Mobbad.
Något som allt för ofta uppkommer i vårt samhället runt omkring oss, som egentligen inte borde existera och som ingen skall behöva bli utsatt för är mobbning. Detta förekommer hos barn och ungdomar i miljöer som skolor, lekplatser, fritidsgårdar och andra ställen där man som ungdom brukar hänga. 
Det är allt för många idag som i skolan råkar ut för kränkande ord, slag, utfrysning och hånskratt av andra skolkamrater. Idag är det även vanligt att man på sociala medier kan råka ut för hot och kränkningar, detta som tyvärr börjar bli mer vardag än tillfälligheter för vissa unga. 
Men barn och ungdomar är absolut inte dom enda skyldiga till mobbning, det sker även bland vuxna människor, något som är en stor skam enligt mig, då vi vuxna borde veta bättre och istället fokusera på att lära våra barn hur man beter sig mot andra och vad som kan hända, för viss mobbning kan faktiskt klassas som brottslig och som kan få tråkiga konsekvenser. . .  
 
Jag var en kille som under alla mina år älskat skolan och tyckte det var kul att lära mig nya saker och få träffa mina vänner som jag under tiden lärde känna. För trots att jag var en ganska blyg och tillbakadragen kille så fann jag vänner som jag ansåg passa mig och hittade rätt snabbt min roll i gruppen. Men under denna fantastiska "fasad" av mina ljusa skolår så fanns också en bit av mörker. För trots att jag var omtyckt av många så tyckte andra att jag var en kille som ändå stack ut lite för mycket ifrån de övriga grabbarna på skolan. 
Mitt intresse har aldrig varit att utöva några sporter, de existerade inte utan istället under tiden som de andra grabbarna lirade fotboll så hängde jag med tjejerna och gjorde lite mer "tjejiga" saker. Något som uppenbarligen störde killarna och som resulterade i att jag emellan åt fick höra elaka kommentarer och jag hamnade mer och mer utanför "killgänget" än jag tidigare varit. Detta pågick under hela min låg och mellanstadietid, och var aldrig något som jag riktigt tyckte påverkade mig eller något som jag valde att prata om. För jag hade trots allt mina vänner som uppskattade mig och som jag uppskattade. 
 
Efter mellanstadietiden kom stunden då man skulle börja högstadiet och delar av stadens sista årskurser skulle slås ihop och bilda nya klasser och den jag hamnade i skulle jag ändå vilja säga var en av dem bättre på skolan och alla i klassen var väldigt tighta med varandra. Men trots detta så under mina tre år där fick jag på rasterna ändå utstå av kränkande kommentarer, rykten som spreds och ibland kunde det gå så långt att när jag var ensam på rasterna kunde bli upptryckt mot skåpen. Det var ständigt något som skedde på skolan under dagarna som jag fick utstå med och jag kände mig hela tiden iakttagen. Det var här som det började påverka mitt psykiska mående, men jag gick trots allt till skolan eftersom jag fortfarande till viss del tyckte det var kul, men också för att jag inte ville eller vågade berätta detta för någon. Det var aldrig så att jag åkte på stryk och därför ansåg jag att det inte var så farligt och jag skulle ju trots allt bara gå här i tre år innan gymnasiet började, där jag hade fått en syn av att man blev mer vuxen och skötte sitt egna. 
 
Men riktigt så vart det självklart inte, utan det vart snarare tvärtom. För här hade mina rykten följt med sedan tidigare och jag fick många gånger höra folk som ropade "bög" efter mig eller andra liknande ord, folk som skrev saker om mig på skåpen och jag hade ständigt blickar på mig. Nu hade det gått så pass långt att jag under vissa tillfällen inte vågade gå ensam i korridorerna och inte veta om någon skulle hoppa på mig eller vad som skulle kunna hända. Jag fick efter en tid veta att min skolsköterska sett mycket av det som skett och som ledde till att jag vid många tillfällen gick dit på rasterna bara för att prata av mig, släppa lite på ångesten och oron som fanns inom mig. För mig var han ett stort stöd och som gjorde att jag under tiden jag var i skolan kunde känna mig mer lugn än tidigare. Men bara för att han fanns och att jag kände mig lugn så slutade inte mobbningen. Detta fortlöpte ända tills dagen då jag kom ut ur garderoben, vilket var mitt sista halvår innan studenten. Då upphörde allt eller så var det bara så att jag inte brydde mig speciellt längre, utan hade blivit van vid att folk kallade mig saker. Men skillnaden nu var ju att jag faktiskt var bög. 
 
Att mobbning existerar fortfarande tycker jag är otroligt tråkigt, det är allt för många som idag utsätts för detta och jag var en av dem. Skillnaden mellan mig och andra i samhället är att jag tog mig igenom mina skolår och fortfarande är vid liv. Men händer alltid för ofta att många av de som blir mobbade inte orkar utan väljer att hoppa av skolan, byta skola eller i värsta fall väljer att avsluta sitt liv. Detta ska inte behöva ske, det är inte vi som offer som ska behöva göra dessa saker, det är de som mobbar som ska byta skola eller bli avstängda. Det krävs att samhället börjar ta tag i detta problem på allvar, för ingen ska behöva ta sitt liv för mobbning eller känna sig ensamma. 
 
Men de som jag tycker är viktigt att punktera till oss utsatta är att det finns hjälp att få och organisationer att kontakta, b.l.a. BrisFriends och rädda barnen mfl. 
Ni ska inte känna er ensamma, för det är ni inte. Det finns alltid någon som lyssnar och kan hjälpa er, ibland finns hjälpen närmare än vad ni själva tror. Involvera era föräldrar direkt när du utsätts för mobbning, så att ni tillsammans snabbare kan få ett stopp. Det kan vara jobbigt att berätta att du blivit utsatt för mobbning och berätta vem eller vilka de är som trakasserar dig. Men i slutändan så är det alltid värt det, för ditt mående kommer före något annat och framförallt på skolan, då detta är en livsviktigt del av ditt liv för att du ska kunna ta dig vidare mot dina framtida drömmar. Skolan ska vara en minnesfylld och ljus del av ditt liv, där mörker inte ska existera. 
 
Gör inte som jag, utan öppna upp och prata. För att gå och hålla det för dig själv gör dig bara mer skada och den skadan och energin kan läggas på så mycket roligare saker än att behöva må psykisk dåligt p.g.a. av i personer som inte vet hur man ska bete sig. 
 
 
SÅ SOM MAN SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD, SKA MAN BEHANDLA ANDRA! 
 
Anonym

Så fint och underbart skrivet vännen 💗 💗 all kärlek till dig

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress