MENY
Det är inte alltid man tillåter sig själv eller har tid att stanna upp att reflektera kring vad man i har omkring sig och vad man gått igenom på senare tid. Men det kan också vara så att saker är för färska för att reflektera över, av den enkla anledningen att det bara skulle tendera i att påverka en själv negativt.
Men nu är jag själv i en fas i livet där det finns plats och styrka i att faktiskt klara av att reflektera över vad jag gått igenom.
För var dag som går förbi nu så blir jag allt mer tacksam för att jag fortfarande finns kvar vid liv, för det finns så mycket mer som jag vill se och uppleva tillsammans med min blivande make och restrerande av våra nära och kära.
Just nu befinner vi oss i Halland, hemma hos mina morföräldrar. Här ska vi stanna ett par dagar och vi hoppas så klart på sol och värme. Men just nu lyser solen med sin frånvaro. Men trots det så är det väldigt mysigt att ha sin mormor och morfar omkring sig, efter ganska många månder från varandra och efter den mörka period som våldgästade i April.
Vi anlände igår eftermiddag och har idag hunnit med en liten stund solning i trädgården och en cykeltur ner mot havet, tanken var att det skulle bli ett dopp, men vi mötes istället av regn så vi vände på klacken och cyklade hem igen och väl hemma så hade det komiskt nog hunnit slutat regna.
Just när inlägget börjades skrivas satt vi i bilen under en liten crusning genom vackra skåne och hade besökt Torekov och Båstad.
I vanliga fall brukar det vara jag som kör när vi ska iväg någonstans. Men nu är jag placerad i baksätet, vilket ger mig tid för denna reflektion och utvärdering av livet.
Jag slutar aldrig förvånas över hur fint det är i Sverige, med alla öppna landskap, berg, vatten och mysiga hus som finns runt omkring här nere. Det är verkligen vackra vyer och extremt mysigt att bara åka runt och njuta av genom bilrutan. Något som nått en ny nivå inom mig än tidigare . . .
Jag tror jag tar till vara på allt på ett annat sätt nu,
istället för att ta saker och ting för givet som tidigare. Livet är alldeles för kort för att kasta bort på det viset som jag själv var på väg att göra. Det finns så mycket att se på den korta tid man har här på jorden.
Dessutom när man som jag varit sjuk under en längre tid och tagit tabletter dagligen för att slippa de allra värsta dalarna med ångesten, så kan det lätt bli så att man inte känner av läkemedletsverkan. Utan istället tycker man att man mår som man alltid gjort, att den inte gett någon större verkan på ens lidande.
Men riktigt så har jag nu konstaterat inte stämmer, medicinerna har sin extrema verkan både fysiskt och psykiskt. Men detta år något man först märker när man inte har tillgång till sina mediciner.
Olyckligtvis och helt oplanerat så lyste mina mediciner med sin frånvaro, lagom till avresan neråt i landet. Vilket orsakade att jag under tre dagar inte kunde ta min dagliga dos. Detta var nägot som senare skulle visa sig vara extremt tufft, mitt humör var väldigt instabilt och jag blev personligen mer inåtdragande, höll mig mer på avstånd ifrån omgivningen än vanligt och det var svårt att hantera mina känslor.
När två dagar av tre hade passerat så började min kropp reagera. Jag fick nervkänningar i kroppen, en mycket obehaglig känsla och som tidigare uppkommit i samband med att jag glömt ta mina mediciner. Men dett har varit något som först nu kopplat samman med mina mediciner.
Kroppen får en typ av abstinens om tabletterna inte kommer in i systemet och försvinner ganska snabbt när tabletterna intagits.
Tidigare har jag tyckt och trott att medicinerna inte gjort någon större skillnad, men det är något jag nu insett har varit helt fel. Medicinerna har gjort extrem stor skillnad och hjälp mig i mitt psykiska mående.
Självklart ringde jag läkaren och bad om nya recept och kunde några dagar senare i Halland hämta ut dessa och åter köra enligt mitt schema.
Idag mår jag fint och mitt psykiska mående är stabilt igen. Redo för kommande dagar, vi får se vad som sker framöver, några dagar kvar hos mormor och morfar innan resan bär vidare mot Norge.
0