Ärftlighet.
Växa upp med psykiska sjukdomar i familj och släkt, många tankar pendlar fram och tillbaka i huvudet emellan åt om det är något som "smittar" av sig till kommande generationer. Inte vill man att ens egna barn ska hamna där man själv under en längre tid har kämpat med sig själv för att ta sig ifrån och finns det något som man blivande föräldrar kan göra för att förhindra detta eller är det naturens gång som avgör om man hamnar där . . .
 
Jag kan bara tala för mig själv nu när jag säger att tanken och oroligheten kring att min psykiska sjukdom som jag idag lider av ska gå i arv till mina kommande barn i framtiden har infunnit sig. Om jag väljer att föra mina gener vidare. För det är trots allt påvisat att en psykisk sjukdom till viss del är något som man kallar ärfligt och som kan föras vidare till kommande genarationer. Något som jag verkligen fruktat, för trots att jag är medveten om att alla någon gång i sitt liv kommer stöta på psykiska problem så vill inte jag den pappan som utsätter mina barn till att ha en större chans att hamna i det träsk. Det är tillräckligt med den sociala miljö vi idag lever omkring som kommer att påverka mina barns hälsa.
 
Innan jag själv blev sjuk så trodde jag inte själv riktigt på att man som barn hade risken att ärva en föräldrar eller släktingars psykiska mående. Bara för att ens far lider av depression så skulle det finnas en stor risk att man själv skulle hamna i samma sits. Det lät för mig ologiskt, något som påstodd sig vara på samma nivå som att man ärver en av sina föräldrars ögonfärg.
Men kollar jag nu i efterhand tillbaka så kan jag faktiskt se att min sjukdom sedan tidigare existerat inom släkten, att det inte bara är en tillfällighet att jag insjuknat. Sjukdomen ligger i genen men utlöses i samband med hur pass sårbara och känsliga vi är gällande det som sker runt omkring oss i vårt liv. Så trots att vi bär runt på en psykisk sjukdom inom oss så byter inte det att den alltid kommer bryta ut. Men risken är större hos oss till skillnad ifrån de som inte har det i generna.
 
Det betyder inte heller att man får samma diagnos som sina föräldrar eller anhöriga haft utan kan bli något helt annat och det är också viktigt att se skillnaden på en psykisk ohälsa och en psykisk sjukdom.
Det är den psykiska sjukdomen som det finns risk för att den förs vidare tillsammans med andra aspekter som påverkar oss individer olika. Inte en psykisk ohälsa. För där kan vi alla hamna någon gång, vissa fler än andra.
 
Jag kan inte säga att min orolighet kring att mina ev framtida barn kommer ärva min psykiska sjukdom försvunnit. Men jag vet att jag kommer kunna förhindra att den utlöses om jag skulle välja mina gener. Genom att gå tillbaka kring min uppväxt och förhindra att föra dessa erfarenheter och beteende vidare och istället försöka göra tvärtemot det som inte varit en optimal uppväxt. Dessutom är det viktigt att poängtera att man inom familjen kan prata och diskutera kring precis vad som helst, för att även här förhindra att ens barn ska behöva gå omkring och må dåligt och känna att dem inte har någon att vända sig till.
Jag tror mycket av det jag varit med om under mina barn och ungdomsår kommer spela stor roll i hur jag som fader kommer välja att uppfostra mina barn och en betydande roll i allt detta är att mitt och min partners barn kommer att växa upp under ett helt annat förhållande än många andra barn, d.v.s. med två pappor. VIlket jag tror kommer resultera i att man som barn kommer känna en annan typ av öppenhet kring sexuella läggningar som idag är en sak som många människor inte känner att dem kan diskutera eller öppna upp sig om till sina föräldrar. En orsak som ibland kostar många individers psykiska mående.
 
Så ärftlighet eller inte, det som väger tyngre är hur ens barn kommer bli behandlad, hantera sociala miljöer och bli uppfostrad hemma som kommer ha den avgörande rollen i om man insjuknar eller inte. För det krävs att man som föräldrar hjälper till med att bygga upp en självkänsla hos ens barn, en stadig grund som dom kan vila sig på när det uppkommer hinder i deras väg och att man alltid finns där för sina barn när dem behöver en, oavsett om det är i de bra stunderna i deras liv eller de värsta stunderna i deras liv.
 
Mina upplevelser jag varit med om nu under mina 25 år kommer jag bära med mig under resten av mitt liv. Både de bra och de dåliga, båda sakerna är något som jag kommer förmedla vidare till mina barn. Men det är hur man förmedlar detta som har den avgörande rollen. Erfarenheterna ska man ta till vara på och allt negativt kan man vända och göra till något positivt av.
Alex

Du är en inspiration <3 älskar dig

Fiia

Trodde inte heller det kunde "ärvas" vidare men min biologiska mamma va deprimerad och levde med psykisk ohälsa vilket jag själv gjort under flera år !
Barn och ungdomspsykiatrin trodde allt handlade om uppmärksam tills dom insåg vad som verkligen pågick!
Idag lever jag tillsammans med min man och dotter och är livrädd att min egen dotter ska få uppleva det jag gör dagligen!
Min man får uthärda mkt men står alltid vid min sida så all kredit till Alex som gör samma sak för dig <3 och Robin all styrka och kärlek till dig som kämpar du är aldrig ensam

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress