöver inte alltid ha sin biologiska förälder i sitt liv, det är inte det som avgör en föräldraroll utan det är vad en person gör det till. Får du möjligheten att få in en ny person i ditt liv, ta vara på det och ge det en chans. Det kan vara ditt livs avgörande för den du senare kommer bli som person.
 
Genetiken är inte samma sak som det som sitter i hjärtat!
 
 
Lisa

Hittade din blogg idag och jag ÄLSKAR den!

Agnes

Alltså MY GOOOOD, jag gråter floder här, min nya idol!

christoffer

nice.

Anonym

Två viktiga, fantastiska män i mitt liv❤❤❤❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress