Konsten att vara människa

Gästinlägg: jag är sångare samt låtskrivare och jag har panikångest.
Om ni som jag satt bänkade under Fredagskvällarna för att kolla på programmet X-factor Sverige så vet ni garanterat vem veckans Fredagsgäst är. Han var en av de tre finalisterna i programmet där han slutligen placerade sig på en tredjeplats. Detta blev starten på hans musik karriär och idag har släppt en hel del musik som finns att ta del av på musiktjänsterna. Fredagsgästen är ingen mindre än Isak Danielson. Tack så hemskt mycket för att du ville ta dig tiden att dela med dig av dina erfarenheter kring psykisk ohälsa.
 
 

Hej mitt namn är Isak Danielson, jag är sångare samt låtskrivare och jag har panikångest.

Jag minns min första panikattack som att det var igår, det var under en ekonomi lektion, hösten 2015. Jag går ut från lektionen för att gå på toa och analysera situationen till varför jag kände mig som jag gjorde. Hade jag ätit för lite? Hade jag ätit något konstigt? Hade jag fått vinterkräksjuka? Ni förstår grejen. Så som folk med panik ofta håller på. Jag gick tillbaka till lektionen, men jag mådde bara sämre. Till slut gick jag därifrån för att gå mot bussen som sedan skulle ta mig hem.

Det var mitt första misstag som jag sedan lärde mig i min kognitiva behandling. Jag rymde från situationen som gav mig panik och jag sökte säkerhet vilket ledde till en av de värsta bussresorna i mitt liv. Det visade sig sedan att jag hade haft fyra fulländade panikattacker under en 20 minuters lång bussresa. När jag gick av bussen kom jag ihåg hur jag pratade högt med mig själv att ta höger fot framför den vänstra eftersom jag var så utmattad både psykiskt och fysiskt. Jag kom hem till slut och rörde mig knappt utanför dörren på två veckor. Jag var rädd för ALLT.  Jag kom ihåg känslan av ångest som jag aldrig hade känt förut, vid ett tillfälle fyllde jag vårt badkar med iskallt vatten som jag doppa mig i för att bli av med känslan. Jag kom snabbt in på KBT (Kognitiv beteende terapi) som jag sedan gick till ungefär en gång i veckan i 14 månader. Jag är fortfarande inte 100% fri från min panikångest men jag lärt mig hur jag ska handskas med den och jag kan fortsätta leva mitt lev så jag själv vill leva det.

Jag tycker det viktigaste för er som lider av någon form av psykisk ohälsa, är att ni ser det fina med det. Ni är den ni är pågrund av ert psyke. Jag säger alltid till mina vänner med ångest att det är en bra sak, då har man känslor, empati, fantasi och mycket mer som kan få en att komma väldigt långt i livet. Man måste bara lära sig att hantera de jobbiga känslorna men jag vet att det inte alltid är så lätt.
Det finns dock alltid en lösning på ett problem och så länge du vill kan du ta dig från den djupaste och mörkaste ångesten till ditt Shangri-la ;) och glöm inte att du inte ska se på det så seriöst och tabubelagt som samhället formar psykisk ohälsa. När någon bryter ett ben är det inget att skämmas för men när du har panikångest är det skandal…

Fysisk ohälsa och psykisk ohälsa är samma skit.

Gästinlägg: Att resa sig igen, aldrig ge upp och älska sig själv.
Personligen så är detta ett av de tyngsta inläggen som publicerats här på bloggen. När jag läste denna text så var jag inte långt från gråt och en stor klump bildades i magen. Personen som skrivit detta gripande inlägg är idag dansare, artist och min fästman Alex Araya. Tack för att du ville dela med dig älskling!
 
 
Om jag fick valet att göra om allt ifrån början med den kunskapen jag har idag så hade jag varit extremt sugen att ta det alternativet men jag hade aldrig varit den personen jag är idag eller gjort det jag gör om det inte varit för alla dessa motgångar och hinder jag stött på i livet.

Jag är uppvuxen i en liten stad som heter Kiruna, jag är uppvuxen med min fantastiska mor som uppfostrat mig med hjälp av familjen efter bäst möjliga förutsättningar dom kunnat skapa, jag har alltid haft familjen runt mig och vetat om att jag har dom som ett stort stöd men trotts allt detta så sker saker i livet som inte familjen kan göra något åt.

Jag är en av dom där barnen som blev extremt mobbad under mina barndom/skolår och när mobbningen var som värst så var jag den som gömde mig på toaletterna under mina raster för att slippa påhopp eller trakasserier, om inte toaletterna så höll jag till hos skolsyrran och snackade om allt som hände i skolan, gång på gång så försökte skolsystern och min mor ingripa men det blev bara mycket mycket värre efter deras försök så jag bad dom att sluta. Min mor hotade till och med att polisanmäla skolan och klassen då jag kommit hem gråtandes ifrån skolan i ca 1 månadstid om inte längre.
Vid ett tillfälle så försökte jag byta skola ifrån Högalidskolan till Bergaskolan i lilla Kiruna men blev nekad då dom frågat klassen på den andra skolan om vad dom trodde, om jag skulle passa in med dom och eleverna hade sagt nej, mobbningen hade tagit spridning runt omkring i Kiruna bland dom unga.

Jag fick ofta hotfulla samtal till hemtelefonen om hur jag skulle bli nedslagen och mördad. jag sa inget till min mor i rädslan om att saker och ting skulle eskalera, jag blev deprimerad och rädd för mitt liv och en väldigt reserverad pojke som inte ville prata om hur jag mådde, men ett faktum var att jag inte vågade gå på större gator ensam utan gick bakom hus och hittade mina egna vägar för att ta mig runt i staden jag bodde i. Jag kan dom "hemliga" vägarna än idag, det var dom bästa att ta när jag blev jagad av en grupp killar som skulle slå ner mig!

Dansen var och blev min flykt, i danssalen så var jag inte en rädd kille längre utan fick möjligheten att uttrycka mig och känna mig bra på något , dock så i samband med min start inom dansen så fick jag vara med om något som jag inte önskar någon annan, efter ett uppträdande på dansens dag den 29 april på Malmia i Kiruna så blev jag våldtagen. Jag skulle gå på den allmänna toaletten efter mitt uppträdande och på den toaletten så var det en man som jag uppfattade ville ge mig beröm för uppvisningen så jag tackade och vände mig om mot ett av toalettbåsen, när jag var på väg in på toaletten så känner jag en hård putt i ryggen och när jag vänder mig om så är dörren låst och jag får ett hårt slag i magen så jag tappar andan, i chock så ser jag hur han öppnar byxorna och drar tag i mig och vänder mig och och när jag försöker säga ifrån så slår han mig igen och håller för munnen på mig. Jag kunde inte annat än att bara vänta tills allt var klart. När han var klar så gick han ut och försvann snabbt ifrån Malmia, medans jag stannade kvar och städade upp toaletten, jag skämdes så mycket och ville inte att någon skulle veta vad dom hänt. Tanken att gå till Polisen slog mig aldrig för jag hade aldrig hört om en man som blivit våldtagen tidigare, tänkte inte på en anmälan. Jag blev ett tyst offer, detta hände mig när jag var 12-13 år och jag berättade detta för delar av familjen när jag var 20 år.

Mobbningen som var riktad mot mig började eskalera i samband med detta och jag blev mest mobbad för att vara homosexuell och detta var innan jag själv ens visste om att jag var homosexuell. Men eskaleringen skedde efter våldtäkten och då trodde jag helt plötsligt att alla visste om vad som hänt och det var därför dom mobbade mig för det. Mobbningen tog över mitt liv, ångesten ifrån våldtäkten vad omöjlig att hantera och jag som tonåring blev hemsk, jag kände mig missförstådd och ensam, Min mor fick ett helvete! Ingen visste vad som hänt och jag kände mig någonstans sårad att ingen i min familj kunde se på mig att det var något som var fel. Jag hamnade i mörk period där jag gjorde saker för att skada mig själv eftersom jag var äcklad av min kropp och mig själv, jag började festa och dricka mycket alkohol, bråka med min mor konstant, följde inte regler och började bli våldsam mot min omgivning, jag hamnade i väldigt mycket slagsmål under denna period men dels för att jag var less och ville säga ifrån. Men i samband med allt detta lyckades jag med att få en ätstörning, i ett rop efter hjälp så började jag trycka mina fingrar i halsen. I skolan så åt jag upp maten jag hade på tallriken men direkt när jag gick ut ifrån lunchsalen så satte jag fingrarna i halsen för att få ut allt igen. Och detta pågick såpass länge innan någon upptäckte detta så skriket efter hjälp hade blivit en vana och inte längre var ett rop efter hjälp. Jag kunde se på mig själv när jag vägde 50 kg och tycka att jag äntligen var vacker men fortfarande inte nått mitt mål.

Jag hatade verkligen mig själv på så många olika plan och det enda som fick mig lycklig var musik och dans, så dedikerade mitt liv till detta.

Men den föreningen som verkligen räddade mitt liv som barn som hjälpte mig på benen igen när jag var på botten var Unga Örnar, jag var aktiv inom Unga Örnar i ca 10 år och dom fanns alltid där och dömde inte mig för den jag var och dom stod utanför allt som skedde runt omkring, jag fick vänner som såg min ätstörning och hjälpte mig gå vidare, och fick fina vänner utanför allt som pågick i skolan som jag är tacksam för. Utan dom vännerna så hade jag nog inte levt idag. Ni vet vilka ni är! TACK!

Under slutet av min tid hos Unga Örnar så var det dags för nästa vändning i livet, när jag äntligen var på benen så bestämde sig livet för att vända sig upp och ner igen. Jag var 16 år och jag var med om en större olycka som jag än idag blir påmind om varje dag i o m att jag har gigantiska ärr på benen ifrån det. Men det var en lift-olycka på ett av dom läger som Unga Örnar arrangerat där jag och min kompis Isabel råkade riktigt illa ut. Sitt-liften framför oss lossnar och glider bak på linan och rakt in i mig och Isabel. Jag hamnade på sjukhus med brutet skenben och diverse andra skador och Isabel omkom tyvärr. 27/7 år 2004 är den dagen som mitt liv förändrades helt och hållet!

Jag satt i rullstol till en början och läkarna hade sagt att jag kanske inte kommer kunna dansa igen på det sättet som jag gjort innan, jag hade PTSD (Post-traumatic stress disorder) Jag försökte ta mitt liv vid flertal tillfällen efter detta. jag trodde mitt liv var över, kände att varför överlevde jag och inte Isabel, jag kände att hon hade mer att leva för att jag var ändå såpass förstörd som människa så jag kunde väl vara den som var död och när min mor inte klarade av att gå till jobbet i rädslan av att när hon kommer hem så finns jag inte längre kvar så fick jag börja gå till en kurator och fick anti-depressiva tabletter för att klara av vardagen. Det tog tid men vardagen blev lättare att hantera med tiden, När skolan började så var det min vilja att dansa igen som fick mig att pusha mig själv att stå igen och att dansa. Läkarna hade sagt till mig att jag kanske kommer kunna gå normalt igen om 6 månader.

6 månader senare så stod jag på scen och dansade i Kirunas Nyårsrevy för första gången. Jag kämpade mig tillbaka för att jag ville. jag hade ett mål och en dröm. Och Jag hade en engagerad krets runt omkring mig som fanns där som stöd.

Men för att börja avrunda så idag efter allt detta, efter att blivit rånad och misshandlad i Umeå och i allmänhet blivit misshandlad så jag hamnat på sjukhus mm så har jag verkligen levt ett intressant liv.

Idag lever jag mitt liv som en stolt homosexuell man, med en fantastisk framtid framför mig, något som jag som tonåring aldrig någonsin trodde skulle ske. Jag har en underbar fästman, ett fast jobb som ger mig möjlighet att kombinera min passion för musik och dans, jag har ett tak över huvudet och jag har kvar mitt driv.

Den mannen jag är idag är jag p.g.a. allt som hänt mig, jag har en insikt i vad ett hemskt liv kan innebära men jag skulle aldrig se mig själv som ett offer, jag hade definitivt kunnat om jag velat, men om jag väljer att hålla hårt på det som hänt mig, som fått mig att må dåligt tidigare i livet så kommer jag aldrig må bra i min framtid, Men jag påminner mig själv ibland om att i grunden så oavsett stöd runt omkring så var det jag som aldrig gav upp, det var jag som reste mig när oddsen var emot mig och det är jag som älskar mig för den jag är idag och om jag behövt genomgå det jag gjort för att uppnå det livet jag lever idag så är det inget jag ångrar.
Gästinlägg: världen vi måste hjälpas åt.
 
År 2008 såg vi henne i Idol, där hon stod i finalen och slutligen placerade sig på en värdig andra plats. Senast såg vi henne framföra "Running with lions" i SVTs musiktävling, Melodifestivalen 2017. Där hon slutade på en femte plats i delfinal fyra. Men som ändå räckte för att göra låten till en favorit hos lyssnare. Nu har hon valt att vara en av mina gästare här på bloggen, vilket jag känner mig extremt hedrad över. Stort tack, Alice Svensson.

__________________________________________________________________________________________
 
Jag duger.

 Varje dag. Precis var eviga morgon när jag slår upp ögonen så måste jag påminna mig själv med just de orden- ”jag duger som jag är” och alla som anser något annat är inte värda min energi eller min tid. Ändå hinner jag under dagen som passerar tänka minst tio gånger om att ”jag borde vara si eller så”. Att jag inte är tillräckligt bra. Varje dag försöker jag manövrera dessa känslor, jobba med mig själv och försöka landa i att jag duger precis som jag är. Att jag 26 år gammal inte ska låta någon eller något få ha en åsikt om hur vida jag är tillräcklig eller ej. En åsikt kring om jag äter glass till frukost sju dagar i veckan eller sjunger för gällt, pratar för högt, är för energisk eller för låg. En åsikt om mitt liv.

Att inte ens JAG som i mitt yrke ofta överöses med fina komplimanger och ibland till och med så kallade hyllningar kan stå emot detta. Att till och med jag, som fått höra att jag utåt sett vekar vara så ”stark och trygg i mig själv” faller för det fruktansvärda tänket kring vad som enligt den norm som samhället idag skapat förhåller mig till vad som är ”rätt och fel”. Ett tänk skapat kring en norm som är totalt ouppnåbar. Samma norm som under fjolåret fick min värld att rasa samman och ge mig både psykiska och fysiska besvär, så grova att jag kommer att få leva med dem för resten utav mitt liv. Jag skäms, över att jag låtit det påverka mig. För att jag föll för kraven och inte ”var tillräckligt stark” för att stå emot. Jag klandrar mig själv återigen trots att det inte är mig utan omgivningen det är fel på. Den fel värld som försöker få andra att leva efter höga ambitioner och en perfektion som inte existerar.

Är det rimligt att vi idag byggt ett samhälle med normer som alltså ska få mig och många andra människor att känna sig ”otillräckliga”? För vad eller för vem? Efter att ha ställt den frågan till mig själv ett x antal gånger kommer jag oftast alltid fram till att det inte spelar någon roll. För egentligen vill inte jag och förhoppningsvis inte heller någon annan omge sig utav människor i miljöer där man inte känner sig tillräcklig eller duglig? Ska någon människa överhuvudtaget i världen behöva uppleva den känslan? Över något som är lika självklart som livet självt- att vara tillräcklig. Bra som man är, duglig precis som man är.

Jag kan inte ens minnas första gången jag upplevde ”prestationsångest”. Jag har haft det med mig i livet så länge jag kan minnas. Efter så många år med detta lidande kan man ju tycka att jag ska ha lärt mig. Lärt mig leva med det eller lärt mig att motverka det. Det går att jobba på självkänslan sägs det, och så länge jag kan minnas har jag gjort även det. Jobbat, jobbat och jobbat på det här som ska motverka denna fruktansvärda ”prestationsångest” som emellanåt tär mig i bitar inifrån att jag ibland känner mig ihålig. Den oslipade sanningen bakom psykiska besvär är inte en vacker syn, den inte bara tär dig sönder och samman utan i slutändan även dina nära och kära. Visst blir det bättre då och då, men ändå upplever jag skiten minst en gång per dygn. Ändå. Så, även om det varken minskat eller försvunnit under åren så har jag åtminstone lärt mig att hur som helst så står jag kvar. Om än kantstött, så lyckas man tillslut alltid resa sig. Det är också vad jag vill berätta för världen. Att trots att skiten för evigt eventuellt kommer att klamra sig fast, så kan man resa sig trots att man ofta känner för att ge upp. Det är vad jag behöver höra ibland utifrån och vad många andra utöver mig behöver få höra dagligen.

För ibland får man känslan av att man är ensam i att känna eller tycka såhär om sig själv, men det stämmer inte. Så jag säger till er det jag själv önskat höra från någon annan när jag verkligen behövde höra det; ”du duger som du är!”

Världen, vi måste hjälpas åt. Vi måste bli rikare på kärlek och på att dela livet och dess berg- och dalbana. På att lyfta varandra och dra åt samma håll, samla flocken och springa ihop mot målet. Allt som krävs är du och jag tillsammans, kämpandes för en värld som inte längre ställer krav på sina medmänniskor att vara just ”perfekta”. Så att vi tillsammans kan övervinna de idealen och normerna som vi tyvärr också varit delaktiga i att skapa. För ingen, absolut ingen ska behöva känna sig ensam i det här.