Gästinlägg: Att vara ung idag.
Ni har sett henne tävla i Melodifestivalen två gånger, med två låtar som efter medverkan spelats flitigt på radio och olika musiktjänster. Jag skulle vilja säga att hon tog Sverige med storm med sin utstrålning, charm och hennes fantastiska musik. Nu är hon aktuell med sin låt "Light on" som finns tillgänglig på alla musiktjänster. Dessutom är hon Fredagens gästbloggare hos mig. Jag vill ge ett stort tack till dig Isa för att du tog dig tiden och skrev en helt fantastisk text som jag vet kommer beröra många. 
 
 
Stress. Prestationsångest. Krav. Det kan man ju lika gärna klottra i en tonårings ansikten idag. Betyg i skolan, som man värderar som livsviktiga, och sociala medier med sina fake livs- och kroppsideal.  Det (och såklart mycket annat) bidrar till att unga kör slut på sig själva innan de ens kan definieras som vuxna. Jag föll i den gropen. 

Mina prestationer och mina krav på mig själv är både något jag hatar och älskar. Å ena sidan har det varit min drivkraft att lyckas. Utan min målmedvetenhet hade jag aldrig varit där jag är idag. Å andra sidan var det också det som gjorde att det till slut smällde. Jag hamnade på min egen botten. Den totala perfektionisten jag var är det ingen som pallar med speciellt länge.

När jag var 15 kände jag mig odödlig. Jag behövde inte mer än 5-6 timmar sömn, jag hade A i alla ämnen, gymmade dagligen för att se ut som en fitnessmodell, dansade 12 timmar i veckan, pluggade så fort jag hade en minut över, gick aldrig på fest(jag var en te-drickare hemma, som bjöd hem kompisar istället haha) och jag jobbade dessutom som artist och skrev och släppte låtar. Det var för mycket att leva så "korrekt". Fast då tyckte jag ju att det var ett hållbart tempo. Min bensin tycktes inte ta slut. I och med det triggades jag att psykiskt pusha mig själv längre och längre. Utmaningarna blev fler och större. Att jag trodde att min mindset skulle hålla ett helt liv tycker jag idag är bisarrt. 

Jag kände varningssignalerna i ungefär ett år. Under första terminen i gymnasiet (som också blev den sista) började jag gå till skolans kurator och pratade mycket om att jag inte tillät mig själv att vara "bra". Bara "bäst" fanns på kartan. Det starkaste minnet jag har är när hon gav mig en läxa som innebar att jag skulle satsa på att få ett C på nästa prov jag hade. Tanken skrämde mig. Varför skulle jag göra så? Lägger jag ner 3 timmar till får jag ju A. 

Vid det laget var jag stolt för att våga förändra för höga krav och vanor som skulle innebära att orken tog slut. Detta trots att jag alltså ändå gick till kuratorn stup i kvarten. Jag insåg inte vad som faktiskt var nödvändigt att göra förrän det var försent. 

Det värsta under depressionen var att inte känna igen mig själv. Min struktur i vardagen, min självsäkerhet, självkänsla och mitt energiska jag var som bortblåst. De egenskaperna jag var stolt över.

Det var sjukt frustrerande att vara en "sämre" version av mig själv. Det var i alla fall så jag kände mig. Jag var liksom inte en tiondel av det jag ville vara. Sedan var det alla panikångestattacker innan jag skulle sova, på löpbandet, och innan jag skulle åka och jobba. Många gånger hade jag min pojkvän där, som blev en enorm trygghet. Även min viktuppgång, via hetsätning och mindre träning var väldigt påfrestande för psyket.

Ganska snabbt var jag tvungen att ändra min självbild. De saker som tidigare varit viktiga, det vill säga att prestera på topp varje dag, i alla skolämnen, på gymmet, under danslektioner, i studion, och utseendemässigt, det framkallade bara ångest. Det som gjort mig glad för några månader sedan kändes som att springa ett maraton. Kraven måste sänkas. Jag började fokusera på att hänga mer med kompisar och så gick jag till en psykolog. Som tur är skämdes jag inte över hur jag mådde. Den där målmedvetenheten som funnits med mig hela livet fick mig att vilja bli "frisk" så snabbt som möjligt. Ville jag må bra måste jag prata om det. 

Tempot i vardagen fick halveras. Jag hade egentligen planer att släppa mängder musik (detta var våren 2016) och jobba hårt för musiken. Men jag kom istället framtill att bara foka på min turné och inget annat. Det var tuffare än vad man kan tro för min vinnarskalle. Men det var sjukt klokt. Sådana beslut måste man ta för att man ska gå i rätt riktning. 

Idag är jag fortfarande rätt fascinerad över den människan jag var för några är sedan. En del av mig vill vara den tjejen. Men den andra delen vill hitta den nya Isa, som ska hålla länge. Jag har hittat balans i träning och kost som jag mår bra av. Jag får fortfarande kämpa med att älska det i spegeln, men det går framåt. Mot ångestattacker tar jag medicin och ska fortsätta några månader. Det har hjälp mig väldigt mycket.

På ett sätt är jag glad över att allt det här hände. Det har varit det tuffaste jag varit med om, men det har också fått mig att växa. Jag inser att livet handlar om mycket mer än att lyckas och vara på topp. Jag är inte perfekt och det är fine. 

Jag är känslosam, gråter flera dagar i veckan (varenda gång jag är bakis) jag bryr mig mycket om vad folk tycker och skriver om mig, fast jag vill visa mig som skitstark. Jag älskar att dansa loss på dansgolvet, skulle kunna äta 1 kg Chilli Cheese, och jag blir skiträdd av katastroffilmer (så att jag typ måste stänga av). Jag är den jag är. Och den tjejen borde jag älska och ta hand om mest av allt. För jag e den viktigaste i mitt liv. Oavsett hur ego det låter. 

Kram, Isa

Gästinlägg: Följ dina drömmar.

Barnintresset har sedan barnsben varit något som stått mig nära om hjärtat. Så långt tillbaka som jag själv kan minnas har jag alltid älskat barn och jag vet att när min mormor gav mig frågan om vad jag ville bli när jag blev stor så svarade jag snabbt att jag skulle bli dagmamma. Anledningen till mitt svar bottnar nog i att min mor själv under min barndom var dagmamma, men på denna tid skedde detta svart. Samt att mormor själv arbetade som förskolelärare. Båda var en stor förebild för mig, något som var grunden till att jag idag arbetar med det yrket jag gör, tillsammans med att jag alltid har tyckt att barn varit fascinerande varelser på det viset att dem alltid är raka och ärliga på ett sätt som man som vuxen inte riktigt alltid är. Samtidigt som dem inte alltid tänker, utan är mer spontana och nyfikna på vad livet har att erbjuda.

Våghalsiga helt enkelt.

 

Vid ungefär elva års ålder vet jag att jag ringde på grannarna runt omkring i mitt område och frågade om jag fick passa deras barn, vilket jag till större delen fick göra. Samtidigt när jag var ensam och ingen såg så lekte jag med dockor, något som jag inte slutade med förens sent upp i ålder. Detta var något som jag minns som mysigt och roligt, att ha någon att pyssla om.

Något som resulterade i att jag redan vid arton års ålder fick mitt första barn och som jag prioriterade högst upp på listan oavsett vad. Att få barn vid den ålder under min tid omfattade mycket skitsnack runt omkring, folk ville gärna lägga sig i och tyckte jag var allt för ung för att kunna uppfostra ett barn. Men detta var något som jag lätt kunde slå bort och inte må dåligt över. För jag var väl medveten om hur man passade ett barn, hur man uppfostrade och jag hade båda min föräldrar och min syster vid min sida som stöttade mig när det fanns behov av detta.

 

1997 kom möjligheten att i Jönköping kunna få arbeta som kommunal dagbarnvårdare för att det saknades dagbarnvårdare i staden. Att söka jobbet var från början ingen självklarhet, det fanns en viss typ av tvekan men med lite påbackning av en vän som redan arbetade som dagbarnvårdare så tog jag till mig modet att söka, vilket snabbt skulle visa sig vara rätt väg för mig för jag fick jobbet och har redan från första dag känt att jag verkligen hittat hem.

Att få möjligheten att arbeta med det som under hela min uppväxt stått mig närmast och att samtidigt kunna vara egen mor till mina egna tre barn under dagarna hemma passade mig perfekt.

 

Att vara en ung nyanställd dagbarnvårdare är självklart inget lätt. Man har mycket tankar och ideér i huvudet om hur man vill bygga upp sin egna verksamhet, men som alltid när man testar något nytt så saknas erfarenheten vilket innebär att man inte riktigt har den rätta verklighetsuppfattningen som erfarna.

Resultatet av detta i början var att man vart rätt försiktig och vågade inte riktigt ta plats i gruppen, men eftersom intresset fanns så lärde jag mig väldigt snabbt. Något som man gör när man brinner för något och genom åren som hinner passera en så växer man mer och mer in i rollen som dagbarnvårdare och formar sin egen verksamhet. Tillsammans med utbildningar som kommunen med jämna mellanrum erbjuder.  

 

Samma år som jag blev anställd av kommunen så hade jag fått mitt tredje barn och min man var hemma om dagarna som pappaledig och tog hand om henne.

Vilket självklart kräver en hel del pussel och engagemang för att få ihop allt så smidigt som möjligt. Men det var aldrig något som för oss var svårt. Utan har mer eller mindre fungerat per automatik. Det är absolut inte alla som skulle kunna ha den möjligheten jag hade att kunna börja arbeta nästan direkt efter en förlossning och jag är otroligt tacksam för att jag hade den möjligheten och att min man är den person han är och stöttar mig i mina val i livet. Det är en av hans finaste sidor som jag uppskattar något enormt. Dessutom måste vi skött denna biten väldigt bra tillsammans då vi idag har fyra fantastiska barn.

 

Nu har 20 år passerat sedan jag tog mig modet till att söka arbetet och jag ångrar inte en sekund av dessa år. Arbetet är lika roligt då som det är idag. Jag brinner verkligen för mitt yrke, trots att det självklart inneburit mycket blod, svett och tårar och många som vänt ryggen till, där avund och bristfällig information varit grunden.

Många personer runt omkring mig har gått och trott att jag inte uppfyllt mitt ansvar inom yrket och har inte riktigt förstått mitt engagemang av den anledningen att dem ansett att jag inte varit tydlig med att visa vad jag gör med barnen och syftet med det hela. Något som för mig varit ett aktivt val redan från början då jag aldrig varit en person som velat sticka ut eller trampa någon på tårna. Jag har alltid tyckt att det räckt med att jag haft vetskapen om vilka krav som ställs på mig som dagbarnvårdare. Möjligtvis kan detta varit en dum tanke med tanke på vad det kostat mig längs vägen. Men som gjort mig en erfarenhet rikare.

 

Idag slänger jag ut mycket mer om min verksamhet på sociala medier som Instagram och Facebook. Där föräldrar kan få möjligheten att följa sina barn i deras vardag och utveckling som sker när dem själva är på arbetet. Något som uppskattats väldigt mycket bland föräldrarna och jag kan inte minnas någon förälder som varit missnöjd med min verksamhet eller mig som dagbarnvårdare. Något som gjort att jag känner en stolthet och att jag nått de mål jag själv satt upp. Något som speglar min trygghet i min yrkesroll. Personer har dock gett mig kommentarer som “vad mycket du gör nu Rosa” sedan jag beslutade mig för att bli aktiv på sociala medier och bli mer aktiv med att möta upp andra dagbarnvårdare om dagarna. Men i själva verket har jag alltid varit lika aktiv, men valt att ändra om mitt sätt att utåt visa upp detta.

 

Som dagbarnvårdare så anser jag att det är viktigt att inte se något barn som “jobbigt”, för barn är bara barn. Dem kommer med olika förutsättningar och från olika hem. I min värld finns det många faktorer som påverkar barnet.

 

De barn som man generellt räknar in bland dem jobbiga har jag valt att se mer flygande, som jag snabbt försöker hjälpa så att dem åter kan få fotfästet på marken. Detta genom att bemöta dem med respekt och försöka hitta deras starka sidor och arbeta utifrån dessa. Har man dessa saker så är detta en bra grund till att lyckas bli en fantastisk dagbarnvårdare och framförallt ska ingen behöva be om ursäkt för att man brinner för något.

 

Att vara dagbarnvårdare är något fantastiskt, att få chansen till att arbeta med en mindre grupp barn hemifrån och samtidigt vara en närvarande moder för mina egna barn.

 

Följ dina drömmar och lyssna inte på vad andra tycker. Genom detta så kommer du lyckas ta dig långt och få ett liv som innebär att du psykiskt kommer må extremt bra.

 

 

Rosa Larsson
Dagbarnvårdare

Jönköpings kommun

 

Gästinlägg: "Nu vill blatten bli svensk"
Möjligheten till att få en andra chans i livet som barn tycker man borde vara den absolut underbaraste möjligheten att få ta del av. Att två barnlösa personer från ett annat land väljer att adoptera och ge ett barn en ny chans, en ny grund och ett nytt liv till att faktiskt kunna växa upp och få de allra bästa förutsättningar till att senare kunna stå på egna ben, skapa familj, ett arbete och ett liv som innebär kärlek och erfarenheter.
Men med en adoption kommer också konsekvenser. Vilket kan innebär diskussioner, osämjan och en nyfikenhet. Barnet börjar fundera på varför hen inte ser ut som alla andra, varför hen ser annorlunda ut jämfört med sina föräldrar eller varför man blir kallad "blatte" i skolan, man är väl lika svensk som ett svenskt barn?
 
 
Mitt namn är Rosa, jag har genom mina år alltid känt mig annorlunda. Ställer man frågan till mig om jag ser mig som svensk eller invandrare så skulle man få svaret att jag inte ser mig som något utav det.
Det ändå jag kan svara på är att jag kommer från Chile, blev adopterad till Sverige 1979 av ett par underbara personer som blev mina föräldrar och som jag aldrig skulle byta ut mot något annat i världen.
Men som genom mina år som barn, har mina föräldrar tillsammans med mig fått ta emot en del motgångar i den bemärkelsen att jag alltid känt mig annorlunda och haft svårt att passa in i olika sammanhang.
Något som under en längre period omedvetet fick mig att må psykisk dåligt och som en dag var den utlösande faktorn till att jag en morgon i vuxen ålder inte kunde ta mig upp ur sängen, att jag grät, sjukskrivning och att jag var tvungen att ta professionell hjälp för att lyckas ta mig på fötter igen.
 
Jag var fyra och ett halv år när jag tillsammans med min yngre syster kom till Sverige. Minnena från den lilla tid jag befann mig i Chile är vaga, eller inga alls. Det enda minnet jag har från den tiden är flygresan från Chile, att det satt två andra barn som skrek konstant hela resan som skulle ta oss till våra  adoptivföräldrar som satt i ett rum och väntade på oss när vi anlände till flygplatsen. Mer än så är det inte, minnena från första mötet med dom är väldigt suddigt men jag har fått återberättat att jag hade en ständig rädsla inombords genom min första tid i mitt nya hem, som då var i Solna. Rädslor som omfattade mörker, mardrömmar, andra psykiska problem och att jag tillsammans med min syster ofta gömde oss under i sängen av den anledningen att det på något vis kändes tryggare där under.
 
Som alla barn under deras uppväxt så kommer tiden då man börjar skolan. Något som för mig inte alls var enkelt. Det visade sig att varken jag eller min syster kunde klippa med en sax av den anledningen att vi aldrig tidigare sett en sådan. Det var ett nytt främmande föremål. De andra barnen tyckte jag var annorlunda, jag var det svarta fåret, "svartingen" som var dum i huvudet. Rasist påhoppen började redan i tredjeklass och personer kunde häva ur sig kommentarer som "bevara Sverige svenskt" med jämna mellanrum.
Det var vid ett specifikt tillfälle under högstadietiden som jag blekte håret som jag aldrig kommer glömma. Skolkamrater reagerade hårt mot detta och hoppade på mig med kommentarer som "nu vill blatten bli svensk."
 
