Stockholm Pride.
Huvudstaden fylls av glädje, lycka och upprymdhet. Människor strömmar in från olika delar av Sverige men också en del människor från andra länder. Alla vill vara med, alla vill vara delaktiga denna speciella vecka och Stockholm blir som en annan stad just dessa dagar när staden fylls utav kärleken som flödas mellan människorna och färgerna som pryder flaggstänger och andra ting i staden. 
 
Runt omkring på stan får man vara med om en helt annan syn än vad man annars är van vid att se i Stockholm. Läder, drag queens och budskap är bara några få urplock som skymtas när man ser sig omkring. Något som självklart ger delade meningar och reaktioner. Men som människa får man lov att komma ihåg att just dessa dagar är det tillåtet och veckan finns till för att synliggöra det område detta rör sig om av den anledningen att samhället fortfarande har en speciell och hatisk bild kring det . . . 
 
PRIDE-veckan har åter kommit till stan för att uppmärksamma människor om de viktiga hbtq-frågorna som måste lyftas upp i samhället.
En dag för oss Homosexuella, Bisexuella, Trans, Queer och andra hbtq personer att vara dem vi är och som i syfte ska innebära en frizon. 
 
 
Veckan bjuder på många aktiviteter och upplevelser som man kan få ta del av om man vill detta och skapar otroligt roliga och minnesvärda minnen efteråt.
 
Oavsett om du är HBTQ-person eller inte så är alla som vill välkomna och medverka under dessa dagar, så länge som du medför en positiv energi till festIvalen. 
 
Något som kommit bli en populär sevärdhet under festivalen och som många samlas tillsammans för att uppleva är den stora samt årliga prideparaden som går av stapeln Lördagen samma vecka, som slingrar sig genom Stockholms gator och som innehåller massor av olika syner och budskap. 
 
Paraden består av människor som tillsammans samlas för att lyfta upp de HBTQ-frågor som idag fortfarande inte anses gå efter den norm som existerar i samhället. 
 
Politiker som Anna Klingberg Barta och Gudrun Schyman är några som tidigare medverkat i paraden för att visa sitt ställningstagande gällande hbtq rättigheter.
Man kan säga vad man vill om det och det har diskuterats mycket om hur vida politiker och partier ska få medverka eller inte, då grunden till detta legat i att inget parti direkt haft hbtq som en ideologi-punkt i deras parti. 
 
Men som tidigare nämnt så är detta en dag som alla ska få chansen att medverka i och jag tycker personligen att det är viktigt att de politiska partier faktiskt medverkar och visar sitt ställningstagande till hur samhället idag ser ut.
 
 
Du möts av massor av olika kategorier som valt att medverka i paraden och inte bara politiska ansikten. 
Paraden bjuder också på dans, musik, stolta familjemedlemmar, regnbågsfamiljer och andra personer som går för dem som inte själva kan gå.
 
Man har som enskild person själv möjlighet att delta i paraden om man vill detta, det är bara att dyka upp som privatperson och delta. Vill man inte delta i själva paraden så tycker jag definitivt att man ska ta sig till stan för att uppleva den ståendes vid sidan om. Det är absolut det minsta man kan göra för att visa att man står upp för hbtq rättigheter och allas lika värde. 
 
 
Det finns så otroligt mycket att se och uppleva under denna veckan och tiden är knapp. Vilket gör att man aldrig känner sig klar när veckan börjar lida mot sitt slut och den gemenskap som man känner omkring sig är helt obeskrivbar.
Tänk om Stockholm kunde bevara den de andra 358 dagarna om året. 
 
Vart man än befinner sig i staden under denna veckan så är den full med positiv energi och människor som skrattar tillsammans och det är inte alls ovanligt att man stöter på nya människor som man efteråt håller kontakten med. 
 
För att få den bästa informationen om vad som finns att göra under Pride så rekommenderas att man går in på;
 
 
Där får ni all information som man behöver om både paraden, parken, pridehouse och mycket annat som finns att uppleva och göra under veckan. 
 
Man får heller inte missa årets Pride-låt som detta år är skriven av Thomas Sekelius, som också är den personen som framför låten "One more in the crowd". 
 
 
Dagens samhälle har i större utsträckning en tråkig och nedlåtande syn när det gäller HBTQ rättigheter och denna parad. Många tycker det är en skam och att de människor som väljer att vara sig själva genom olika slag skämmer ut sig offentligt. Dessutom existerar en hel del homofobiska människor bland den folksamling som blir under paraden och diverse andra aktiviteter, som gärna gör sitt yttersta för att försöka sabotera för andra och det har existerat hot över pride, vilket har gjort att polisen satt upp extra uppbackning för att undvika att något skulle inträffa.
 
Personligen anser jag att Pride-festivalen är en klockren sak som man startat och att den varje år återkommer. Det är en helt perfekt möjlighet för dem som inte kommit ut med sin läggning att ändå medverka i engagemanget och gemenskapen utan att behöva "outa" sin läggning för någon. På detta sätt tror jag dessa kan bli mer säkra inom sig själva och till slut våga stå upp för vem dem är och sin läggning. Det är den dagen som vissa HBTQ-personer få chansen att njuta av att vara sig själva till hundra procent, utan att behöva känna sig annorlunda som man ofta annars kan göra om resterande dagar om året.
 
Festivalen omfattar så mycket glädje och samhörighet under veckan, något som är väldigt sällsynt i vårt samhälle nuförtiden. Folk pratar med varandra omkring höger och vänster och hela dagarna är en enda stor fest som man inte vill ska ta slut.
 
Den är också bra av den anledningen att människor får en djupare kunskap i vad hbtq står för och att dem varje år blir påmind genom detta budskap och denna arangerade festival. Så att man i slutändan kan få slut på den homofobiska och skeva bild som vissa människor trots allt har i vårt samhälle.
 
 
Dessutom är det otroligt stort att man som arrangör håller kvar festivalen årligen, trots hot och andra homofobiska påhopp. Genom detta kan vi tillsammans stå upp rakryggade och hjälpas åt att stoppa den negativa synen som råder.
 
Detta år kommer även jag som det ser ut i dagens läge gå med i paraden tillsammans med fästmannen,  Vill ni haka på så är ni välkomna Lördagen den 5/8.
Guess who´s back.
Tänk dig en berg och dalbana på en nöjespark som du sätter dig i för att få en åktur och upplevelse att minnas tillsammans med dina vänner. Så har det senaste året och då har inte åkturen varit frivilligt, utan något påtvingat och läskigt, men som ändå blir en upplevelse som läggs på minnet. En upplevelse som man helst av allt bara egentligen vill glömma och lägga bakom sig för att ibland slippa tänka tillbaka på den mörka tiden som man hamnade i.
 
Verkligheten fungerar inte på det något som människan vet med sig, allt som en människa får vara med om under sitt liv läggs automatiskt på vår hjärna som gör att vi alltid kommer bära med oss detta och som emellan åt kommer att trädra fram så fort vi tänker tillbaka eller hamnar i liknande situationer. Det enda vi då kan göra att försöka se det positiva i det negativa.
 
 
Det har drygt gått ett år sedan mitt insjuknande. Ett år som inneburit mycket tårar, mörker och orkeslöshet. Många gånger under denna resa har jag bara velat ge upp, ligga kvar i sängen och bara låta dagen flyga förbi och många gånger har det också blivit så. Av en enkel anledning för att slippa ta i tur med sitt liv och sitt mående och i förhoppning om att man nästa dag ska vakna upp utan ångest och känslan av att man är deprimerad. Men ganska snabbt inser man att den psykiska ohälsan fortfarande existerar och att man måste hitta ett annat sätt för att en gång för alla utrota sjukdomen för att återfå sitt funktionella jag igen.
 
Denna berg och dalbana har inte varit enkel från min sida och jag har många gånger velat kliva av den, men som jag idag är tacksam fortsatte åka. Tack vare detta så kan jag nu äntligen se ett slut och kan nästan ta på mitt funktionella liv igen. Jag har fått mediciner, jag har fått bearbeta mycket, jag har fått känna på hur det är att nästan avsluta sitt liv och en utredning har äntligen startat kring om jag har någon form av diagnos som orsakade att jag hamnade så djupt ner i min depression och att jag har dessa panikångestattacker.
 
Jag känner mig mer levande än på länge och känner mig mer starkare nu för de motgångar som kan komma uppstå nu framöver.
 
Vardagliga sysslor och rutiner brukar oftast i samband med en psykisk ohälsa försvinna på grund av att orken knappt finns till att ta sig upp ur sängen. Något som även detta kan påverka oss negativt då man ser hur hemmet raserar, tvättkorgen växer, hur dammet samlas på golvet och hur skitit köket är. Men orkar man göra något åt det? Svaret är nej, det gör man inte. Istället drar man täcket över huvudet, fortsätter sova och hoppas på att hemmet städar sig av sig själv
 
Man förstår inte själv att det bästa och effektiva man kan göra mot sig själv när man mår dåligt är att försöka hålla kvar i de rutiner som man tidigare haft och fortsätta med att göra de vardagliga sysslorna hemma, för att inte haverera totalt. och tappa hela sitt liv och sin livsglädje. Men det är ju så förbannat svårt och bara hitta orken till att ta sig upp ur sängen.
 
Det var även så från min sida, de första dagarna låg jag mest, jag orkade inte ta mig upp och såg ingen mening med att göra det. Jag hade inget annat planerat för dagen och en dusch hade vid tidigare försökt orsakat att mina sista krafter följde med vattnet ner i avloppet. Många tror jag även att mycket av mitt humör också följde med då jag för det mesta var extremt låg och trött på livet.
 
Men nu nästan ett år senare så ser allt annorlunda ut, men det tog tid innan jag själv kände av det och såg de små förändringarna som skett längs vägen sedan jag blev sjuk.
Den riktiga insikten kom igår när jag vaknade upp tidigt, utvilad och med ett leende om läpparna. Trots att jag visste att det var tvättdag och att det stod en massa disk i köket som behövdes bli rent. Men jag klev upp och körde igång dagen och gjorde upp en "bucketlist" i mitt egna huvud på saker som jag ansåg behövdes göras denna dag innan Alex kom hem från arbetet.
 
När allt detta var gjort så blev jag förvånad över att jag fortfarande hade en massa energi kvar och ingen stress hade tagit över kontrollen över min kropp. Jag fungerade igen, jag var tillbaka i mitt gamla jag igen. Killen som orkade ta tag i det som behövdes göras och som gjorde detta med ett leende på läpparna med musik spelandes i högtalarna. Det enda jag kunde känna var stolthet och glädje och det var första gången som jag kunde känna att jag faktiskt kanske var på väg ur min depression och snart kunde kliva av den långa berg och dalbana jag åkt på under en lång tid. Kunde det vara så?
Allt jag önskade och fortfarande önskar är att min förhoppning är korrekt, att livet fått sin stora vändning nu. Lagom till att jag skulle börja arbeta igen. Jag håller alla tummar för att det håller i sig och inte försvinner. För det tänker jag inte tillåta.
 
Ett stort tips är att göra upp en planering i huvudet eller på papper på de saker som måste bli gjorda under dagen. Det gör att det kan kännas enklare att ta tag i sakerna och för varje sak som bli utförd, bockar du för och fortsätter med nästa sak. Till slut är allt gjort och du kommer känna en stor stolthet inom dig som får dig att känna dig lite bättre än tidigare oavsett hur trött du är efteråt.
För det är trots allt så att man inte bli bättre av att ligga kvar i sängen och inte försöka fortsätta med sin vardag. Det gör snarare att du riskerar att sjunka ännu längre in i din psykiska sjukdom Så försök kämpa på, hur jobbet det än kommer vara. Ett annat stort tips är att be om hjälp, kanske har du en vän som kan komma förbi och hjälpa dig att starta och finnas där som stöd.
 
 
Så skrämmande men ändå så effektiv.
När man som person hamnar i psykisk obalans så kan detta ofta leda till att man drabbas av en psykisk ohälsa som i sin tur sedan blir en sjukdom. En sjukdom som är en otrolig krävande och ansträngande och som ibland tar tid att ta sig ur och bli frisk från, om man överhuvudtaget blir helt frisk. Många gånger får man lära sig att hantera och leva med sin sjukdom och se varningssignaler som kan vara till hjälp för att avleda kroppen till att åter hamna i samma djupa träsk som tidigare.
 
Att ta sig ur en psykisk sjukdom, kräver en del arbete. Inte bara från ens egen sida utan man kan också många gånger behöva hjälp från utbilda läkare, psykologer, kuratorer och andra psykiatriska yrkesroller som är kunniga inom just det området som det rör sig om. Första steget när man går via landstinget är att man vanligtvis kommer i kontakt med en läkare, där man i sin tur får berätta sin anamnes, varför man är här och vad man hoppas på att kunna få hjälp med. Det kan ta sin tid och kan ibland kräva att man gör återkommande träffar med denna läkare, för att hen enklare ska kunna hitta den behandling som passar än bäst. Detta kan vara en tid som innebär att man ibland känner en hopplöshet och att man inte kommer någonstans, utan att man hela tiden går och mår exakt lika dåligt som man gjorde när man för första gången kontaktade mottagningen för att ta hjälpen. Något som egentligen inte stämmer då man hela tiden gör små framsteg utan att själv märka det samtidigt som läkaren får en ärlig chans till att hitta den perfekta behandlingen och se över om hen skulle kunna erbjuda några läkemedel för att minska ens psykiska besvär, i förhoppningen om att kunna minska lidandet som man går omkring med varje dag.
 
 
Men om man bortser från läkemedel, stöd från anhöriga, samtal och engagemang från ens egen sida så finns det faktiskt en hel del olika medicinska behandlingar och andra behandlingar som man kan erbjudas i de fall som detta anses vara något som skulle kunna hjälpa än till ett sundare liv och råda bott på ens psykiska besvär.
 
Beroende på vilken sjukdom det rör sig om så finns det olika typer av behandlingar, vissa är mildare medans andra kan verka läskiga men som som snabbt visar resultat. Men samtidigt innebär inte dessa behandlingar alltid man alltid kan garantera att man inte får några biverkningar. Då människan är en levande varelse som man utsätter för prövning, på ett sätt som egentligen inte kroppen är anpassad för. 
 
