Jag har varit öppen homosexuell sedan 2011 och resan dit har inte varit den enklaste, men jag vet såhär i efterhand att resan från att tankarna börjar snurra till att man samlar mod att komma ut i hbtq+ världen förmodligen inte är lätt för någon person. Det är mycket blandade känslor som uppkommer av den anledningen att man inte har vetskapen om hur ens familj, vänner, samhället eller ens arbete kommer reagera när dessa får veta om hur det ligger till med ens läggning. Många stöter tyvärr fortfarande på negativa responser vid ett utkommande, där folk väljer att aktivt ta avstånd ifrån en av den orsaken att man har en homofobisk syn.

Jag tror att mycket som ligger i grund till detta beror på att människor inte har någon vidare kunskap kring vad hbtq+ står för, utan för dem är det ett främmande ämne och vi personer som råkar sticka ut från normen anses då vara annorlunda och något som man inte bör vara.

Min “komma ut” historia har inte direkt något negativt i sig i den bemärkelsen att alla runt omkring mig tagit den väldigt bra och dem har aldrig särbehandlat eller sett ner på mig, utan alltid sett mig som den person jag är med min egna personlighet.

Läggningen är inget som förändrar mig som person, inte mer än att jag själv utåt sett väcks till liv igen och är en mycket gladare och positivare för att jag får möjligheten till att vara mig själv till hundra procent, utan att behöva hålla tillbaka på något.

Sex år har passerat sedan jag kom ut och genom dessa år så har jag byggt upp en stadig grund i vem jag själv är och min läggning. Vilket innebär att jag idag är mycket starkare och kan stå emot den homofobiska värld som fortfarande existerar utanför våra fönster. Jag kan nu genom att berätta min historia lyckas hjälpa andra på vägen till att hitta sig själva och sitt mod att faktiskt våga komma ut. Vilket kommer innebära att många kommer finna sin inre ro och själva kunna bli starkare i sig själv.

Familj

Familjen är oftast den som alltid kommer stå bakom ens rygg när det stormar eller när man går omkring och mår dåligt över specifika saker. Men det är inte alltid så man tänker när man står vid ett vägskäl som rör denna typen. Man är rädd att bli övergiven eller att de man älskar mest av allt aktivt ska välja att ta avstånd ifrån varandra. För det händer trots allt för ofta att ens familj fortfarande gör detta. Något som jag tycker är otroligt tragiskt och som inte ska få förekomma. För vid ett sådant tillfälle som detta behövs ens familj mer än någonsin där som support och förstärkning när den första tiden kan kännas tuff för en själv.

Jag vill minnas att jag vid de tillfället då mina tankar började snurra skärmade av mig i den aspekten att jag inte hade vetskapen om hur min familj skulle reagera och att jag tyckte det var otroligt jobbigt att inte kunna samtala kring ämnet och mina tankar med min mor och far. Jag hade egentligen ingen som jag kände jag kunde dela dessa tankar med. Något som senare visade sig vara helt fel känslor.

För den dagen då jag tog mod till att berätta så började det med att min moster var på besök hos mig, vi satt och drack en kopp te ihop och pratade allmänt, vilket kändes som en perfekt öppning för mig att berätta hur det låg till med min läggning. Responsen jag fick utav henne var bara en massa positivt och hon såg inte ner på mig överhuvudtaget utan såg mer upp till mig. Jag ansågs vara en modig person som vågade blotta upp mig och vara helt ärlig mot mig själv.

Andra personen som samma dag fick veta det var min mor, jag bjöd över henne till mig och sa att jag hade något som jag ville prata med henne om. Jag vet att jag var extremt nervös för att berätta men eftersom mamma och jag alltid haft en väldigt tight relation så var detta något som jag inte längre ville eller kunde hålla hemligt. Även denna gång var min nervositet helt i onödan. Mamma tog allt med ro och hade sina aningar redan sedan tidigare om att något skiljde mig från andra killar i omgivningen.

“En mor känner sitt barn bättre än barnet själv”

var något som hon sa till mig, men hon väntade in mig tills dess att jag var redo att berätta. Vi samtalade ganska mycket kring mina tankar och min läggning, något som kändes otroligt skönt att för första gången kunna göra och jag kände mig faktiskt förstådd. Men sen kom vi till en punkt som orsakade en stor klump i magen på mig. Min far var tvungen enligt mig att få veta också, men jag hade inget mod till att berätta detta utan bad istället mamma ta det med honom när hon senare kom hem. Den tiden ifrån att mamma lämnade mig tills dess att telefonen skulle ringa var extremt jobbig. Jag kollade på den varannan sekund och väntade otåligt på att den skulle plinga till. Jag hoppades på att få en positivt samtal och att detta inte skulle behöva sära vår relation mellan oss. Det gjorde den inte heller inte, vår relation idag är tightare än någonsin och han om någon är den som aktivt tagit steget in i hbtq världen och tillsammans kämpar för hbtq+ rättigheter tillsammans med min mor och mina tre yngre syskon.

Familjen generellt blev starkare än någonsin efter att jag kom ut och vi kom varandra så mycket närmre än tidigare av någon anledning. Dem finns alltid där för och stödjer mig till hundra procent i allt. Vilket självklart är ett stort plus när man inte alltid kan stå emot samhället när det blir för hårt motstånd.

Vänner

Jag har haft vänner som tyvärr idag inte längre finns i min umgängeskrets av den anledningen att dem valde att försvinna ur mitt liv då jag tog steget ut som homosexuell. Något som i början fick mig att må fruktansvärt dåligt. För det är aldrig kul att förlora någon som man tidigare stått väldigt nära, speciellt inte av den anledningen att man är homosexuell.

Personerna som valt att lämna mig betyder inte smack för mig, men jag kan inte heller säga att jag är irriterad eller arg över deras val, för alla gör vi våra egna val. Men däremot är jag otroligt besviken på hur deras syn på oss icke normativa.

Men sen har jag vänner som fortfarande står kvar vid min sida och som visat mig vad en äkta vänskap innebär. Att läggningen inte spelar sin roll i det hela utan att dem ser den person som man alltid varit. Dessa prioriterar jag väldigt högt. Det är dessa som jag vill och behöver ha i mitt liv. De personer som sprider positiv energi och glädje.

Idag är jag som sagt mycket starkare i mig själv som person och kan aktivt välja vilka jag vill ha i mitt liv och vilka som jag väljer att ta avstånd ifrån. Något som man måste kunna lära sig att göra utan att känna skuld. För de som inte accepterar dig för den du är eller som finns där när du har det tufft. Dem förtjänar inte att finnas i ditt liv. Du är värd så mycket mer än det.

Samhället

Jönköping var under de året som jag kom ut en stad som inte direkt hade något större erfarenhet kring hbtq+. Det var inte så många som öppet visade sin samkönade kärlek. Så det var väldigt tufft att som ung kille sortera sina tankar och sitt mod till att ta steget ut. För man visste någonstans att man skulle få många påhopp, både i skolan och utanför skolan. Man blev lite av en “offentlig person” i staden.

“Där går han, bögen”, “jävla bögjävel” och “äckel” var bara en del ord som man kunde få höra efter att man kom ut och som i början tog väldigt hårt. Men som idag rinner av mig lika snabbt som dem når fram till mig.

Av den anledningen ansåg jag att jag ville flytta ifrån staden och flytta norrut. Till en stad som jag visste hade en helt annan syn på oss homosexuella och där man slapp vara den offentliga person som man varit tidigare. Stockholm har aldrig för mig varit ett problem, jag har redan från start kunna vara hundra procent mig själv och har aldrig än så länge blivit påhoppad på stan av någon homofobisk person. Självklart kan man få blickar på sig men det är mycket enklare att ta idag. Folk stirrar på alla människor oavsett läggning och det behöver inte alltid vara något negativt i deras blick. Sedan fyra år tillbaka har jag varit bosatt här tillsammans med fästman och våran chihuahua valp.

Idag är Jönköping helt annorlunda, folk har vågat öppna upp sig och komma ut. Staden har årligen sin egna Pride-festival i Maj månad, där många invånare samlas för att tillsammans strida mot allas lika rättigheter och till ett mer hälsosamt samhälle. Otroligt bra initiativ om man frågar mig och som jag vet många andra städer nu också valt att göra.

Så samhället är på väg åt rätt håll, till en värld där ingen ska behöva känna sig annorlunda eller behöva komma ut. Men vi har en otroligt lång väg att vandra för att vara i mål.

För har det hjälpt mycket att: 

1. Minnas att jag inte är ensam. Det finns alltid någon att kan samtala med och finna stöd hos.
   Låt inte dig själv gå omkring och samla på dig massa som tillslut blir en börda för dig, öppna upp ditt hjärta, det kommer göra så att du finner en inre ro. Låt inte andra personer i din omgivning trycka ner dig. Du vet bäst själv vem du är och har en plikt eller anledning till att lyssna på en massa trams som sägs. Ett stort tips är att försöka tänka att de som vill trycka ner dig oftast själva har en “trälig” bakgrund och som hanterar mycket tankar själv. På helt fel sätt.
2. Läsa på mycket om hbtq+ för genom kunskap har också mitt självförtroende växt. Samtidigt som du själv får en inblick i din egna läggning och vilka förutsättningar du faktiskt har och vilka delar av livets gång som kan bli lite svårare. Exempel på bra sida tycker jag är RFSL Ungdom. 
3. Lyssna på andras “komma ut” historier och ta del av deras råd och tips. Många äldre har oftast varit med om otroligt jobbiga saker som idag har en helt annan påverkan eller som möjligtvis inte ens existerar längre.
4. Vara ärlig mot mig själv!
5. Att ta del av den eventuella Pride-festivalen.
   I din stad eller välj en stad som arrangerar en sådan. För det är en otrolig rolig och positiv upplevelse att uppleva. Samtidigt som man för ett par dagar får spendera den med människor som sitter i samma båt och människor som är med och strider mot HBTQ+ rättigheter.
6. Sprida vidare min historia. Dina kunskaper och dina erfarenheter kan också hjälpa kommande behövande. Du kan till exempel göra det denna månad på Tilia. 

Starkast är vi tillsammans!