Gästinlägg: Från idol till den berömda väggen.
Förra säsongen av tv-programmet Idol slutade han en välplacerad femteplats, efter det har han handskas med utbrändhet. Nu är han aktuell med sin nya singel "Min egen väg". I samband med detta valde jag att ta kontakt med honom och frågade om hans psykiska ohälsa var något han ville dela med sig av. Svaret var självklart. Stort tack Jesper Pettersson.
 
 

Hej!


Jag heter Jesper och jag lever med psykisk ohälsa. Jag är långt ifrån ensam om att göra det, vi är många men av någon outgrundlig anledning är det fortfarande lite fult att prata om det. Vi rör oss framåt hela tiden men vi har en bit kvar.


Jag gick in i den berömda väggen sommaren 2015. Pang sa det. Sen låg jag där i mina föräldrars soffa och grät. I en månad.

Jag var lyckligt lottad. Jag hade en familj att gömma mig hos och världens bästa läkare på Piteå Hälsocentral. Jag har velat tacka honom så många gånger, jag har tackat honom flera gånger. Han såg när jag föll och han fångade mig. Tack!


I december 2014 hade jag min första karusellyrselattack. Det var mitt i natten och plötsligt snurrade hela världen. Jag var ensam i min etta i Piteå och visste inte vad jag skulle ta mig till så jag ringde 112. Jag kravlade mig ut i hallen, eftersom jag var för yr för att gå, och där väntade jag på ambulanspersonalen. På sjukhuset trodde de att jag drabbats av godartad lägesyrsel eller kristallsjukan som det också kallas. Jag fick kortison utskrivet och tog en taxi hem. Efter det kände jag mig vimmelkantig i någon månad men tänkte att det hörde till. I maj började det om.


Min ekonomiska situation var inte den bästa, mitt schema var späckat och jag blev trött och vimmelkantig igen. Jag tänkte att jag kanske hade brist på något viktigt ämne och gick till hälsocentralen för att kolla upp det. Där fick jag göra neurologiska tester, ni vet sånna när man går på en linje, blundar och nuddar nästippen med fingrarna och så. Det togs prover men inget såg konstigt ut. Läkaren märkte att min balans inte var helt hundra och sa: "Jag kommer skicka en remiss till neurologen så du får röntga huvudet. Det är med största sannolikhet inget men du är ung och jag vill inte vara läkaren som missade att något inte stod rätt till." Jag blev glad och livrädd. Veckorna som följde hade jag tre karusellyrselattacker. Jag åkte till akuten första gången och sen tog jag hand om dem själv. Men oron växte i mig.


Det blev sommarlov och jag åkte ned till Göteborg för att jobba på restaurang. Plötsligt en dag började världen snurra igen. Mitt i restaurangen. Jag fick sätta mig ned och vänta ut det. Sedan gick jag hem. Nu var jag rädd. Vad var det som var fel?

Jag blev sjukskriven en vecka, sedan 14 dagar till. Min pappa, som är sjuksköterska skrev ut berättelser från internetforum där utbrända personer skrev om yrselproblematik för att lugna mig. Läkaren i Piteå och jag hade regelbunden kontakt på telefon. Jag insåg att det inte skulle gå att jobba mer och min sjukskrivning var snart slut så jag ringde hovmästaren på restaurangen för att säga upp mig. Hon sa att jag inte skulle fatta förhastade beslut när jag mådde så dåligt och förstod att jag behövde en inkomst så hon sa att jag skulle kontakta en läkare innan vi tog det här samtalet vidare. Jag gick till en läkare i Göteborg, han konstaterade att jag var deprimerad och sjukskrev mig en längre period och skrev ut "lyckopiller" till mig. Sertralin. En ganska låg dos men precis vad jag behövde. Sen åkte jag hem till mamma och pappa i Linköping igen och bosatte mig i soffan. Jag låg där i en månad. Ibland lagade jag mat, ibland klippte jag gräset för min mamma, som själv varit utbränd, visste att det inte var bra att bli liggande.


Sakta men säkert tog jag mig tillbaka, började jobba halvtid och tillslut åkte jag tillbaka till Piteå för att plugga. Där började jag regelbundna samtal med kurator, jag fick komma till neurologen och röntga huvudet. På min födelsedag ringde läkaren och sa att allt såg bra ut. Det var min bästa födelsedagspresent det året.


Jag äter fortfarande min medicin och jag har lärt mig massor om mig själv och mina vänner. Jag lyssnar på kroppens signaler och har strategier att ta till när det blir för mycket. Jag ser till att frigöra dagar, jag tackar nej till aktiviteter ibland och njuter av att göra ingenting. (Läs: ligga i soffan och streama serier absurt länge)


När jag berättade för mina vänner om min medicineringen visade det sig att flera av dem också åt lyckopiller. Helt plötsligt hade vi varandra att prata med och vänskapen fördjupades. I ett av mina kompisgäng åt fyra av sex lyckopiller. Det var tur för när vi var på weekend i Stockholm hade en av oss glömt tabletterna hemma men eftersom tre av oss åt Sertralin var problemet lätt löst. Vi gick på stan, vi gick ut, vi gick till vandrarhemmet och la oss i sängarna mitt på dagen för att vi behövde paus.


I höst ska jag göra ett försök att sluta med tabletterna. Mitt mål är att klara mig utan dem. Jag har försökt en gång tidigare men jag var inte beredd. När man ska sluts behövs det tid för att fånga upp sig själv. Även om jag känner mig återställd är jag inte det. Jag blir trött och orkeslös om jag inte tar tabletterna. Kroppen är fortfarande ur balans men den här gången hoppas jag att jag ska vara förberedd och ha verktygen som krävs för att fånga upp mig själv och låta kroppen bli fri. Håll tummarna för mig!


Kram

--

Jesper Petersson


facebook.com/jsprptrssn

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress