Guess who´s back.
Tänk dig en berg och dalbana på en nöjespark som du sätter dig i för att få en åktur och upplevelse att minnas tillsammans med dina vänner. Så har det senaste året och då har inte åkturen varit frivilligt, utan något påtvingat och läskigt, men som ändå blir en upplevelse som läggs på minnet. En upplevelse som man helst av allt bara egentligen vill glömma och lägga bakom sig för att ibland slippa tänka tillbaka på den mörka tiden som man hamnade i.
 
Verkligheten fungerar inte på det något som människan vet med sig, allt som en människa får vara med om under sitt liv läggs automatiskt på vår hjärna som gör att vi alltid kommer bära med oss detta och som emellan åt kommer att trädra fram så fort vi tänker tillbaka eller hamnar i liknande situationer. Det enda vi då kan göra att försöka se det positiva i det negativa.
 
 
Det har drygt gått ett år sedan mitt insjuknande. Ett år som inneburit mycket tårar, mörker och orkeslöshet. Många gånger under denna resa har jag bara velat ge upp, ligga kvar i sängen och bara låta dagen flyga förbi och många gånger har det också blivit så. Av en enkel anledning för att slippa ta i tur med sitt liv och sitt mående och i förhoppning om att man nästa dag ska vakna upp utan ångest och känslan av att man är deprimerad. Men ganska snabbt inser man att den psykiska ohälsan fortfarande existerar och att man måste hitta ett annat sätt för att en gång för alla utrota sjukdomen för att återfå sitt funktionella jag igen.
 
Denna berg och dalbana har inte varit enkel från min sida och jag har många gånger velat kliva av den, men som jag idag är tacksam fortsatte åka. Tack vare detta så kan jag nu äntligen se ett slut och kan nästan ta på mitt funktionella liv igen. Jag har fått mediciner, jag har fått bearbeta mycket, jag har fått känna på hur det är att nästan avsluta sitt liv och en utredning har äntligen startat kring om jag har någon form av diagnos som orsakade att jag hamnade så djupt ner i min depression och att jag har dessa panikångestattacker.
 
Jag känner mig mer levande än på länge och känner mig mer starkare nu för de motgångar som kan komma uppstå nu framöver.
 
Vardagliga sysslor och rutiner brukar oftast i samband med en psykisk ohälsa försvinna på grund av att orken knappt finns till att ta sig upp ur sängen. Något som även detta kan påverka oss negativt då man ser hur hemmet raserar, tvättkorgen växer, hur dammet samlas på golvet och hur skitit köket är. Men orkar man göra något åt det? Svaret är nej, det gör man inte. Istället drar man täcket över huvudet, fortsätter sova och hoppas på att hemmet städar sig av sig själv
 
Man förstår inte själv att det bästa och effektiva man kan göra mot sig själv när man mår dåligt är att försöka hålla kvar i de rutiner som man tidigare haft och fortsätta med att göra de vardagliga sysslorna hemma, för att inte haverera totalt. och tappa hela sitt liv och sin livsglädje. Men det är ju så förbannat svårt och bara hitta orken till att ta sig upp ur sängen.
 
Det var även så från min sida, de första dagarna låg jag mest, jag orkade inte ta mig upp och såg ingen mening med att göra det. Jag hade inget annat planerat för dagen och en dusch hade vid tidigare försökt orsakat att mina sista krafter följde med vattnet ner i avloppet. Många tror jag även att mycket av mitt humör också följde med då jag för det mesta var extremt låg och trött på livet.
 
Men nu nästan ett år senare så ser allt annorlunda ut, men det tog tid innan jag själv kände av det och såg de små förändringarna som skett längs vägen sedan jag blev sjuk.
Den riktiga insikten kom igår när jag vaknade upp tidigt, utvilad och med ett leende om läpparna. Trots att jag visste att det var tvättdag och att det stod en massa disk i köket som behövdes bli rent. Men jag klev upp och körde igång dagen och gjorde upp en "bucketlist" i mitt egna huvud på saker som jag ansåg behövdes göras denna dag innan Alex kom hem från arbetet.
 
När allt detta var gjort så blev jag förvånad över att jag fortfarande hade en massa energi kvar och ingen stress hade tagit över kontrollen över min kropp. Jag fungerade igen, jag var tillbaka i mitt gamla jag igen. Killen som orkade ta tag i det som behövdes göras och som gjorde detta med ett leende på läpparna med musik spelandes i högtalarna. Det enda jag kunde känna var stolthet och glädje och det var första gången som jag kunde känna att jag faktiskt kanske var på väg ur min depression och snart kunde kliva av den långa berg och dalbana jag åkt på under en lång tid. Kunde det vara så?
Allt jag önskade och fortfarande önskar är att min förhoppning är korrekt, att livet fått sin stora vändning nu. Lagom till att jag skulle börja arbeta igen. Jag håller alla tummar för att det håller i sig och inte försvinner. För det tänker jag inte tillåta.
 
Ett stort tips är att göra upp en planering i huvudet eller på papper på de saker som måste bli gjorda under dagen. Det gör att det kan kännas enklare att ta tag i sakerna och för varje sak som bli utförd, bockar du för och fortsätter med nästa sak. Till slut är allt gjort och du kommer känna en stor stolthet inom dig som får dig att känna dig lite bättre än tidigare oavsett hur trött du är efteråt.
För det är trots allt så att man inte bli bättre av att ligga kvar i sängen och inte försöka fortsätta med sin vardag. Det gör snarare att du riskerar att sjunka ännu längre in i din psykiska sjukdom Så försök kämpa på, hur jobbet det än kommer vara. Ett annat stort tips är att be om hjälp, kanske har du en vän som kan komma förbi och hjälpa dig att starta och finnas där som stöd.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress