Konsten att vara människa

Gästinlägg: jag är sångare samt låtskrivare och jag har panikångest.
Om ni som jag satt bänkade under Fredagskvällarna för att kolla på programmet X-factor Sverige så vet ni garanterat vem veckans Fredagsgäst är. Han var en av de tre finalisterna i programmet där han slutligen placerade sig på en tredjeplats. Detta blev starten på hans musik karriär och idag har släppt en hel del musik som finns att ta del av på musiktjänsterna. Fredagsgästen är ingen mindre än Isak Danielson. Tack så hemskt mycket för att du ville ta dig tiden att dela med dig av dina erfarenheter kring psykisk ohälsa.
 
 

Hej mitt namn är Isak Danielson, jag är sångare samt låtskrivare och jag har panikångest.

Jag minns min första panikattack som att det var igår, det var under en ekonomi lektion, hösten 2015. Jag går ut från lektionen för att gå på toa och analysera situationen till varför jag kände mig som jag gjorde. Hade jag ätit för lite? Hade jag ätit något konstigt? Hade jag fått vinterkräksjuka? Ni förstår grejen. Så som folk med panik ofta håller på. Jag gick tillbaka till lektionen, men jag mådde bara sämre. Till slut gick jag därifrån för att gå mot bussen som sedan skulle ta mig hem.

Det var mitt första misstag som jag sedan lärde mig i min kognitiva behandling. Jag rymde från situationen som gav mig panik och jag sökte säkerhet vilket ledde till en av de värsta bussresorna i mitt liv. Det visade sig sedan att jag hade haft fyra fulländade panikattacker under en 20 minuters lång bussresa. När jag gick av bussen kom jag ihåg hur jag pratade högt med mig själv att ta höger fot framför den vänstra eftersom jag var så utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag kom hem till slut och rörde mig knappt utanför dörren på två veckor. Jag var rädd för ALLT.  Jag kom ihåg känslan av ångest som jag aldrig hade känt förut, vid ett tillfälle fyllde jag vårt badkar med iskallt vatten som jag doppa mig i för att bli av med känslan. Jag kom snabbt in på KBT (Kognitiv beteende terapi) som jag sedan gick till ungefär en gång i veckan i 14 månader. Jag är fortfarande inte 100% fri från min panikångest men jag lärt mig hur jag ska handskas med den och jag kan fortsätta leva mitt lev så jag själv vill leva det.

Jag tycker det viktigaste för er som lider av någon form av psykisk ohälsa, är att ni ser det fina med det. Ni är den ni är pågrund av ert psyke. Jag säger alltid till mina vänner med ångest att det är en bra sak, då har man känslor, empati, fantasi och mycket mer som kan få en att komma väldigt långt i livet. Man måste bara lära sig att hantera de jobbiga känslorna men jag vet att det inte alltid är så lätt.
Det finns dock alltid en lösning på ett problem och så länge du vill kan du ta dig från den djupaste och mörkaste ångesten till ditt Shangri-la ;) och glöm inte att du inte ska se på det så seriöst och tabubelagt som samhället formar psykisk ohälsa. När någon bryter ett ben är det inget att skämmas för men när du har panikångest är det skandal…

Fysisk ohälsa och psykisk ohälsa är samma skit.