DBT – Dealektiskt beteendeterapi

DBT är en psykiatrisk behandling som har till mål att lära människan att balansera förändringar som kan komma uppkomma under ens liv. Stöter man på problem som individ så ska dialektiskt beteendeterapi kunna lära dig att förändra din reaktion kring problemet men som i sin tur ska lära dig att hantera och acceptera dig själv i den situation du befinner dig i.

Dialektiskt är ett samlingsord som omfattar just bitarna förändring och acceptans.

Fick hem detta i brevlådan i Måndags från den mottagningen jag regelbundet går på. Detta var något som läkare under förra mötet pratade om och som hon tyckte skulle vara en bra början att ta till för att se om det möjligtvis kunde få mig att hitta tillbaka helt. Men som allting annat så påpekade hon även att det kunde vara så att detta inte var något för mig eller att psykologerna jag kommer träffa kommer anse att den behandlingen som dem erbjuder skulle kunna hjälpa mig.

Vad jag har förstått så är detta en behandling som vänder sig till personer som på något sätt har en emotionell instabilitet och att vid första mötet träffar en psykolog som avgör huruvida behandlingen passar mig eller inte. Vidare sen så går man igenom olika faser som innehåller olika uppgifter, som kommer bestå av färdighetsträning i grupp och andra hemuppgifter som man bör avvara tid för varje dag. Mötena kommer vara varje vecka under ett halvår och på 2.5 timmar.

Färdighetsträningen kommer vara vara följande områden:

  • Att stå ut i kris
  • Att reglera känslor
  • Att hantera relationer
  • Att vara medvetet närvarande

Ett veckorkort ska alltid fyllas i inför kommande möte med gruppen.

Första reaktionen kring detta när jag öppnade brevet var en känsla av lättnad. Äntligen hände det något på riktigt efter ett års kämpande. Nu skulle jag äntligen få djupare kunskaper kring min sjukdom och hitta anledningen till varför jag föll så långt ner i min depression som jag gjorde. Men samtidigt var det en känsla av nervositet och rädsla som anföll mig. Var jag verkligen tvungen att i grupp sitta och samtala om mina problem, lyssna på andra och göra alla dessa uppgifter?

Jag är verkligen ingen människa som gillar att prata med nya människor, alltid varit tillbakadragen när det kommer till den biten. Svetten börjar rinna och jag får svårt att få fram rätt ord. . . Skriva är en sak, men att prata? I vilket fall så accepterade jag ändå tiden och bad mig själv att inte döma så hårt innan jag gett det en ärlig chans, kanske var detta något för mig och som kunde innebära att nya kontakter med liknande problem knöts.

Vi får helt enkelt se på Fredag då första mötet är om hur min reaktion blir kring detta och om det kommer vara något som vi tillsammans anser att aktuellt för mig eller inte.

Men eftersom jag inte vet så mycket mer om denna behandling så skulle jag gärna vilja få veta mer om denna. Så är det någon som sitter på mer kunskap eller har kört denna typ av behandling så får DU gärna skriva en kommentar kring det och vad du själv personligen tyckte om denna metod. Jag vill gärna veta och skulle uppskatta detta. För detta är nog en av de få metoderna som jag inte besitter någon vidare kunskap kring.

KRAM!

Jag är tacksam för att vara bög så att jag får tillgång till alla godbitar.

Alla är vi skapta olika och trots att jag inte på något sätt är troende så vill jag ändå hävda att det fanns en person som skapade oss och formade oss till dem människor vi faktiskt är. För annars har jag svårt att tro att vi fortfarande skulle gå runt på denna jord, eftersom världen är så överbefolkad som den är. Någonstans visste denna person detta och skapade olika läggningar på människor för att få jorden att gå runt och för att alla människor på något sätt skulle få möjligheten till att få känna på kärlek. Vilket resulterade i att man då fick de olika sexuella läggningar som idag existerar i vårt samhälle, men som på något sätt ändå alltid ansetts vara annorlunda, då man har bibeln som riktlinje på vad som är rätt och fel. Man har valt att skriva annorlunda i denna bok och om det nu är så att det funnits en gud oc att det skulle vara hen som skrivit denna så tror jag garanterat att den skulle se annorlunda ut. Men nu är det så att boken inte skrevs av gud själv och då vart resultatet skevt. Detta är åtminstone min åsikt och den kommer jag hålla kvar oavsett vad ni andra har för synpunkter kring min åsikt.

