Kampanjen #Psynligt. Min komma ut historia.

”Läggningen är inget som förändrar mig som person, inte mer än att jag själv utåt sett väcks till liv igen…”

 
(Repost från www.foreningentilia.se , Där jag fick förfrågan om att skriva min komma ut historia i syfte att lyckas hjälpa andra som på grund av sin sexuella läggning mår psykisk dåligt. Detta inlägg las upp igår på deras hemsida. Men vill ändå lägga in den här i förhoppningen om att fler kommer kunna läsa den via min egna blogg. Längre ner bland äldre inlägg hittar ni ett mer ingående inlägg om min tid innan och efter jag kom ut som homosexuell kille.)

Jag har varit öppen homosexuell sedan 2011 och resan dit har inte varit den enklaste, men jag vet såhär i efterhand att resan från att tankarna börjar snurra till att man samlar mod att komma ut i hbtq+ världen förmodligen inte är lätt för någon person. Det är mycket blandade känslor som uppkommer av den anledningen att man inte har vetskapen om hur ens familj, vänner, samhället eller ens arbete kommer reagera när dessa får veta om hur det ligger till med ens läggning. Många stöter tyvärr fortfarande på negativa responser vid ett utkommande, där folk väljer att aktivt ta avstånd ifrån en av den orsaken att man har en homofobisk syn.

Jag tror att mycket som ligger i grund till detta beror på att människor inte har någon vidare kunskap kring vad hbtq+ står för, utan för dem är det ett främmande ämne och vi personer som råkar sticka ut från normen anses då vara annorlunda och något som man inte bör vara.

Min “komma ut” historia har inte direkt något negativt i sig i den bemärkelsen att alla runt omkring mig tagit den väldigt bra och dem har aldrig särbehandlat eller sett ner på mig, utan alltid sett mig som den person jag är med min egna personlighet.

Läggningen är inget som förändrar mig som person, inte mer än att jag själv utåt sett väcks till liv igen och är en mycket gladare och positivare för att jag får möjligheten till att vara mig själv till hundra procent, utan att behöva hålla tillbaka på något.

Sex år har passerat sedan jag kom ut och genom dessa år så har jag byggt upp en stadig grund i vem jag själv är och min läggning. Vilket innebär att jag idag är mycket starkare och kan stå emot den homofobiska värld som fortfarande existerar utanför våra fönster. Jag kan nu genom att berätta min historia lyckas hjälpa andra på vägen till att hitta sig själva och sitt mod att faktiskt våga komma ut. Vilket kommer innebära att många kommer finna sin inre ro och själva kunna bli starkare i sig själv.

Familj

Familjen är oftast den som alltid kommer stå bakom ens rygg när det stormar eller när man går omkring och mår dåligt över specifika saker. Men det är inte alltid så man tänker när man står vid ett vägskäl som rör denna typen. Man är rädd att bli övergiven eller att de man älskar mest av allt aktivt ska välja att ta avstånd ifrån varandra. För det händer trots allt för ofta att ens familj fortfarande gör detta. Något som jag tycker är otroligt tragiskt och som inte ska få förekomma. För vid ett sådant tillfälle som detta behövs ens familj mer än någonsin där som support och förstärkning när den första tiden kan kännas tuff för en själv.

Jag vill minnas att jag vid de tillfället då mina tankar började snurra skärmade av mig i den aspekten att jag inte hade vetskapen om hur min familj skulle reagera och att jag tyckte det var otroligt jobbigt att inte kunna samtala kring ämnet och mina tankar med min mor och far. Jag hade egentligen ingen som jag kände jag kunde dela dessa tankar med. Något som senare visade sig vara helt fel känslor.

För den dagen då jag tog mod till att berätta så började det med att min moster var på besök hos mig, vi satt och drack en kopp te ihop och pratade allmänt, vilket kändes som en perfekt öppning för mig att berätta hur det låg till med min läggning. Responsen jag fick utav henne var bara en massa positivt och hon såg inte ner på mig överhuvudtaget utan såg mer upp till mig. Jag ansågs vara en modig person som vågade blotta upp mig och vara helt ärlig mot mig själv.

Andra personen som samma dag fick veta det var min mor, jag bjöd över henne till mig och sa att jag hade något som jag ville prata med henne om. Jag vet att jag var extremt nervös för att berätta men eftersom mamma och jag alltid haft en väldigt tight relation så var detta något som jag inte längre ville eller kunde hålla hemligt. Även denna gång var min nervositet helt i onödan. Mamma tog allt med ro och hade sina aningar redan sedan tidigare om att något skiljde mig från andra killar i omgivningen.

“En mor känner sitt barn bättre än barnet själv”

var något som hon sa till mig, men hon väntade in mig tills dess att jag var redo att berätta. Vi samtalade ganska mycket kring mina tankar och min läggning, något som kändes otroligt skönt att för första gången kunna göra och jag kände mig faktiskt förstådd. Men sen kom vi till en punkt som orsakade en stor klump i magen på mig. Min far var tvungen enligt mig att få veta också, men jag hade inget mod till att berätta detta utan bad istället mamma ta det med honom när hon senare kom hem. Den tiden ifrån att mamma lämnade mig tills dess att telefonen skulle ringa var extremt jobbig. Jag kollade på den varannan sekund och väntade otåligt på att den skulle plinga till. Jag hoppades på att få en positivt samtal och att detta inte skulle behöva sära vår relation mellan oss. Det gjorde den inte heller inte, vår relation idag är tightare än någonsin och han om någon är den som aktivt tagit steget in i hbtq världen och tillsammans kämpar för hbtq+ rättigheter tillsammans med min mor och mina tre yngre syskon.

Familjen generellt blev starkare än någonsin efter att jag kom ut och vi kom varandra så mycket närmre än tidigare av någon anledning. Dem finns alltid där för och stödjer mig till hundra procent i allt. Vilket självklart är ett stort plus när man inte alltid kan stå emot samhället när det blir för hårt motstånd.

Vänner

Jag har haft vänner som tyvärr idag inte längre finns i min umgängeskrets av den anledningen att dem valde att försvinna ur mitt liv då jag tog steget ut som homosexuell. Något som i början fick mig att må fruktansvärt dåligt. För det är aldrig kul att förlora någon som man tidigare stått väldigt nära, speciellt inte av den anledningen att man är homosexuell.

Personerna som valt att lämna mig betyder inte smack för mig, men jag kan inte heller säga att jag är irriterad eller arg över deras val, för alla gör vi våra egna val. Men däremot är jag otroligt besviken på hur deras syn på oss icke normativa.

Men sen har jag vänner som fortfarande står kvar vid min sida och som visat mig vad en äkta vänskap innebär. Att läggningen inte spelar sin roll i det hela utan att dem ser den person som man alltid varit. Dessa prioriterar jag väldigt högt. Det är dessa som jag vill och behöver ha i mitt liv. De personer som sprider positiv energi och glädje.

Idag är jag som sagt mycket starkare i mig själv som person och kan aktivt välja vilka jag vill ha i mitt liv och vilka som jag väljer att ta avstånd ifrån. Något som man måste kunna lära sig att göra utan att känna skuld. För de som inte accepterar dig för den du är eller som finns där när du har det tufft. Dem förtjänar inte att finnas i ditt liv. Du är värd så mycket mer än det.

Samhället

Jönköping var under de året som jag kom ut en stad som inte direkt hade något större erfarenhet kring hbtq+. Det var inte så många som öppet visade sin samkönade kärlek. Så det var väldigt tufft att som ung kille sortera sina tankar och sitt mod till att ta steget ut. För man visste någonstans att man skulle få många påhopp, både i skolan och utanför skolan. Man blev lite av en “offentlig person” i staden.

“Där går han, bögen”, “jävla bögjävel” och “äckel” var bara en del ord som man kunde få höra efter att man kom ut och som i början tog väldigt hårt. Men som idag rinner av mig lika snabbt som dem når fram till mig.

Av den anledningen ansåg jag att jag ville flytta ifrån staden och flytta norrut. Till en stad som jag visste hade en helt annan syn på oss homosexuella och där man slapp vara den offentliga person som man varit tidigare. Stockholm har aldrig för mig varit ett problem, jag har redan från start kunna vara hundra procent mig själv och har aldrig än så länge blivit påhoppad på stan av någon homofobisk person. Självklart kan man få blickar på sig men det är mycket enklare att ta idag. Folk stirrar på alla människor oavsett läggning och det behöver inte alltid vara något negativt i deras blick. Sedan fyra år tillbaka har jag varit bosatt här tillsammans med fästman och våran chihuahua valp.

Idag är Jönköping helt annorlunda, folk har vågat öppna upp sig och komma ut. Staden har årligen sin egna Pride-festival i Maj månad, där många invånare samlas för att tillsammans strida mot allas lika rättigheter och till ett mer hälsosamt samhälle. Otroligt bra initiativ om man frågar mig och som jag vet många andra städer nu också valt att göra.

Så samhället är på väg åt rätt håll, till en värld där ingen ska behöva känna sig annorlunda eller behöva komma ut. Men vi har en otroligt lång väg att vandra för att vara i mål.

För har det hjälpt mycket att: 

  1. Minnas att jag inte är ensam. Det finns alltid någon att kan samtala med och finna stöd hos.
    Låt inte dig själv gå omkring och samla på dig massa som tillslut blir en börda för dig, öppna upp ditt hjärta, det kommer göra så att du finner en inre ro. 
    Låt inte andra personer i din omgivning trycka ner dig. Du vet bäst själv vem du är och har en plikt eller anledning till att lyssna på en massa trams som sägs. Ett stort tips är att försöka tänka att de som vill trycka ner dig oftast själva har en “trälig” bakgrund och som hanterar mycket tankar själv. På helt fel sätt.
  2. Läsa på mycket om hbtq+ för genom kunskap har också mitt självförtroende växt. Samtidigt som du själv får en inblick i din egna läggning och vilka förutsättningar du faktiskt har och vilka delar av livets gång som kan bli lite svårare. Exempel på bra sida tycker jag är RFSL Ungdom
  3. Lyssna på andras “komma ut” historier och ta del av deras råd och tips. Många äldre har oftast varit med om otroligt jobbiga saker som idag har en helt annan påverkan eller som möjligtvis inte ens existerar längre.
  4. Vara ärlig mot mig själv!
  5. Att ta del av den eventuella Pride-festivalen.
    I din stad eller välj en stad som arrangerar en sådan. För det är en otrolig rolig och positiv upplevelse att uppleva. Samtidigt som man för ett par dagar får spendera den med människor som sitter i samma båt och människor som är med och strider mot HBTQ+ rättigheter.
  6. Sprida vidare min historia. Dina kunskaper och dina erfarenheter kan också hjälpa kommande behövande. Du kan till exempel göra det denna månad på Tilia. 

Starkast är vi tillsammans!

 

(Detta inlägg är ett av flera under kampanjen #psynligt på Tilia där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar dem på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet.)

Förflutet.
Mycket hinner man som människa vara med om under sin tid på jorden. Positiva och negativa stunder passeras och blandas med både blod, svett och tårar. 
Vissa av stunderna vill man bara glömma medans andra vill man bära med sig lång tid efter. 
Men oavsett så är minnerna dem som påverkar, formar och får oss människor att känna oss levande. 
Men ibland påverkar det oss så pass mycket att vi lätt glömmer bort vem vi är och att vi lätt riskerar att tappa fotfästet och blicken mot framtiden . . . 
 
Människor formas på olika sätt och oavsett om vi är med om "samma" situationer så kan ingen annan säga att man förstår en annans historia eller upplevelse. För känslan som infinner sig i en upplevelse skiljer sig beroende på vem man frågar och man påverkas olika mycket. Vissa tar sina motgångar och medgångar med en klack spark medans andra har det svårare att ta sig vidare och fastnar gärna i det som man fått vara med om och som tillslut når en viss gräns då det blir för påfrestande och hanterbarheten blir för svår. 
 
Jag kan bara tala för egen erfarenhet när jag nu skriver detta inlägg och det är säkert lika många som kommer hålla med mig som inte kommer hålla med mig.
Men jag har alltid varit en väldigt känslosam kille som alltid haft lika nära till skratt som till gråt. Som haft mina känslor på utsidan och många gånger varit alldeles för snäll för mitt eget bästa. Något som jag senare fått äta upp och som varit en av anledningarna till att jag idag handskas med den psykiska process som jag genomgår.
 
Jag har fått bearbeta mycket av mina erfarenheter och det är något jag fortfaranade arbetar på, jag tror att detta är något man kommer göra hela livet ut, men för mig nu i denna stund så är det svårare än vad det skulle vara för en "vanlig" människa att bearbeta som bär på en psykisk sjukdom.
Minnen jag har som varit bra genom mitt liv är något som jag ibland kan ifrågasätta om dom verkligen varit bra och minnen som varit mindre bra skapar istället saknad. En saknad av de människorna som jag delat detta med. Något som förvirrar mig och får mig att tro att jag saknar vissa delar som jag vet att jag skulle må bättre att vara utan. Men samtidigt är inte detta något som existerar inom mig hela tiden, utan kommer och går.
Det kan gå dagar då jag inte reflekterar eller låter mig påverkas medans andra dagar kan vara extremt jobbiga och som får min aktuella dag att vara mörk och dyster. Där sängen är något som lockar mig otroligt mycket.
Allt för att slippa tänka på de minnerna jag fått uppleva genom mina år.
 
Ett förflutet kommer vi alla med men när kallas det ett förflutet om det är något man fortfarande bearbetar?
 
Jag ser på min bakgrund, min berättelse och mitt liv till viss del som ett förflutet, jag kan blicka mot framtiden och har som sagt dagar då jag inte blickar bakåt och låter mig tyngas ner av det som varit jobbigt. 
Men dock uppkommer det tillfällen i mitt liv som minnerna fortfarande tynger mig. Jag fastar i tanken om hur livet kunde sett ut och vad som kunde varit, om saker och ting hade sett annorlunda ut eller om jag varit kvar i mitt förflutna.
Min fästman får ofta säga åt mig att man inte kan resa tillbaka i tiden så det finns egentligen inte något att göra, mer än att acceptera att livet blivit och ser ut som det gör idag och att därifrån arbeta dag för dag att ta sig framåt.
 
"Det är lätt på papper men svårare i praktiken!"
 
Det är något som är sant för det enda man faktiskt kan göra är att förändra ens framtid och hur denna kommer att se ut. Men hur man gör detta beror helt på vilka "verktyg" man blivit given genom livet. Men stödet man har omkring har också en stor betydelse över hur man lyckas ta sig vidare framåt.
För ett förflutet är något alla har och det är inget man får glömma och vid bemötande av nya männsikor genom livet så är det viktigt att tänka på att alla kommer med något eller ifrån något, alla har sitt förflutet men hur vi bearbetar det idag beror helt på vem man är och hur man genom sin barndom blivit upplärd att handskas kring olika situationer.
Om man kommer ifrån en familj som inte har några problem med att visa känlsor och som är mycket kärleksfulla mot varandra så vill jag nog ändå säga att man formas på ett sätt som gör att man lättare tar åt sig saker man är med om under sitt liv och sin omgivning.
 
 
Ett förflutet är ett förflutet och det är något jag måste påminna mig själv mer ofta än sällan.
Livet går vidare om man bara tillåter det . . .
 
 
 
"Anledningen till att sinnet har så svårt att vara lycklig
är på grund av dess oförmåga att släppa taget
och gå vidare från ett smärtsamt förflutet."
 
Aktiviteter prioriteras bort.
Större delar av tiden under veckorna tillbringar vi människor på att sysselsätta oss med diverse olika aktiviteter, t.e.x. arbete, umgänge med vänner, träning eller festande på stans nattklubbar. Man har oftast en stor längtan till sina planer och en stor lust att utföra dessa saker. Ett avbrott i vardagen och man får chans att ladda om batterierna för kommande vecka och prata av sig om det saker som varit mindre bra på arbetet eller privat.
För många idag så är detta något som försvinner snabbt när man mår dåligt, man har tillräckligt med sig själv om dagarna och trots att man oftast blir sjukskriven under denna tid så är dagarna som ett helt arbetspass.
Aktiviteter prioriteras bort och man har ingen lust till att hitta på saker och vännerna runt omkring undrar vart man tagit vägen och varför man helt plötsligt blivit en "tråkig" hemma person. . .
 
Är man en människa som mår bra både fysiskt och psykiskt så fungerar ens vardag i stort sätt utan några bekymmer. Man arbetar på dagarna och om kvällarna ägnar man mycket tid åt sin familj, vänner eller andra aktiviteter som ligger inplanerade.
Har man någon gång inte direkt saker inplanerade så finns ofta lusten till att göra något, om man får en förfrågan om att kanske gå ut och äta en god bit mat eller ta några glas på en mysig uteservering.
För när ens psykiska mår bra så fungerar kroppen felfritt som resulterar i att man har lusten till allt detta men också finner en stor livsglädje som man värderar väldigt högt genom dagarna. Jämför man de bra dagarna med de sämre så brukar man ändå generellt lägga sig med ett leende om läpparna på kvällarna.
 
Tidigare var jag en kille som gärna åkte ner till min familj mycket då möjligheten fanns, träffade gärna vännerna och pratade ganska mycket med mina närmaste vänner i telefon. Jag var en väldigt social kille som sällan tackade nej till erbjudande som skulle innebära att min kommande helg skulle vara uppbokad. Jag tyckte planering var något som i större utsträckning var perfekt, det fick mig att hela tiden se fram emot det som skulle komma och bygga upp en stor förväntan kring hur allt skulle bli.
 
Men när man blir psykisk sjuk så faller vissa delar av ens liv bort och man orkar inte hålla igång allt som tidigare. Dagarna går mest ut på att man ska orka ta sig igenom den och det är tillräckligt krävande bara den biten. För varje dag är en ny kamp om liv och död, glädje och sorg.
Man prioriterar bort sitt umgänge och i vanliga fall glömmer man även bort att meddela sina vänner orsaken till varför man inte längre hör av sig på samma sätt eller varför man inte hakar på deras helgplaner längre. Vissa av umgänge kan börja ta avstånd ifrån dig för att man inte längre hör av sig och det har inte en aning om att man som individ mår dåligt, för att man aktivt valt att inte prata om detta öppet. Lättaste vägen att ta är att hålla sig för sig själv så man slipper att förklara sig och öppna upp om sitt privata.

När sjukdomen i sin tur sedan tog all min energi så skedde en drastisk förändring kring denna bit under en längre period, jag försökte hålla emot och ansträngde mig enormt mycket för att det inte skulle inträffa. Men misslyckades.
Helt plötsligt så var jag en kille som om kvällarna var hemma och inte gjorde något vettigt av dagarna. Vänner och familj kunde sms:a och ringa för att snacka skit eller fråga vart jag tagit vägen. Men istället för att svara så ignorerade jag bara detta. Min lust till att bara snacka existerade inte längre och jag orkade inte vara den som samtalet skulle handla om.
Förslag kom ifrån höger och vänster om att umgås med olika vänner, dra ut och käka middag eller ta en drink om kvällarna. Men lusten till detta fanns inte och planerna som blivit uppbokade blev istället avbokade och tillsammans med en chipspåse och tv så blev min kväll hemma. Medans vännerna fick gå ut och roa sig på egenhand. Vilket var lika bra då stämningen skulle dras ner av mitt pendlade humör.
 
Men det som jag i dagens läge kan erkänna är att trots att man inte alltid har lust till att hitta på saker eller ta sig ut ifrån lägenheten så är det ibland det som behövs för att få ett avbrott i allt tänkande och för en stund få känna på hur det känns att ha kul och omringas av positiv energi som smittar av sig ifrån vännerna. För oavsett om man är bitter och opeppad så vänder detta nästan alltid till slut till att bli en av de bättre dagarna eller kvällarna på länge som man vid läggdags tänker tillbaka på innan somnar utmattad. För det är faktiskt så att man kommer känna sig utmattad, det är en stor påfrestelse att ta sig in till stan och helt plötsligt ha en massa människor och ljud runt omkring sig.
 
Men i slutändan så är det helt klart värt det och det är en positiv och härlig känsla att lägga sig utmattad och matat med sociala bitar.
Bitar som i slutändan kommer vara en av behandlingarna som kommer utrota sjukdomen.
 
Det bästa man kan göra är att berätta för de man umgås med om hur man mår och att man inte alltid är på topp. Men att man trots allt vill att dem ska fortsätta ringa, fråga om man vill följa med ut och ibland tvinga med en just för att man inte vill tappa det sociala helt. Men att dem inte ska ta något personligt om man råkar ha en dålig dag och inte vill följa med eller inte orkar prata i telefon. För imorgon är en ny dag och då kan det vara tvärtom att man mer än gärna hittar på saker.
Allt detta skulle kunna förhindra att man själv och vänner ta avstånd och glider ifrån. Ärlighet är något som varar längst och något som värderas högt av alla. Det är en otroligt viktigt punkt att involvera sina nära i sin sjukdom och psykiska mående. För man behöver allt stöd man kan få och oftast så är de dem som man har närmast som kommer förstå en bäst och finnas där som stöd.