Konsten att vara människa

Gästinlägg: Att vara hans anhörig.
Jag tror att många kommer ifrån olika bakgrund och med olika erfarenheter, jag är extremt tacksam för allt jag fått genomgå i mitt liv, oavsett om det varit bra eller dåligt för även om det varit en kamp många gånger så har det har format mig till den personen jag är idag och har gjort att jag känner att jag har förståelse i många av dom punkterna som kommer på tal hemma. . .

Jag vill börja med att berätta att allt jag kommer ta upp i detta inlägg är ifrån min synpunkt och hur jag väljer att se på saker, bearbeta samt ta in information och händelser.

Hur är det att dela livet med någon som bär på en psykisk ohälsa?
Detta varierar såklart eftersom varje person är en egen individ och väljer att hantera saker på olika sätt, men just i mitt förhållande med Robin så var han tydlig med i början att han inte var lätt att leva med och att han var sjukskriven pg a sin ångest och depression samt vad det berodde på.
Alla som känner mig väl vet att detta inte är något som skulle hindrat mig då jag är väldigt målmedveten, Robin var och är någon jag vill ha i mitt liv och då är det något jag kämpar för.

Sedan att leva ihop med Robin är inte så svårt som han får det att låta, han är en extremt omtänksam och fin kille som ofta är för snäll för sitt eget bästa många gånger. Jag är tacksam varje dag som jag får vara en del av hans liv och att han vill ta del av mitt. Att han idag lever med en psykisk ohälsa gör inte att det separerar vårt förhållande ifrån någons annans då alla förhållanden man har i livet fungerar och ser olika ut, det finns inte något facit att följa i detta. Man får bara "Go with the flow"

Men med det sagt så tror jag att en stor skillnad i vårt förhållande till skillnad ifrån hans tidigare är nog för honom att jag varit väldigt tydlig med att jag vill att vi pratar med varandra, oavsett hur jobbigt det kan bli för mig så kände jag att han måste kunna känna att han kan tala med mig om hur han mår, men även att han har förståelse att jag måste kunna uttrycka mina känslor och min oro när jag tar in och bearbetar mina känslor, kommunikation är så extremt viktigt att hålla klart och tydligt emellan varandra för att undvika missförstånd. Samt att respekteras varandras åsikter och känslor när dom uttrycks.

Det är väldigt sällan jag brusar upp och min ljudnivå höjs när vi är oense under en diskussion, men har märkt många gånger att Robin tenderar att hålla sina känslor inom sig eller låta bli att verbalisera hur han känner i risk för att om han gör detta så kommer det bli ett storbråk med skrik och diverse, efter att jag tänkt igenom detta vid flertal så är detta för mig ett vanebeteende, han är så van att få mothugg och sura miner så fort när han yttrat sig och istället väljer att stänga sina känslor inom sig. Detta är något vi arbetar på såklart, jag försöker påminna honom att dörren är öppen och han försöker ta steget igenom den.

Jag är uppvuxen med en fantastisk mor som var väldigt tydlig med att man ska prata om hur man känner, att visa känslor är något vackert och att man inte behöver skrika för att höras och få sina ord och åsikter hörda. Sedan så har jag varit en väldigt arg och missförstådd tonåring så har redan sett och upplevt att genom skrik och bråk så framkallar man mest en reaktion, men det är inte alltid att man blir hörd. Jag tror det är väldigt viktigt att tänka på att vara lyhörd och se på alla nya förhållanden som en nystart. Testa gränser och pusha varandra framåt.

Utöver det så har jag alltid varit en person som är väldigt ofiltrerad och aldrig riktigt haft problem att tala om känslor, djupa diskussioner om svåra ämnen. Jag har själv mått väldigt psykiskt dålig i mina dagar och det bästa tipset jag fick ifrån en kurator/psykolog var att tala med folk om det, även fast det tar emot ibland så skulle jag tala om det, dels för att varje gång man talar om det så bearbetar man sina tankar och situation omedvetet, samtidigt som man sakta men säkert kan börja sätta ord på känslor.
I många av våra många samtal som jag och Robin har så ber jag ofta att han får förklara för mig dels för att jag ska kunna förstå men detta gör jag mer än normalt och speciellt när han har en dålig dag, jag gör detta såklart i den takt som han känner att han vill ta det på, men jag ber honom förklara t ex när han säger att han mår dåligt så frågar jag om det hänt något specifikt som triggat detta, sedan så svarar han oftast nej, då brukar jag be honom förklara vad han gjort under dagen, dels för att få en översyn över hur hans dag kan ha påverkat honom när vi är på skilda håll, sedan om man inte hittar det då så fortsätter jag tills det att han känner att hans tryck på bröstet har släppt eller att han inte orkar snacka mer om det, jag gör det tydligt för honom under hela denna tid att jag finns där vid hans sida och att han kan "ordbajsa" så mycket som han behöver. Detta kan såklart ta tid men jag tycker att det är så otroligt viktigt att ta den tiden som behövs för att tala om något med den man älskar, för mig är det en självklarhet och jag har sagt att oavsett tidpunkt på dygnet så ska han kunna snacka med mig oavsett om han ibland måste väcka mig.

Men tillbaka till rubriken, att vara hans anhörig är inte svårare än det är att vara någons annans anhörig egentligen. Det är tålamod, lugn och en öppenhet som krävs ifrån min sida för att skapa en förståelse för situationer som kan uppstå. jag kommer aldrig kunna förstå exakt vad han känner och vad som pågår i hans huvud, det kan ingen! Jag säger så för att vi alla tänker olika och uppfattar saker olika, jag kan förstå en situation han hamnar i men jag kan inte förstå hur han känner för det är hans känsla och inte min. jag kan lyssna och visa för honom att jag finns där och det gör man i alla förhållanden i sitt liv.
 
Vet inte helt om ni som läst fått ut något av detta men vill avsluta med att säga att oavsett vem man är och vad som hänt en i livet så tror jag att alla skulle må bra av att gå till en psykolog eller kurator för att lära sig mer om sig själv och utvecklas. "Knowledge Is Power" säger jag ofta och kraft är precis vad man kan behöva speciellt om man brottas med en psykiskt ohälsa och den bästa kraften kommer inifrån.
 
 
Lots of love / Alex Araya
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress