Aktiviteter prioriteras bort.
Större delar av tiden under veckorna tillbringar vi människor på att sysselsätta oss med diverse olika aktiviteter, t.e.x. arbete, umgänge med vänner, träning eller festande på stans nattklubbar. Man har oftast en stor längtan till sina planer och en stor lust att utföra dessa saker. Ett avbrott i vardagen och man får chans att ladda om batterierna för kommande vecka och prata av sig om det saker som varit mindre bra på arbetet eller privat.
För många idag så är detta något som försvinner snabbt när man mår dåligt, man har tillräckligt med sig själv om dagarna och trots att man oftast blir sjukskriven under denna tid så är dagarna som ett helt arbetspass.
Aktiviteter prioriteras bort och man har ingen lust till att hitta på saker och vännerna runt omkring undrar vart man tagit vägen och varför man helt plötsligt blivit en "tråkig" hemma person. . .
 
Är man en människa som mår bra både fysiskt och psykiskt så fungerar ens vardag i stort sätt utan några bekymmer. Man arbetar på dagarna och om kvällarna ägnar man mycket tid åt sin familj, vänner eller andra aktiviteter som ligger inplanerade.
Har man någon gång inte direkt saker inplanerade så finns ofta lusten till att göra något, om man får en förfrågan om att kanske gå ut och äta en god bit mat eller ta några glas på en mysig uteservering.
För när ens psykiska mår bra så fungerar kroppen felfritt som resulterar i att man har lusten till allt detta men också finner en stor livsglädje som man värderar väldigt högt genom dagarna. Jämför man de bra dagarna med de sämre så brukar man ändå generellt lägga sig med ett leende om läpparna på kvällarna.
 
Tidigare var jag en kille som gärna åkte ner till min familj mycket då möjligheten fanns, träffade gärna vännerna och pratade ganska mycket med mina närmaste vänner i telefon. Jag var en väldigt social kille som sällan tackade nej till erbjudande som skulle innebära att min kommande helg skulle vara uppbokad. Jag tyckte planering var något som i större utsträckning var perfekt, det fick mig att hela tiden se fram emot det som skulle komma och bygga upp en stor förväntan kring hur allt skulle bli.
 
Men när man blir psykisk sjuk så faller vissa delar av ens liv bort och man orkar inte hålla igång allt som tidigare. Dagarna går mest ut på att man ska orka ta sig igenom den och det är tillräckligt krävande bara den biten. För varje dag är en ny kamp om liv och död, glädje och sorg.
Man prioriterar bort sitt umgänge och i vanliga fall glömmer man även bort att meddela sina vänner orsaken till varför man inte längre hör av sig på samma sätt eller varför man inte hakar på deras helgplaner längre. Vissa av umgänge kan börja ta avstånd ifrån dig för att man inte längre hör av sig och det har inte en aning om att man som individ mår dåligt, för att man aktivt valt att inte prata om detta öppet. Lättaste vägen att ta är att hålla sig för sig själv så man slipper att förklara sig och öppna upp om sitt privata.

När sjukdomen i sin tur sedan tog all min energi så skedde en drastisk förändring kring denna bit under en längre period, jag försökte hålla emot och ansträngde mig enormt mycket för att det inte skulle inträffa. Men misslyckades.
Helt plötsligt så var jag en kille som om kvällarna var hemma och inte gjorde något vettigt av dagarna. Vänner och familj kunde sms:a och ringa för att snacka skit eller fråga vart jag tagit vägen. Men istället för att svara så ignorerade jag bara detta. Min lust till att bara snacka existerade inte längre och jag orkade inte vara den som samtalet skulle handla om.
Förslag kom ifrån höger och vänster om att umgås med olika vänner, dra ut och käka middag eller ta en drink om kvällarna. Men lusten till detta fanns inte och planerna som blivit uppbokade blev istället avbokade och tillsammans med en chipspåse och tv så blev min kväll hemma. Medans vännerna fick gå ut och roa sig på egenhand. Vilket var lika bra då stämningen skulle dras ner av mitt pendlade humör.
 
Men det som jag i dagens läge kan erkänna är att trots att man inte alltid har lust till att hitta på saker eller ta sig ut ifrån lägenheten så är det ibland det som behövs för att få ett avbrott i allt tänkande och för en stund få känna på hur det känns att ha kul och omringas av positiv energi som smittar av sig ifrån vännerna. För oavsett om man är bitter och opeppad så vänder detta nästan alltid till slut till att bli en av de bättre dagarna eller kvällarna på länge som man vid läggdags tänker tillbaka på innan somnar utmattad. För det är faktiskt så att man kommer känna sig utmattad, det är en stor påfrestelse att ta sig in till stan och helt plötsligt ha en massa människor och ljud runt omkring sig.
 
Men i slutändan så är det helt klart värt det och det är en positiv och härlig känsla att lägga sig utmattad och matat med sociala bitar.
Bitar som i slutändan kommer vara en av behandlingarna som kommer utrota sjukdomen.
 
Det bästa man kan göra är att berätta för de man umgås med om hur man mår och att man inte alltid är på topp. Men att man trots allt vill att dem ska fortsätta ringa, fråga om man vill följa med ut och ibland tvinga med en just för att man inte vill tappa det sociala helt. Men att dem inte ska ta något personligt om man råkar ha en dålig dag och inte vill följa med eller inte orkar prata i telefon. För imorgon är en ny dag och då kan det vara tvärtom att man mer än gärna hittar på saker.
Allt detta skulle kunna förhindra att man själv och vänner ta avstånd och glider ifrån. Ärlighet är något som varar längst och något som värderas högt av alla. Det är en otroligt viktigt punkt att involvera sina nära i sin sjukdom och psykiska mående. För man behöver allt stöd man kan få och oftast så är de dem som man har närmast som kommer förstå en bäst och finnas där som stöd.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress