Stolthet.
Många månader har passerat sedan jag i höstas insjuknade i min depression tillsammans med panikångestsyndrom som orsakade sjukskrivning och en massa läkarsamtal regelbundet.
Något som tog en väldigt lång tid innan jag kände att det gav mig något positivt och inte bara tog mycket av min energi.
 
Mitt i allt detta efter en del funderande så beslutade jag mig för att skapa denna blogg. Som skulle komma bli mitt sätt att få ut alla tankar som hade en tendens till att snurra runt i mitt huvud och få mig att må ännu sämre. En typ av dagbok, skillnaden skulle vara att de som var intresserade skulle kunna ta del av denna blogg, människor som sitter i samma situation och kämpar med psykisk ohälsa. För det finns faktiskt fortfarande en tendens till att man känner sig ensam när det kommer till denna typ av sjukdom. Vilket absolut inte stämmer, det enda som är orsaken till detta är att man valt att mörka det mesta kring psykisk sjukdom, det är inget man pratar öppet om. Det klassas som en viss skam och folk som är psykisk sjuka anses mer var "dumma i huvudet."
 
Men att öppet valt att prata och skriva om sin sjukdom har gett mig en del funderar, för oavsett vad när man börjar så blir man en offentlig person. Människor som gillar det jag skriver kommer att sprida bloggen vidare vilket innebär att den till slut kan hamna i händerna på någon som skulle kunna bli ens arbetsgivare i framtiden. Vilket i teorin skulle kunna ställa till problem för att lyckas ta sig och få ett arbete. Av den enkla anledningen att man varit psykisk sjuk och öppnat upp sig som en öppen bok till allmänheten.
 
Men för mig så spelar inte detta någon större roll, skulle jag stöta på någon personer eller liknande som inte t.e.x. skulle anställa mig p.g.a. mitt förflutna med psykisk ohälsa så skulle jag bara skaka på huvudet och gå där ifrån. För enligt mig är detta ingen arbetsplats jag skulle vilja arbeta på då, det krävs från deras sida att dem inte ska ha några fördomar eller negativa synvinklar på både psykisk ohälsa men också det som rör hbtq. Har dem inte det, så tackar jag snabbt för mig och söker mig vidare.
 
För jag kan inte undkomma att en stolthet som tar plats i min kropp när jag tänker på mitt beslut med att starta bloggen, att öppet skriva om min sjukdom och saker som snurrar runt i huvudet på mig och att kunna ge andra människor möjligheten att kunna läsa detta och reflektera över hur dem själva mår. För förhoppningen finns att bloggen kan hjälpa andra. Jag har fått så mycket respons dessa tre månader jag bloggat och det anser jag vara bevis på att det faktiskt är ett viktigt budskap och att bloggen uppskattas av andra människor.
 
En stolthet kring att jag lärt känna mig bättre än någonsin och att jag genom denna blogg fått möjligheten att arbeta och samarbeta med nya personer. Att få förfrågningar som jag aldrig tidigare trott jag skulle få. Personer och föreningar som hjälpt mig att få bloggen ännu större.
Framförallt trodde jag aldrig att den skulle bli utsedd till veckans blogg och att jag skulle bli veckans bloggare som jag blev.
 
En stolthet att jag ensam startat denna blogg, byggt upp den efter mina idéer och mina kunskaper och lagt ner den tid på att forma den som jag vill ha den och försökt hitta vägar att gå för att få den att växa och nå ut till en större publik. Vilket den till viss del har lyckats med nu och det kommer en hel del framöver under sommaren.
 
En stolthet kring att jag under hela den resan som passerat haft min fina fästman vid min sida. Utan hans stöd och våra diskussioner så skulle jag inte fixat detta.
Han har hjälp mig i de stunderna som varit värst för mig då kraften inte riktigt har funnits.
Jag är så extremt stolt över att han är min och att jag är hans.

Slutligen en stolthet att jag idag tagit mig så lång som jag faktiskt gjort. För bara för några månader sedan så hade jag svårt att bara ta mig upp ur sängen och det kunde gå dagar innan jag duschade, för att orken inte fanns och att det för mig då var en utlösande faktor till ångest. Det kunde vara dagar då jag bara grät utan någon känd anledning eller när jag blev sängliggandes och det ända jag önskade var att slippa den smärtan som pågick inom mig.
 
Rosa

Vi är så stolta över dig❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress