Konsten att vara människa

Konsten att vara storebror.
Rollen som man får när man för första gången ska bli storebror kanske inte är något som man för stunden inser är en stor sak att bli. Men det visar sig längre in vara tuffare än vad man från början trott. För trots att det blir en enorm glädje och lycka när man får veta att man ska få ett småsyskon så börjar ansvaret. 
Helt plötsligt har man en liten i familjen, ett syskon som man under hela hens uppväxt ska vara en förebild för och man måste ständigt föregå med gott exempel. Något som inte alltid är lätt och man känner en enorm press ifrån föräldrarna, även fast det kanske inte är så utan att man själv har byggt upp denna press på sig, en press som kan göra att man som äldre syskon börjar känna ångest som leder till att den fina syskonkärleken leder till att man själv börjar må dåligt. . . 
 
I mitt liv så fick jag äran att bli storebror tre gånger till tre helt fantastiska och fina, några som jag aldrig skulle vilja byta ut mot något annat. För utan dem så skulle jag inte klara av min vardag och jag hade inte blivit den ansvarsfulla kille som jag idag strävar till att vara.
För att få ett syskon kräver ett stort ansvar och som delvis läggs på dig som äldre bror eller syster. För mig har detta varit blandade upplevelse och en ständig kamp till att hålla mig på topp och hela tiden föregå med gott exempel i olika situationer. För det enda jag ville och vill fortfarande är att mina syskon ska växa upp och formas till något bra, alla som har mindre syskon vet att de är extremt duktiga och snabba på att ta efter vad man själv gör.
 
Det var många år i skolan som jag kände att jag aldrig kunde underprestera utan hela tiden var tvungen att göra mitt allra bästa för att vara en så bra förebild som möjligt. Jag kunde inte gå ut skolan med dåliga betyg och riskera att mina syskon tog efter mig och gjorde samma sak när det sedan var dags för dem. Så på min student gick jag ändå ut med betyg över medel, något som jag ändå idag är tacksam för och som tack vare att vara en förebild gjort det möjligt.
En annan sak som för var viktigt under denna period var att alltid visa att man var ordningsam, att man inte var ute sent på nätterna och att man kom hem under utsatta tider. Dessutom att man inte förtärde någon alkohol eller rökte. I allt jag gjorde så var jag hela tiden ett steg före och tänkte på hur saker jag gjorde skulle uppfattas hos mina syskon.
Det jag inte såg komma med allt detta var att jag själv omedvetet byggde upp en stor presentationsångest som fick mig att må dåligt och som gjorde att jag inte var lika aktiv med att kanske hjälpa till hemma som också var något som i sin tur skulle vara något som mina syskon skulle kunna ta efter. Det har visat mig nu i efterhand att jag inte alltid har uppfyllt mina egna krav på hur en storebror ska vara mycket pg a att en viss del av dessa var ouppnåbara, saker kan jag idag skratta åt.
 
Men efter att jag flyttat hemifrån och nu skulle påbörja mitt egna liv så ansåg jag någonstans att mitt arbete som förebild inte var aktuellt längre, att jag gjort mitt jobb och nu var det deras tur att forma sig själva. Självklart fanns jag alltid där för dem när de behövde mig och jag försökte ändå vara en förebild åt dem. Men det var någonstans nu som jag kunde göra allt jag inte känt jag kunnat riktigt innan och som alla vet så bor jag numera inte kvar i min hemstad utan bor fyra timmar ifrån mina syskon. Vilket omedvetet har gjort att vi lever våra liv på vårt sätt och har för mig gjort att jag känt att jag inte kan vara en förebild på samma sätt som tidigare. Något som skulle visa sig vara helt fel.
 
När jag blev sjuk och sjönk in i min depression så gjorde detta att jag på något sätt skärmade av mina syskon, jag orkade inte vara den positiva och glada storebrodern mer och jag kände mig definitivt inte som en förebild längre. Jag skulle vilja säga att jag blev väldigt egoistisk. För trots att jag var sjuk så var jag fortfarande en förebild och någon som mina syskon behövde i sitt liv för att fungera. Mina handlingar som jag utsatte dem för skapade en otrolig omtumlad tid som innebar både besvikelse och ledsamhet, framförallt från min lillebrors sida. Något som märktes av när vi i familjen har pratat om det och jag kände att han inte sagt något, så jag var tvungen att fråga vad han känner om allt i den betydelsen att jag aldrig vill att han ska hamna i där jag är och varit.
Det var inte för ens då som jag på riktigt vaknade upp och förstod att trots att vi inte lever under samma tak längre så har jag fortfarande en stor roll som storebror och jag kände en stor skam över att jag inte sett detta i den stunden som jag var som svagast, hur skulle dem klara av en syskonförlust. Det är för mig det allra värsta som man kan vara med om, en del av sitt hjärta sitter hos dem.
 
Jag insåg också att vara en förebild genom att ha fina betyg i skolan, att vara ordningsam eller hela tiden föregå med gott exempel inte var det rollen som storebror gick ut. Utan det handlar om att alltid finnas där när det behövs, vara någon som man kan luta sig tillbaka emot och kunna krama om när man är ledsen. Bara finnas och få dem att må bra under den tiden man lever tillsammans. Oavsett avståndet emellan så kommer ingen kunna sära på syskon. Vilket jag har förtydligat nu för dem att jag bara är ett samtal bort och skulle inte tveka en enda sekund på att släppa allt om det verkligen var så att dem behövde mig. För mina syskon går före allt. De framförallt dem jag lever för och som jag sa älskar jag dem mer än något annat. Jag är stolt över dem och att dem klarat sig så fint i sina liv. Två av tre har tagit studenten och flyttat hemifrån och en är på otrolig god väg. Jag tror jag gjorde ett ganska fint jobb även om jag satte en otroligt hög press på mig själv som kostat mig ångest och att jag får betala för det nu. Men det är en av de få saken som jag känner är värt det!
 
Konsten att vara storebror är så simpel som att bara finns där och erbjuda din axel
när det behövs och visa din enorma kärlek till dem. 
Dom kräver inte mer än så, dom behöver bara sin storebror!
 
 
Rosa

Pappa och jag är så stolta över er alla. Håll ihop som ni alltid gjort och ge varandra respekt och kärlek de kommer man långt på. Vi är stora anledningen vi älskar varandra så mycke som par. Vi som par har fått gå igenom massor av er, tråkiga saker men dock mest glädje . Och de har byggt oss som par❤ så tack fina skit ungar😘

Lisa Engelke

Vilken fin text. Tack för att du delar med dig. Vänliga hälsningar www.alltutomlagom.blogspot.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress