Konsten att vara människa

Bit ihop eller byt yrke om det inte passar dig.

Mycket diskussioner har gång på gång kommit på tal när det kommer till vissa yrkesområden. Många anställda kräver en förändring för att arbetsgivaren inte ska riskera att bli av med sina anställda. Men resultatet blir att ingenting händer, utan allt rullar på som vanligt och många väljer att utefter detta att byta arbetsplats i förhoppningen om en förbättring på nya arbetsplatsen.

Jag tror många har en aning om vilka yrkesområden detta berör och vilka förändringar anställda vill ha för att fortsätta arbeta på sin arbetsplats. För det är inte bara ETT yrke detta berör utan många fler än så, förutom när det kommer till pengar då är majoriteten av dagens anställda missnöjda med sin nuvarande månadslön och anser själva att dem borde tjäna mer än vad dem förstunden gör.
För pengar har den effekten som brukar kallas ”lite vill ha mer” för samhället är så otroligt beroende av dessa papperssedlar idag och pengar innebär också makt.

Personligen arbetar jag inom vården, ett väldigt givande och intressant arbete som innebär att ingen av dagarna är den andra lik. Utan det är alltid mycket variation, både på personal och patienter men också arbetsuppgifter. För du vet aldrig vad du kan få vara med om under dagen du befinner dig på arbetet. Jag älskar verkligen mitt arbete och jag önskade att alla skulle kunna få göra det jag får göra varje dag. För det är ett otroligt uppskattat arbete och som dessutom är livsviktigt för att få samhället att fungera, men som många idag underskattar och väljer att bortprioritera då det fortfarande är ett av de yrken som är lågbetalda och som innebär att man emellanåt för ”slita arslet av sig” för att arbetsplatsen är underbemannad och som gör att yrket inte är värd den lön som man blir erbjuden för sin insats.

Istället tror man som individ att pengarna går till annat som att ge t.e.x. cheferna högre lön eller att man av egen vilja sparar in utgifter genom att inte anställa ny personal. Men riktigt så är det faktiskt inte och har man dessa tankar bör man genast lägga ner fördomarna.

För det är trots allt staten som utser en budget för varje plats som sedan ska fördelas över alla anställda inom företaget, som sedan ska täcka upp för att kunna anställa nya medarbetare och eventuellt även täcka upp olika utbildningar som personalen går i syfte för att utvecklas som vårdpersonal. Vilket resulterar i att man ibland måste prioritera för det går inte få allt.

Jag tycker generellt inte att min månadsinkomst är den allra bästa, självklart skulle jag kunna önska att få gå upp lite i lön. Men i det stora hela har jag hellre än lägre lön och gör något som jag brinner för och som gör nytta för samhället. För enligt mig så är inte pengarna allt här i världen, jag blir otroligt tacksam för den lilla ökning jag eventuellt blir tilldelad vid varje lönesamtal.
Men jag vet att jag är en av de få som säger detta och att det finns många tjurkärringar/tjurgubbar som vandrar omkring bittra och irriterade på vården och att dem är så underbetalda. Men då brukar jag bara ställa en fråga, är du verkligen på rätt arbetsplats och arbetar med rätt inriktning?

För att gå omkring och vara bitter på min arbetsplats är inget jag uppskattar, det är bara inte en som drabbas utan hela arbetsplatsen blir drabbad av den bitterhet som ligger i luften. Många verkar dessutom tro att större delarna av pengarna går till cheferna medans vi andra får dela på det som blir kvar efter det. Men riktigt så är det faktiskt inte, samtidigt som det är självklart att cheferna bör ha mer i lön eftersom dem har mer anvancerade arbetsuppgifter att ta hand om varje dag och som inte alltid är det lättaste när dem i sin tur blir tilldelade en budget som dem ska hålla sig efter resterande delen av året.

Att anställa nya medarbetare ingår i denna budget och ibland kan man inte anställa lika många som man kanske hoppats på som chef, ibland inga alls när det kommer till tillsvidare anställning av den anledningen att det faktiskt kostar betydligt mer att anställa denna typen av personal istället för vikarier under en kortare period. Vad blir resultatet av detta?

Givetvis ska de bittra anställda ömka sig över detta och gå omkring och påpeka hur dåliga och lata alla vikarier är. Personligen känns det som att man får rätten till att göra dessa kränkningar på personal som inte är tillsvidare anställda, utan bara är inne under en period eller på timmar. Enligt mig är detta extremt dåligt och för mig får dessa gärna gå ner i lön då dem inte kan bete sig på ett sunt sätt bland sina kollegor.

Nej, det handlar om att prioritera och fråga sig själv om hur man egentligen vill ha det om man nu inte är nöjd. Är du en person som vill slita röven av dig för ett bättre lön eller en person som vill kunna slappna av och glädjas i ditt arbete, men som innebär en lägre lön som dessutom inte kanske höjs på ett tag framöver. Men som innebär mer kollegor att samarbete med.

Jag väljer definitivt det sista, hellre en lägre lön som råkar vara lite underbetalt men att istället ha kollegor att glädjas i och samarbeta tillsammans med. För enligt mig personligen så är som sagt glädjen till jobbet viktigare än pengarna och det intresserar mig inte alls om hur mycket cheferna tjänar jämfört med mig. För jag uppskattar mina chefer och att dem möjligtvis har en högre lön än mig är inget annat än korrekt från min sida.

Man kan inte få allt som vissa inom vården verkar gå omkring och tro, utan går man omkring med dessa tankar bör man fundera på om man verkligen valt rätt yrke eller om det är dags att skola om sig till något som passar plånboken. Men dessa yrken kräver oftast många års studier, vilket gör att du efter studierna igen hamnar i en sits som innebär att ekonomin blir begränsad då du istället har en studieskuld att betala tillbaka. Samtidigt kan du fråga andra personer med andra yrken om huruvidare deras inkomst är och om dessa personer är nöjda. Jag slår vad om att majoriteten skulle säga att dem inte är detta, utan också egentligen vill ha högre lön. Så är det värt det allt detta? Eller bör ni bara vara nöjda med det ni har?

Jag är åtminstonde nöjd med precis allt jag besitter idag, jag har ett bra arbete, en godkänd lön för det arbete jag gör samt kollegor och chefer som jag uppskattar att arbeta tillsammans med. Jag har ingenting att klaga över och tänker inte heller göra detta. Mitt jobb är mer än mitt jobb, det är mitt intresse och det jag alltid drömt om. Något jag brinner otroligt mycket för och som gjorde att jag valde att bli Undersköterska.

Så bit ihop, eller byt yrke om det inte passar dig!

Är ni en del till era barns psykiska ohälsa?
Att tonåringar och ungdomar i vårt samhälle fokuserar på utsidan är inte speciellt konstigt, det faller exempelvis en ung tjej naturligt att varje morgon sminka sig innan det bär vidare till skolan eller arbetet. Ännu mer ansträngning och tid tenderas att läggas ner när det kommer till att det vankas fest. För det är självklart att man vill se ”fabulous” ut när man träffar sina vänner, för vänskap och popularitet handlar i första hand om stil och utseende. Saknar med detta så har man verkligen ingen chans att hamna i toppen, utan åker raka vägen ner till de ”opopulära” och faller lätt till att bli offer, som de ”populära” gärna ger sig på helt oprovocerat.
 
Tar vi oss en översyn på andra könet så fokuserar det även där extremt mycket på utsidan för att bli en populär grabb hos tjejerna, men även bland andra jämställda killar. Skillnaden är att det istället exempelvis fokuserar mycket på kroppen i den bemärkelsen att det ska vara så mycket muskler som möjligt. Gärna att man tillägnar lika många timmar på träning som sömnen för att få den perfekta kroppen som tjejerna suktar efter att få ta på. Har man inte detta så som kille är man inte alls lika populär och även då hamnar man i kategorin ”opopulära” och man faller även då till att riskera att bli offer åt de mer ”populära” i samhället. Personligen vet jag hur detta känns, jag har aldrig varit någon kille som sett ut som ett muskelberg utan har alltid haft en smal kropp. Många har genom mina år kallat mig ”tanig” och en vandrande pinne och att få höra detta som tonåring är inte bara jobbigt av den anledning att man själv är medveten om att man inte platsar in i rätt kroppsideologi, det är också något som påverkar en psyke väldigt negativt. Man börjar fundera på hur man ser ut och för mig gick det så långt att jag slutade älska min kropp och började se det som de andra påpekade. Detta följde med mig genom hela min tonåringstid och många år efter det, något som jag fått lägga ner många timmar på för att råda bot på.
 
En resa som varit extremt jobbig och som gav mig många konsekvenser längs vägen. Under alla mina skolår var jag killen som ofta fick utså mobbning av olika anledningar och bara den biten är tuff för en ung pojke att behöva utstå ensam. Värre blir det när det kommer till personagrepp, där ens kropp blir involverad i själva mobbningen. Som om det inte redan var tillräckligt med att man själv visste hur man såg ut. Ni förstår nog själva vad resultatet vart av detta. Vid flera tillfällen gjorde jag tappra försök till att förändra min kropp. Jag försökte hitta en träning som passade mig och som skulle resultera i muskler på min kropp. Jag försökte med gym och trots att detta inte var något som var av mitt intresse så åkte jag vemodigt dit. Enbart för att i slutändan ingå i den ”rätta” kategorin i förhoppningen om att få tillhöra de populära. Men för att lyckas få en plats i denna grupp fanns det ytligare en sak som kunde skynda på denna förändring. Hitta en sport. För alla grabbar hade en sport som dem utövade på fritiden.
 
Friidrotten fick bli min. Perfekt för min ”taniga” kropp och dessutom hade friidrottare snygga kroppar, åtminstonde dem i tv-rutan. Så det borde innebära att jag tillsammans med gymmet skulle åstadkomma en minst lika snygg tränad kropp. Drog jag dessutom ner på matintaget så skulle resultatet komma snabbare. Eller?
 
Helt fel tänkt från min sida. Att dra ner på matintaget vid träning ger snarare motsatt effekt. För att kroppen ska kunna bygga muskler så behövs extra mycket näring och proteiner. Dessutom behöver kroppen allt detta för att orka utföra ansträngande utföranden överhuvudtaget. Mitt resultat vart att jag fick en ganska tränad kropp. Men den såg inte ut som jag hade föreställt mig den. Den var lika smal om inte smalare, men med lite konturer på magen. Blev jag populär? Det vart oförändrat. Det kom en tid då jag inte längre orkade med träningen, den gav inte de resultat jag hoppats på och det fanns så mycket annat som var mer intressant att lägga ner tid på. Jag fick helt enkelt finna mig i att vara en vandrande pinne och lära mig att istället älska min kropp för det den är, istället för att platsa bland samhällets generella syn på kroppar. Men vilka är det egentligen som orsakat denna skeva kroppsbild av hur tjejer respektive killar ska se ut och varför ligger fokuset så mycket kring kläder, kosmetika, muskler och utseende? Förlåt föräldrar, men ni bär mycket av skulden i mitt tycke genom att ni lägger fokuset på era barn på felaktiga ställen. Självklart behöver barn få höra komplemanger, men man bör som förälder tänka till på hur man formulerar dem och om det är rätt sak att fokusera kring. Det är klart man tycker att ens barn är vackert, oavsett om din dotter har make up eller inte i ansiktet eller om ens son har ett sexpack på magen. Detta behöver man inte uppmuntra sina barn om då jag personligen anser att felaktiga signaler sänds ut till barnet;

”Oj vad vacker du var i din sminkning idag.
Jag kände knappt igen dig.”
______________________________________

”Träningen har gett resultatet du ville åt.
Om vi som föräldrar ger komplimanger
kring din mage, Undra då vad tjejerna
kommer säga. Men framförallt grabbarna
nästa gång du stöter på dem igen.”

Kikar vi på dessa två exempel som står här ovan så kan man vid första anblicket tycka att det inte är så märkvärdiga, att det vore helt acceptabelt att uttrycka sig på detta sätt. Men det anser inte jag, inte om man uttrycker sig på detta sätt. För sminket eller musklerna ska inte vara det som utmärker om ens barn är vacker eller snygg. Detta är bara ett komplement som man tar till för att man själv ska få bättre självförtroende som person. Det är ett val man gör som enskild person och ska inte behöva vara något nödvändigt som en ens barn ska behöva göra för att se bra ut. Dessutom handlar inte detta om en förälder som sänder ut dessa ”komplimanger” utan om nästan alla föräldrar som idag existerar och jag vill absolut inte på något sätt klandera er, för det är så att vi oftast uttrycker oss innan vi tänker och ibland blir det då fel. Vi är inget annat än människor.
 
Men att vara förälder kräver ett visst ansvar och i detta ansvar finns denna pelare i mitt tycke som gör att vi måste tänka till på vilket sätt vi uppmuntrar våra barn. Så att det får en positiv effekt i framtiden. Idag är det tyvärr så att samhället har en väldigt skev bild av vad som utmärker en vacker person och på vilket sätt alla ska sträva efter för att passa in. Mycket beror absolut på dagens budskap på hemsidor, sociala medier och tvn. Men mycket beror också på föräldrar, det räcker med att era barn ser felaktiga budskap i dagens elektronik. Dem behöver inte få fel budskap från även er.
 
Mina föräldrar var i mitt tycke otroligt bra på detta och gav oss aldrig direkta kommentarer om hur vi såg ut. För det såg dem dagligen, så för dem fanns det inte någon mening med att bekräfta detta eller bemöta detta med komplemanger som uppmuntrar ens barn till att fortsätta. Istället försökte dem alltid se saker som rörde allt annat än det. Men jag vill ändå tillägga att dem emellan åt gav komplemanger om klädsel eller liknande. Men det var enbart vid tillfällen som vi kanske skulle på bröllop eller andra tillställningar, för det tillhörde inte vardagen. Men att dagligen lägga märke till hur någon av mig och mina syskon såg ut eller uppmuntra oss till hur viktigt det är att vara fin har aldrig varit något som mina föräldrar under vår barndom ägnat sig åt. Smink och träning har alltid ansetts vara ett komplement för att vi själva ska må bra, inget som dem uppmuntrat oss till att göra för att vi ska vara fina. Dem har älskat oss för dem vi är, oavsett vad.
 
Något som jag tycker fler föräldrar bör bli bättre på också. Det räcker så det blir över med den existens som idag finns kring dessa bitar om hur man ska se ut och vara. En förälder behöver inte vara delaktiga att trycka upp detta i ansiktet. Det räcker med det samhället tillsammans redan åstadkommit.
Risken finns att man som barn hamnar någonstans där jag själv har varit och som många andra före mig också har varit. Låt oss sätta stopp så att folk slipper hamna där nu efteråt och så att den ”populära” och ”opopulära” katergorierna försvinner.
 
 
Ett sätt att särbehandla kvinnan från mannen.

Det är en återkommande diskussion om huruvidare man bör avskaffa kvotering. Då det är ett sätt särbehandla människor i vårt samhälle. Majoriteten av dessa som vill avskaffa kvoteringen är kvinnor eftersom det är detta kön som majoriteten av gångerna får stå ut men denna form av särbehandling när det kommer till rättigheter och frågor som rör arbetsmarknanden, fördelar och löneanspråk.

Det är med full förståelse från min sida att man som kvinna vill avskaffa detta, då det tydligt är så att vi med penisar mellan benen har mer fördelar än kvinnorna, trots att vi inte är dem som i alla lägen bör ha dessa om man ser på det stora hela.

Att vi som män har det lättare att få högre uppsatta roller i arbetsmarknanden är personligen något som jag måste säga förvånar mig av den anledningen att vi generellt har betydligt sämre betyg när det kommer till studier och meriter. Kvinnorna dominerar fortfarande på den fronten, men ändå som får detta kön nöja sig med att ”slava” under män som inte alltid tillsätts en rättvis tjänst om man tänker på dessa saker. Utan det hänger bara på en anledning. Saken som dinglar mellan benen.

Kvotering lagstifades för att man ville få en mer jämnställd arbetsmarknad i samhället, detta för att man ansåg att likabehandlingsprincipen inte fungerade och att man i första hand valde att anställa en man framför en kvinna. Kvoteringen skulle vara ett verktyg för samhället som med tiden skulle göra arbetsmarknanden mer jämnställt.

Varför vill då kvinnorna avskaffa kvoteringen?

Den fungerar inte som det var sagt att den skulle göra och dem är trötta på att behöva vänta på den förändring som kan komma längre fram med åren. Kvinnorna är trötta på att arbetsmarknanden i första hand anställer män istället för kvinnor. Trots att dem kan besitta samma meriter eller där kvinnan kan ha högre meriter än mannen.

