Konsten att vara människa

 

Under senare tid har jag börjat dricka mer än vanligt, inget som jag från början ansåg vara något problem. För jag har hela tiden känt att jag kunnat ha en kontroll på intaget. Trots att det ibland kunde bli ett eller två glas extra, som egentligen inte behövdes för att jag skulle känna mig nöjd. Det har absolut inte varit så att att jag blivit berusad varje gång, utan mer enligt mig en sak som fått mig att koppla av och stänga av tankarna en sväng på kvällarna, som fått mig att sova mycket bättre om nätterna och att speciellt vin har stått mig nära om hjärtat, för det är verkligen något som jag älskar. Att kunna ta ett glas vin mitt i vardagen bara för att man gjort sig förtjänt av ett glas är något som jag alltid tyckt varit godkänt. Men det som skedde för mig var att jag under en period på en vecka drack sex dagar av sju, där många av dagarna innehöll mer än bara ett glas. Detta gjorde tillslut att alkoholen tog över och mitt psykiska lidande vart ännu mer lidande, ledde till oerhörda konsekvenser och som slutade med att jag under ett dygn fick ligga på en sluten psykavdelningen för missbrukare, med 1.55 promille i kroppen. Något som jag helst av allt aldrig vill vara med om igen. Det var ett riktigt vidrigt dygn och då var jag bara vaken i väldigt få timmar av dygnet.

 

Det var här jag fick varningen av läkaren första gången efter diskussioner kring mitt drickande. Han ville inte påstå att jag var missbrukare eller alkoholist, men i närkant till att riskera att bli klassad som en. När jag fick höra detta nekande jag totalt och reagerade i form av ilska och irritation. För jag tyckte verkligen inte jag hade något problem. Bara reaktionen var första symtomet på att jag faktiskt var lite av en missbrukare.

Snäll som han var skrev han ändå ut mig på kvällen och bad mig ta det lugnt med alkoholen under en period.

 

Dagen efter denna vistelse så var jag hos min vanliga läkare på öppen mottagningen där jag regelbundet går på samtal. Här diskuterade vi allt som skett sen senaste besöket, inklusive min situation med alkoholen som pågått under dom senaste dagarna. Jag fick samma reaktion som första gången. Han frågade mig om jag under dagar när jag inte druckit eller hunnit dricka ännu hade känt en abstinens eller sug efter alkohol. Något som jag nekade och reagerade återigen på samma arga sätt. Jag hade minnsan inget problem med alkoholen.

Det var till och med så pass att denna läkaren bad mig att under en viss tid nu avstå ifrån denna drog och nu börja gå på kontroller med jämna mellan rum för att kolla b.la. levern och andra saker. Något som jag från början sa att jag absolut inte tänkte göra, för att ha en regel på att inte få dricka skulle göra att jag gjorde tvärtom. Detta är andra tecknet som jag i efterhand nu reflekterat till och då insett i att jag faktiskt borde lyssna på vad läkarna sagt och att alkoholen kanske har tagit över mig lite för mycket.

 

Men med lite eftertanke och aggressioner hemma så började jag resonera med mig själv och sortera ner tankarna om mitt intag. Jag kom ganska snabbt fram till att jag faktiskt har en form av problem med alkoholen. Den dracks inte för att jag unnade mig, utan för att jag behövde den som en drog och för att jag alltid kände mig gladare.
Det dracks heller inte ett glas utan oftast iallafall två stycken och att dricka varje dag var heller inget som var normalt. Samt att helgen som passerat var den helgen då jag tappade all kontroll och att jag faktiskt varje dag har ett sug efter alkohol.

Jag kanske inte är en missbrukare, men jag kom ändå fram till att jag skulle sluta för ett tag iallafall, för att i förhoppningen få tillbaka kontrollen igen.

Detta har nu resulterat i att all alkohol här hemma är urhällt och ingen alkohol ska serveras mig tills dess att proverna är färdiga och jag fått rätt diagnos och behandling. Ett ganska självklart val i slutändan. Hälsan går faktiskt långt före denna drog och har inte druckit en droppe sen fyra dagar tillbaka nu, men suget finns fortfarande dock kvar.