Det här med drömmar.
Att man drömmer under tiden man sover är inte något som för oss människor är ovanligt. Vi drömmer extremt mycket under en natt, både mardrömmar och vanliga drömmar. På morgonen när vi vaknar kan vi ibland återberätta drömmarna för att vi fortfarande kommer ihåg dessa, men det är inte alltid vi kan det. Många drömmar tenderar till att falla bort ur minnet. 
 
Under senare tid har jag drömt mycket om nätterna, vilket har orsakat att jag många gånger vaknat upp ur min sömn eller blivit väckt av min sambo, då det har skett att jag både bitit, slagits och stökat. Anledningen har varit enkel, jag har helt enkelt drömt olika saker och befunnit mig i den när jag sovit. 
 
Drömmarna har varit väldigt varierande under perioden jag varit sämre i min psykiska hälsa och många faller bort när jag vid vaket tillstånd ska försöka återberätta dessa till mig själv eller min sambo. Ibland kan det finnas vaga minnen men ingen röd tråd igenom dem, vilket gör dem helt onödiga att återberätta. 
 
Att drömma i sig är inget som är farligt men kan påverka en väldigt mycket ändå, som att man vaknar och känner en extrem ångest eller att något i drömmen orsakat att man känner att hela ens dag blivit upp och ner på grund av det man drömt och trots att man försöker hålla upp humöret så är det ansträngande nog att bara ta sig igenom dagen.
 
Mina drömmar återspeglar mycket det som passerat mig och som jag under min nuvarande sjukdomsperiod försöker bearbeta tillsammans med psykolog och läkare. 
Det finns framförallt en dröm som återkommer regelbundet och som har en tendens att påverka mitt psykiska mående extremt mycket, men som trots allt blivit mycket enklare idag att hantera än de första gångerna jag fick uppleva drömmen.
Dock är det en frustrerande känsla inom mig som infinner sig när drömmen dyker upp, för jag kan inget göra för att undvika den. Man väljer trots allt inte vad man ska drömma. När dessa drömmar kommer så återkommer drömmen igen eller så får jag vara med om fortsättningen varje gång jag somnar om efter uppvaknandet. 
 
Men drömmar behöver vanligtvis inte har med ens hälsa eller ohälsa att göra eller att ditt undermedvetna sänder dig ett meddelande. Detta menar forskare på efter studier, men däremot kan dem ha med saker som ligger en emotionellt eller i tiden nära som kan gör att man som person i en speciell fas kan föra samman dessa och bilda en återkommande drömmar som man tidigare varit med om. Vilket dem menar på har med att samma minneskretsar aktiveras.
 
När min hälsa var bra så hade jag inga sömnsvårigheter och det var extremt sällan som jag kunde minnas mina drömmar som uppkom under nattsömnen. Men det förändrades drastiskt sedan jag blev sjuk och mina bra nätter förvandlades istället till nätter med oro, ångest, kallsvettningar och våldsamhet i samband med mina drömmar. Speciellt drömmen som har sin tendens att återkomma och just den drömmen är något som hela tiden legat mig nära både emotionellt och nära i tiden. Vilket den förmodligen fortfarande verkar göra om man ska gå efter det som är sagt gällande drömmar.
 
Men är detta då en dröm eller en mardröm? Det är något som jag funderat en del kring och diskuterat om tillsammans min fästman. Det måste vara en mardröm, med tanke på hur jag alltid vaknar upp svettig, ångestfylld eller förbannad. Vilket resulterar i att påverka mig negativt inte bara när jag vaknar upp, utan hela min dag blir emotionellt jobbig och tuff. Jag får extremt svårt att släppa drömmen vid vaket tillstånd och går gärna trots att jag inte vill och funderar mycket på vad jag drömt och varför den återkommer med jämna mellanrum.
 
 
Du må vara ensam i din ångest. Men . . .
 
Det har varit en mörk tid under det senaste året som bestått av mycket ångest och som inte alltid varit lätt att handskas med under de dagar som passerat, men nu kan man äntligen se ett ljus och ett slut på allt elände. Men rätt som det är kan ångesten dyka upp, humöret sviktar och frustrationen uppkommer kring att man ofta inte kan hitta den bakomliggande orsaken till att ens humör förändras till det negativa.
 
Mina dagar är i det stora mycket positiva nuförtiden, jag vaknar upp utvilad, glad och tacksam för allt jag har runt omkring mig. En fin sambo, en fin familj, en underbar valp vid min sida och att jag faktiskt fortfarande är vid liv. Men framförallt att jag faktiskt orkar ta tag i mina dagliga rutiner igen och inte ligger i sängen hela dagarna.
Jag har en enorm kraft och energi igen, som varit frånvarande väldigt länge. Något som jag är otroligt tacksam för har återkommit till min kropp.
 
Men som jag tidigare nämnt här ovan så kan allt positiv stundvis fortfarande förvandlas till mörker och ångest.
Något som i sig inte längre är jobbigt, för jag har lyckats hitta en väg att gå till att hantera uppkomsten av denna. Men det som är den frustrerande biten är att jag inte alltid och det är framförallt ofta nu som jag inte kan hitta den bakomliggande faktorn till varför ångesten utlöses. Det kan gå på en megakort sekund, leende kan extremt snabbt förvandlas till gråt eller ilska.
 
När min ångest uppkommer så finns det alltid vissa punkter som jag försöker tänka lite extra på och som kan hjälpa till att sätta stopp för ångesten och som ibland till och med kan göra så att ångesten håller sig långt borta under en längre period.
 
För mycket av den ångesten som existerar utsätter man sig själv ofta för, genom att älta och tänka på det som passerat. Det kan vara att man gjort en extrem svår och stor förändring i sitt liv, blivit av med arbetet av olika anledningar eller något annat som man gått omkring och burit på under en lång tid och som man önskar man kunde göra på ett annat sätt för att kanske få ett annat resultat än det man kommit åt.
 
Men det allra bästa man kan göra är faktiskt att inte tänka så mycket på det som varit, för det som skett har skett. Man kan inte som person göra något åt det och det gör ingen skillnad i att man går omkring och tänker på om man skulle kunnat göra saker och ting på ett annat sätt.
 
Mitt största tips är framförallt att lägga sitt största fokus på det man har idag. Vart är du idag, vad har du framför näsan, vad är dina drömmar framöver och vad är du mest tacksam för just idag när du vaknar . . .
Det kan vara svårt ibland när ångesten kommer smygandes på, men det du bör veta är att det inte behöver vara stora saker, utan det kan vara att man känner en tacksamhet kring att man har ett tak över huvudet, att du har människor runt omkring dig som älskar dig och att du har mat på bordet om dagarna. Men det kan också vara att du faktiskt vaknade just idag, att du tog dig upp från sängen och att du ringde ett samtal till någon som du tycker mycket om, eller ett samtal som du länge behövt ringa men som du inte riktigt haft orken till.
 
För det är faktiskt vanligt att man glömmer bort allt det positiva man har i sitt liv under stunderna som mörker, ångest och negativitet existerar. Man känner en extrem stor hopplöshet kring livet och har svårt att se det man har mitt framför ögonen och att man nära och kära som finns vid ens sida och stöttar.
Man må vara ensam i sin ångest och sjukdom, men man kämpar absolut inte ensam med den. Tillåter man sig bara att ta emot stöd och hjälp ifrån sina kära så finns den oftast där.
Gästinlägg: Följ dina drömmar.

Barnintresset har sedan barnsben varit något som stått mig nära om hjärtat. Så långt tillbaka som jag själv kan minnas har jag alltid älskat barn och jag vet att när min mormor gav mig frågan om vad jag ville bli när jag blev stor så svarade jag snabbt att jag skulle bli dagmamma. Anledningen till mitt svar bottnar nog i att min mor själv under min barndom var dagmamma, men på denna tid skedde detta svart. Samt att mormor själv arbetade som förskolelärare. Båda var en stor förebild för mig, något som var grunden till att jag idag arbetar med det yrket jag gör, tillsammans med att jag alltid har tyckt att barn varit fascinerande varelser på det viset att dem alltid är raka och ärliga på ett sätt som man som vuxen inte riktigt alltid är. Samtidigt som dem inte alltid tänker, utan är mer spontana och nyfikna på vad livet har att erbjuda.

Våghalsiga helt enkelt.

 

Vid ungefär elva års ålder vet jag att jag ringde på grannarna runt omkring i mitt område och frågade om jag fick passa deras barn, vilket jag till större delen fick göra. Samtidigt när jag var ensam och ingen såg så lekte jag med dockor, något som jag inte slutade med förens sent upp i ålder. Detta var något som jag minns som mysigt och roligt, att ha någon att pyssla om.

Något som resulterade i att jag redan vid arton års ålder fick mitt första barn och som jag prioriterade högst upp på listan oavsett vad. Att få barn vid den ålder under min tid omfattade mycket skitsnack runt omkring, folk ville gärna lägga sig i och tyckte jag var allt för ung för att kunna uppfostra ett barn. Men detta var något som jag lätt kunde slå bort och inte må dåligt över. För jag var väl medveten om hur man passade ett barn, hur man uppfostrade och jag hade båda min föräldrar och min syster vid min sida som stöttade mig när det fanns behov av detta.

 

1997 kom möjligheten att i Jönköping kunna få arbeta som kommunal dagbarnvårdare för att det saknades dagbarnvårdare i staden. Att söka jobbet var från början ingen självklarhet, det fanns en viss typ av tvekan men med lite påbackning av en vän som redan arbetade som dagbarnvårdare så tog jag till mig modet att söka, vilket snabbt skulle visa sig vara rätt väg för mig för jag fick jobbet och har redan från första dag känt att jag verkligen hittat hem.

Att få möjligheten att arbeta med det som under hela min uppväxt stått mig närmast och att samtidigt kunna vara egen mor till mina egna tre barn under dagarna hemma passade mig perfekt.

 

Att vara en ung nyanställd dagbarnvårdare är självklart inget lätt. Man har mycket tankar och ideér i huvudet om hur man vill bygga upp sin egna verksamhet, men som alltid när man testar något nytt så saknas erfarenheten vilket innebär att man inte riktigt har den rätta verklighetsuppfattningen som erfarna.

Resultatet av detta i början var att man vart rätt försiktig och vågade inte riktigt ta plats i gruppen, men eftersom intresset fanns så lärde jag mig väldigt snabbt. Något som man gör när man brinner för något och genom åren som hinner passera en så växer man mer och mer in i rollen som dagbarnvårdare och formar sin egen verksamhet. Tillsammans med utbildningar som kommunen med jämna mellanrum erbjuder.  

 

Samma år som jag blev anställd av kommunen så hade jag fått mitt tredje barn och min man var hemma om dagarna som pappaledig och tog hand om henne.

Vilket självklart kräver en hel del pussel och engagemang för att få ihop allt så smidigt som möjligt. Men det var aldrig något som för oss var svårt. Utan har mer eller mindre fungerat per automatik. Det är absolut inte alla som skulle kunna ha den möjligheten jag hade att kunna börja arbeta nästan direkt efter en förlossning och jag är otroligt tacksam för att jag hade den möjligheten och att min man är den person han är och stöttar mig i mina val i livet. Det är en av hans finaste sidor som jag uppskattar något enormt. Dessutom måste vi skött denna biten väldigt bra tillsammans då vi idag har fyra fantastiska barn.

 

Nu har 20 år passerat sedan jag tog mig modet till att söka arbetet och jag ångrar inte en sekund av dessa år. Arbetet är lika roligt då som det är idag. Jag brinner verkligen för mitt yrke, trots att det självklart inneburit mycket blod, svett och tårar och många som vänt ryggen till, där avund och bristfällig information varit grunden.

Många personer runt omkring mig har gått och trott att jag inte uppfyllt mitt ansvar inom yrket och har inte riktigt förstått mitt engagemang av den anledningen att dem ansett att jag inte varit tydlig med att visa vad jag gör med barnen och syftet med det hela. Något som för mig varit ett aktivt val redan från början då jag aldrig varit en person som velat sticka ut eller trampa någon på tårna. Jag har alltid tyckt att det räckt med att jag haft vetskapen om vilka krav som ställs på mig som dagbarnvårdare. Möjligtvis kan detta varit en dum tanke med tanke på vad det kostat mig längs vägen. Men som gjort mig en erfarenhet rikare.

 

Idag slänger jag ut mycket mer om min verksamhet på sociala medier som Instagram och Facebook. Där föräldrar kan få möjligheten att följa sina barn i deras vardag och utveckling som sker när dem själva är på arbetet. Något som uppskattats väldigt mycket bland föräldrarna och jag kan inte minnas någon förälder som varit missnöjd med min verksamhet eller mig som dagbarnvårdare. Något som gjort att jag känner en stolthet och att jag nått de mål jag själv satt upp. Något som speglar min trygghet i min yrkesroll. Personer har dock gett mig kommentarer som “vad mycket du gör nu Rosa” sedan jag beslutade mig för att bli aktiv på sociala medier och bli mer aktiv med att möta upp andra dagbarnvårdare om dagarna. Men i själva verket har jag alltid varit lika aktiv, men valt att ändra om mitt sätt att utåt visa upp detta.

 

Som dagbarnvårdare så anser jag att det är viktigt att inte se något barn som “jobbigt”, för barn är bara barn. Dem kommer med olika förutsättningar och från olika hem. I min värld finns det många faktorer som påverkar barnet.

 

De barn som man generellt räknar in bland dem jobbiga har jag valt att se mer flygande, som jag snabbt försöker hjälpa så att dem åter kan få fotfästet på marken. Detta genom att bemöta dem med respekt och försöka hitta deras starka sidor och arbeta utifrån dessa. Har man dessa saker så är detta en bra grund till att lyckas bli en fantastisk dagbarnvårdare och framförallt ska ingen behöva be om ursäkt för att man brinner för något.

 

Att vara dagbarnvårdare är något fantastiskt, att få chansen till att arbeta med en mindre grupp barn hemifrån och samtidigt vara en närvarande moder för mina egna barn.

 

Följ dina drömmar och lyssna inte på vad andra tycker. Genom detta så kommer du lyckas ta dig långt och få ett liv som innebär att du psykiskt kommer må extremt bra.

 

 

Rosa Larsson
Dagbarnvårdare

Jönköpings kommun