Dessutom har kvoteringen orsakat så att vi män idag kvoterar kvinnan utanför det som rör arbetesmarknanden. Vi tenderar till att se kvinnan som svag och en person som inte klarar sig själv.

Så jag har full förståelse kring att man vill försöka få bort denna form från lagstiftningen och att man som stat bör se över andra alternativ för att lyckas få ett samhälle där kvoteringen inte existerar. Ett samhälle som innebär jämnständighet och där arbetsmarknanden framförallt förändras.

Arbetsmarknaden där män dominerar både när det kommer till kön och inkomst varje månad. Utan att det finns någon som helst rättvis förklaring till varför det ser ut som det gör för dagen.

Men jag tror att jag har kommit fram till en slutsats på varför arbetsmarknaden ser ut som den gör för dagen och anledningar till att man bör se över det här med kvotering och kanske hitta andra alternativa lösningar.

Män väljer män: Manliga chefer inom ett yrke anställer hellre en man än en kvinna i tron om att mannen är mer lämpad för arbetet. Genom att vara man som tillkommer det per automatik vissa egenskaper som kvinnan saknar nämligen makt, högre värde och respekt. En man vågar ta för sig mer på arbetet, har bättre ledarskapsförmåga och åsikterna som kommer från mäns mun tas på större allvar. Slutligen att anställa en man innebär att man inte tar några risker till att förlora sin anställde genom graviditet och föräldraledighet.

Samhällets norm: Manliga chefer går gärna efter den norm som idag exisisterar i vårt samhälle som ursprungligen uppkom från förr i tiden, där kvinnan var den som skulle vara hemma med barnen och ta hand om hushållet. Medans mannen var den som skapade sig en karriär inom arbetsmarknaden och försörjde familjen. Man går också efter att kvinnorna skulle ha det svårare att kombinera yrkeskarriären med familjen gentemot männen. Dessutom har samhället en generell förväntan på kvinnan, både på individnivå och samhällsnivå som har med den aktuella punkten att göra.

Män drar sig från att söka arbeten som har en kvinnlig chef: Även fast jag inte vill tro att detta påstående stämmer, så måste jag ändå någonstans hävda att det faktiskt kan vara en anledningen till att man undviker att anställa kvinnor, framförallt när det kommer till högre yrkesroller som chefpositioner. Man vill inte riskera att en kvinnlig chef ska sätta ett företag i botten för att det saknas anställda. Män har tron om att kvinnor ska vara sämre ledare än män och tas därför inte på allvar. 

Kvinnor tillsätts lägre lön i saknaden om erfarenhet: Som välbekant för alla så är det faktiskt så att kvinnan är den som blir gravid och som resulterar i att hon måste gå hemma under ett år som moder. Ibland ännu längre av olika anledningar. Vilket kan ha med den löneskillnaden att göra då männen automatiskt får mer erfarenhet på arbetet och utvecklas på ett effektivare sätt. Något som kan ha varit anledningen till att kvinnor idag går in med en lägre ingångslön än männen för att den kvinnliga anställde kan bli gravid längre fram.
Så att vara gravid, bli gravid och att vara föräldraledig vill jag personligen påstå har sin påverkan på att man fortfarande väljer att anställa män och sätter en högre lön på dessa. Absolut helt fel i mitt tycke vill jag tillägga.

Jag valde att plocka ut fyra punkter från den slutsatsen jag kommit fram till för att inte få ett alldeles för långt inlägg. Men det finns självklart mycket mer som kan ha sin påverkan på hur arbetsmarknaden ser ut och anledningar till varför man bör avskaffa kvoteringen av kvinnan och människan. Det bör garanterat finnas ett annat sätt till att jämnställa samhället.

För en sak är säker, kvinnan är många gånger mer lämpad för en tjänst som tillsätts en man, kvinnan har majoriteten av gångerna högre meriter och betyg än en man, kvinnan har ofta en större drivkraft och kämpaglöd till att utvecklas och prestera för att visa att kvinnor kan dem med och framförallt kvinnan är många gånger en betydligt bättre ledare än män. Underskatta aldrig en kvinna bara för att hon saknar en penis.