Jag tänkte med detta inlägg skriva om en behandling som säkert många känner till namnet på och som man ofta kan stöta på i filmer som handlar om någon person som har en psykisk sjukdom. Det har även diskuterats en del på olika medier om hur vida denna metod fungerar eller bara ger en person biverkningar som hen senare får lida av. Men som man ändå ansett ha gett goda resultat genom åren och har av den anledningen fått finnas kvar inom psykiatrin.
 
Denna form av behandling är speciellt lämpad till personer som lider av en depression med psykotiska symtom, Schizofreni, mani och Parkinsons sjukdom. Men som på senare tid visats ha kunnat hjälpa andra personer med andra typer av depressioner.
 
Jag pratar om ECT, eller den klassiska elbehandlingen som många känner igen den som. Där man får en elektrisk ström mot huvudet genom två elektroder som framkallar ett epileptiskt anfall. Något som i första anspråk kan väcka oro och rädsla hos den som ska utsätta sig själv för denna metod. Men allt sker naturligtvis under kontrollerade formar av specialister inom området och man är som person nedsövd under hela processen och får dessutom muskelavslappande som har till uppgift att minska fysiska reaktioner.
 
 
Personligen har jag aldrig själv gjort denna behandling under min sjukdomstid och kan inte svara på hur man känner sig efteråt eller om man upplever några biverkningar. Däremot har jag genom mina år som Undersköterska arbetat inom det psykiatriska och fått följa med patienter som varit inneliggande på den avdelning jag arbetade på under den tiden och sett hela deras process och som gjort att jag ändå har en del kunskap om denna metod. Det har varit tillfällen som jag också vart tvungen att fråga hur man som patient upplever behandlingen och hur man känner sig efteråt när man gjort detta ett par gånger. Personerna jag frågat har till större delen varit nöjd med behandlingen och känt en klar skillnad redan efter ett par gånger.
 
Biverkningarna har varit att man ibland känt sig tung i huvudet efteråt med en gnutta huvudvärk och en del minnesluckor men som ganska snabbt avtar igen. Vissa av de patienter jag frågade hade även haft en del muskelvärk och illamående, även detta var något som avtog efter en stunds vila. Dem påpekade även att man i regel var helt återställd dagen efter.
 
Men det finns ett par saker som man bör tänka på inför sin ECT behandling och som är noga att man följer för minimera komplikationer eller för att överhuvudtaget få genomgå denna metod och inte riskera att bli uppflyttad till en annan dag. 
 
  • Rutinundersökning, som omfattar kontroll av blodtryck, puls och saturation. En del blodprover och ibland kan även ett EKG vara aktuellt att ta för att säkerställa att kroppen pallar med behandlingen
    Detta görs alltid innan man blir ordinerad ETC.

  • Fasta, minst 24 timmar innan behandling. Som innebär att patienten inte får äta något, då behandlingen utförs på tom mage för att inte riskera att det uppkommer några akuta komplikationer. Generellt är klara drycker tillåtna så även i detta fall, men ska sluta intas minst 3 timmar före.

  • Om du sedan tidigare tar några läkemedel så bör du fråga din läkare om hur vida dessa kan komma påverka elbehandlingen eller inte.
 
På TV genom åren som gått har det diskuterats en del kring om denna metod och att man ansett att den inte bör vara tillåtet. Då man lagt stort fokus på en av biverkningarna som kan uppkomma i samband med att en person får denna behandling. Nämligen minnesstörningar/minnesluckor. Man menar på att patienten kan komma få permanenta skador som kan innebära ett stort lidande efteråt. Något som man då menar på bör undvikas och ses över. Samtidigt så har denna metod visat sig vara en av de effektivaste formerna för att bota depressioner och andra psykologiska sjukdomar. Man menar dessutom på att man har en ordentlig och långsiktig uppföljning tillsammans med patienterna där man ser över om några biverkningar uppkommit och som inte avtagit. De allra flesta patienterna har då hävdat att elbehandlingen enbart gett positiva resultat och att minnet fortfarande varit i intakt.
 
Mitt råd är att inte lyssna så mycket på vad tv och andra medier har att säga om saker, utan att själv ta reda på information, samtala med sin läkare och tillsammans med anhöriga ta ställning till om man vill använda sig utav denna behandling eller inte. För som i allt annat här i världen som rör det medicinska så innebär det alltid en risk och att man får ta del av en del biverkningar som kan komma uppstå. 
 
Men personligen tycker jag att detta ändå är en bra metod som läkare kan välja att ordinera och som hjälpt många genom åren. Trots att den i första anspråk kan verka skrämmande. Men bejaka biverkningarna och ha dem ändå i bakhuvudet.