Men oavsett vad så är jag faktiskt glad idag att jag var en av dem som skulle få bli homosexuell. För trots all negativ energi som medmänniskor har om oss homosexuella så är det ändå trots allt skönt att vara en som sticker ut från normen och vågar stå upp för det man är istället för att låtsas vara något man inte är. Det skulle vara hemskt att behöva gömma sig i ett heterosexuellt förhållande bara att omgivningen eller familjen inte accepterar detta. Inte bara för kärlekens skull utan också för att kvinnan är något som jag absolut inte attraheras av.

Jag vill ha en manlig kropp, en hårig kropp och en saftig kuk att suga när lusten faller på. Det är väl alla homosexuella mäns dröm att få ta del av detta. Det är väl ändå det som är grunderna till att man är homosexuell och älskar män. För det är väl ändå det som alla bögar sysslar med om dagarna, att ta på varandras kroppar och knullar. Eller?

Nej, men skämt och sido. Riktigt så är det inte. Åtminstone inte för mig personligen, utan det beror på helt andra saker och har inte alls med det manliga könet och göra som många tenderar till att tro är en av främsta anledningarna till att man blir bög. Att man älskar kuk. För mig handlar det i första hand om att jag alltid haft en mer vänskaplig relation till kvinnor, jag blir ofta en bra vän till dem och att ingå förhållande med dessa har bara resulterat i att vänskapen blivit tightare, men kärleken har aldrig riktigt funnits på det viset som det bör göra när man är i ett förhållande. Dessutom har jag tyckt att den kvinnliga kroppen varit ett främmande område, något som jag inte alls förstått mig på eller hur jag ska lyckas tillfredsställa. Jag vill ändå tillägga att jag vid enstaka gånger haft sexuell kontakt med kvinnor, tiden innan jag valde att komma ut som homosexuell. Dessa saker tillsammans med att ”inte få upp den” gjorde att jag mer och mer valde att ta avstånd från kvinnor och detta var samtidigt som jag märkte av att det gick betydligt lättare med män och dessutom kände jag en otroligt mer attraktion till vissa killar.

Men jag har mina grundkrav när det kommer till killar och som varit grunderna till varför jag ”älskar” män så mycket som jag gör och varför jag är tacksam för att jag är homosexuell. Jag är väldigt mån om att träffa killar som är av samma sort som mig; Empatiska, omtänksamma, kärleksfulla och sociala män. Dessutom så får dem absolut inte var muskulösa så att konturerna sticker ut, det är det mest avtändande som finns. Annars få dem faktiskt se ut precis som dem vill. Jag går väldigt mycket på personlighet och insida när jag väljer mina killar. Inte hur dem ser ut och vilken storlek dem har mellan benen, det är det sista jag lägger fokuseringen på. För även som i hetero förhållanden så har storleken ingen betydelse, så nu fick ni nyfikna svar på den frågan också.

Självklart har jag genom mina år som bög stött på killar som varit riktiga dumhuvuden och som visat sig vara några helt andra än den bild dem själva målat upp tidigare. Dessa finns inte kvar i mitt liv, utan sorteras bort i skräpkorgen direkt. Bögvärlden är otroligt ytlig generellt, men det finns ändå små guldkorn ute på singelmarknaden som man kan ha turen att stöta på.

Men jag fokuserar väldigt mycket på dem pojkarna som har ett hjärta och som inte låtsas vara något annat än sig själva. Jag lever tillsammans med en sådan man idag. Han har ett stort hjärta och hans personlighet att det attraktivaste som finns enligt mig. Han står för sina åsikter och för vem han är och låtsas aldrig vara något han inte är. Dessutom bekräftar han kärleken som finns mellan oss varje dag och visar en extremt stor tacksamhet kring att han har mig i sitt liv. En ovanlig gåva som inte många bögar besitter. Han är anledningen till varför jag älskar män så mycket, han är beviset på att det faktiskt finns män i vår värld som besitter dessa egenskaper och personligheter. Detta oavsett läggning. Men han är framförallt anledningen till varför jag är så otroligt tacksam och glad över att vara homosexuell. För om jag inte var homosexuell så skulle jag aldrig få känna på denna kärlek, utan behöva leva med någon som jag personligen inte skulle uppskatta på samma sätt. Vilket skulle leda till att vi båda skulle bli extremt olyckliga i ett förhållande.

Men män är ändå härliga varelser, ibland ser dem ut som små lurviga apor som gör att man måste leta sig fram till rätt ställen. Men skulle det vara allt för jävligt så finns det rakhyvel eller trimmar. Att vara en riktigt man sitter inte i hur mycket hår man har på kroppen. Jag måste ändå säga att det är mer manligt att våga raka bort det än att vägra. Dessutom tenderar många tro att män är av den känslokalla sorten. Det vill jag hävda är en myt. Det finns massvis av män som har fylld med känslor och empati. Det gäller bara att finna rätt pojke. Men andas ut, den tiden den kommer den med om du saknar detta. Men du kanske borde ställa dig frågan, är du med rätt kille?

SUPERFÖRÄLDERN vs SANNINGEN.

Föräldrar är otroligt noga med att påpeka att ens barn kan prata med dem om allt. Framför allt när det kommer till saker som påverkar barnens psykiska hälsa. Som förälder vill man inget annat än att ens barn ska komma till en när man mår dåligt över saker. Detta oavsett om det rör sig om att man utsatts för mobbning eller om är andra negativa faktorer som tenderar till att orsaka en psykisk ohälsa, som kan få extremt tråkiga konsekvenser. Som barn får man höra detta tusentals gånger under den tiden man bor hemma, men minst lika många gånger när man flyttat hemifrån. Den biten går oförändrad trots att man inte längre lever under samma tak eller att ens förälder har samma ansvar som tidigare. Som nyvuxen ska man klara sig själv även under motgångar, föräldrarna ska bara finnas till som stöd i den mån som man själv anser är rimligt och tillräckligt.

Personligen vet jag hur jobbigt det kan vara att leva under samma tak som ens föräldrar, när man med jämna mellanrum får frågan om hur det egentligen är med en själv. Det kan kännas rätt tjatigt tillslut och man blir lätt irriterad på sina föräldrar när frågan upprepas. Man glömmer lätt bort att frågan ställs av omtanke och en möjlighet att öppna upp sig och berätta, för det kan faktiskt vara så att man vid den stunden man får frågan bär omkring på saker som tynger ner ens psykiska och som skulle vara bra att sätta sig ner och samtala kring, för att efteråt kunna gå vidare och må betydligt bättre än tidigare. Istället för att riskera att ta på sig ännu mer och tillslut haverera totalt.

Så att istället för att bli irriterad eller tycka att ens förälder är tjatig så tycker jag definitivt att man ska ta vara på den stunden och faktiskt sätta sig ner. Oavsett om man som barn har något som tynger en eller inte. För detta är ändå en stund då ni får kvalitetstid tillsammans. Ens förälder vill en bara väl av den enkla anledningen att dem älskar dig. För dem känner dig mer än vad du själv tror och känner av direkt om något inte står rätt till hos dig. Även fast du inte alltid vill erkänna det själv.

Jag är extremt tacksam för att mina föräldrar uppfostrade mig på detta sätt under min barndom. Jag önskade bara att jag tog vara på dessa chanser när dem kom och öppnade upp mig helt för dem, för att slippa mycket av de faktorer som varit en stor orsak till min psykiska kollaps som skedde i höstas. För hade jag valt att öppna upp mig så hade vi kunnat samtala kring detta då och tillsammans komma fram till lösningar som skulle kunna resultera i att jag inte satt i den sitsen som jag idag sitter i. Men som allt annat så är det lätt att vara efterklok. Det går inte göra något åt det nu utan istället har jag valt att framöver vara ärlig mot mina föräldrar och komma direkt när jag mår dåligt, för att vi tillsammans ska kunna hitta lösningar och bakomliggande problem.

Men som förälder har man konstant sitt barn i fokus och glömmer bort att man faktiskt själv inte är mer än en människa. Man kan må dåligt även fast man är mamma eller pappa, det är något som är helt naturligt. Men under dagarna är detta inget som man lägger fokusering på, utan då är det ens barn som gäller. När barnen sover, det är då man tar tag i sina egna problem. Man lägger sig gråtandes i sängen efter en dag som man egentligen inte hade någon som helst ork eller lust till. Det enda som man egentligen ville göra var att ligga kvar i sängen och bara få dagen att gå. Men går detta?
Nej det är bara att sätta på sig pokerfejset och ta sig igenom dagen. Eller?

Låt bli att sätta på pokerfejset, bara för att du är förälder är det ändå helt acceptabelt att ha dåliga dagar eller må dåligt. Alla mår dåligt, även föräldrar. Ni är inga superhjältar och kommer aldrig bli det heller. I mitt tycke så är det extremt viktigt att involvera era barn i hur ni mår och framförallt prata om det lika öppet som ni vill att era barn själva ska prata om det. För genom att ni visar att ni öppnar er så ger detta en större chans till att era barn också väljer att sätta sig ner och samtala om saker som tynger dem. Att inte göra detta skulle jag vilja hävda ger motsatt effekt, ni riskerar att ge era barn en skev bild och att det är fel på dem själva när dem vid flera tillfällen mår dåligt. Självkänslan påverkas helt enkelt och tro mig det vill ni inte ge era barn.

Som vuxen har man ett ansvar som rör det psykiska måendet. Det är föräldrarna som ger ens barn rätt verktyg för allt kommande och genom att inte samtala kring psykisk ohälsa så kommer vi aldrig lyckas ge de rätta verktygen för att ens barn ska klara sig på egenhand i vuxen ålder. Barn är i behov av att känna sig trygga och involverade i ens förälders liv och det omfattar också föräldras psykiska mående.

Dessutom riskerar ni att få era barn att känna sig ensamma i sin psykiska ohälsa. Att det inte finns någon annan i världen som genomlidit samma resa som en själv befinner sig i något som resulterar i att ens barn kan känna hopplöshet och att livet inte är värt att leva. Jag vet att det kan låta grymt och överdrivet, men det kan faktiskt vara så att det är den synen ett barn kan få. Även fast ni som förälder har mer erfarenhet och vet att det bara blir bättre längre fram. Men ni måste involvera ert barn i ert för att kunna förmedla detta. Ni föräldrar känner säkert igen er när jag säger att barn oftast gör tvärtemot vad dem blivit tillsagda att göra. Så är det faktiskt, barn tenderar till att inte göra som vuxna säger. Utan dem gör som deras föräldrar gör. ”Monkey see, monkey do.”

Så sluta upp och leka superhjältar framöver och öppna upp er för era barn. Involvera dem i hur ni mår, det är helt ok att må dåligt som förälder och barn har mer förståelse än vad ni själva tror och kan ibland komma med klockrena saker som kan få ens egna mående att förbättras. Barn är inte dumma, bara för att dem är barn. Dessutom får ni ett starkare band inom familjen om ni väljer att vara öppna och ärliga mot er själva och era barn. För starkast är ni tillsammans. Hur klysigt det än må låta.

Min familj har alltid varit otroligt noga med att köra öppna kort, vuxen som barn. Den enda som varit generellt dålig på det är jag själv. Men det får jag skylla mig själv för, det var ett otroligt korkad val att göra och som jag får igen nu. Min föräldrar däremot har alltid kört öppna kort om hur dem mått och involverat oss i deras liv. Mycket tid har ägnats åt att samtala kring välmående och många gånger har vi barn varit stöd för våra föräldrar genom att bara visa kärlek och tacksamhet till våra fina föräldrar. Mina föräldrar är inga superhjältar, även fast jag ibland önskade det. Dem är som mig, en människa med känslor.