Allt detta som pågick under skoldagarna var aldrig något som jag vågade prata öppet om med mina föräldrar. 
Jag höll det för mig själv och ingen kunde nog någonsin se på mig att det påverkade mig så hårt som det faktiskt gjorde. Istället gav jag igen på dessa personer, jag klädde mig i rollen som "cool tjej" för att enklare passa in. Blev utåtagerande och aggressiv. En problemtjej helt enkelt. Men med den frustration jag hade inombords så blev resultatet detta. Något som inte bara gick ut över skolan och personer där utan också hemma till vardags. 
 Men i min ensamhet var jag inte den tjejen, när ingen såg eller hörde satt jag och grät i min ensamhet.
 
Året jag skulle fylla 18 blev jag själv mamma för första gången och jag minns att jag kände att detta var vändningen i mitt liv och jag fann någon insikt i att man som förälder inte lämna bort sitt barn om man verkligen inte är i behov utav det. Att vara mamma kräver ett stort ansvar, engagemang och man är tvungen att lägga sig själv lite åt sidan. Jag fick fyra barn under loppet på några år och jag hade aldrig möjligheten eller tiden till att tänka speciellt mycket på mig själv och mitt ursprung.
 
MIn första son Robin.
 
Inte för ens min barn växte upp och blev stora och det var då som det brast helt för mig.
Jag vart sängliggandes och hade ingen ork till att ta mig upp ur sängen. Där låg jag gråtandes för det mesta och de ända gångerna jag var på fötter var de gånger då jag via min vårdcentral fick samtalshjälp.
Tiden då jag mådde som allra sämst inkom det ett tips om en Facebook sida för vuxna adoptivbarn, där personer delar sina erfarenheter med varandra. Något som visade sig vara delar av min räddning.
För det tog inte lång tid efter att jag skrivit lite om mig själv som jag fick svar från personer, bland annat en kvinna som kom från samma barnhem. Vi började delade våra berättelser med varandra och upptäckte ganska snabbt att vi hade en hel gemensamt.
 
Facebook-sidan hette VIA.
 
Livet idag ser helt annorlunda ut, jag ser på mitt liv med tacksamhet.
Tacksamhet att jag finns. Tacksamhet för att mina adoptivföräldrar blev just mina föräldrar. Tacksamhet att jag fick möjligheten att komma till Sverige och en ny chans att leva. Tacksamhet till att jag fått möjligheten att träffa min man och att vi tillsammans kunde skapa fyra vackra barn. Tacksamhet till att jag i höst får möjligheten till att bli mormor för första gången och att jag får arbeta med det som står mig närmast om hjärtat.
Jag mår åter bra och tagit mig ur den psykiska ohälsan, lagt den bakom mig och blickar framåt. Men nyfikenheten finns kvar. Jag skulle vilja veta mer om min bakgrund. Men av ren nyfikenhet och inget annat.
Jag har min mamma och pappa, dem kommer alltid förbli mina föräldrar. Dem har uppfostrat mig, gett mig mat och kärlek genom åren. För en bra förälder sitter inte i generna utan i hjärtat.
 
Men att vara adoptivbarn innebär också att man kan komma med väldigt mycket i ryggsäcken, även fast minnena sviker än så har man ändå fått vara med om en tunga saker som kan tunga ner en som person. Har man då ingen som fångar upp en när man faller eller är som jag var en person som inte vågar prata, då blir det till slut för tungt. Något som alla måste bli mer medvetna om så att man enklare framöver kan hjälpa de adoptivbarn som är i behov av hjälp. Ingen ska behöva bli behandlad eller vara med om det jag varit med om. Samtidigt vet jag att samhället idag förändrats en hel del jämfört med min tid. Men det förekommer garanterat delar av det fortfarande.
Sen har alla adoptivbarn sin egen historia, något som är viktigt att komma ihåg. Det finns säkert många som känner igen sig i min historia, men det finns nog lika många som inte känner igen sig eller håller med.
 
Jag kan bara prata från min synvinkel, känslor och erfarenheter.
 
 
Puss & Kram
Rosa, Robins mamma.