Konsten att vara människa

Lusten till sex, den sviktande sanningen.
Det är nog många av oss individer i denna värld som förr eller senare under sitt liv drabbas av att viljan och lusten till sex spårlöst försvinner. Ibland kan det vara så att det är svårt att sätta fingret på varför avtaget eller försvinnandet skett och för många är detta även en påfrestande känsla då man i vanliga fall är en som gillar att ha sex eller att man känner sig otillräcklig för sin partner, då sex i ett relation har en ganska betydelsefull roll för att få ett förhållande att fungera. För utan sex så finns risken att ens förhållande blir ganska tråkigt och man kan lätt börja glida ifrån varandra. Det man inte tänker på är att dessa saker är orsakerna till varför lusten också försvinner, det blir omedvetet en påfrestelse att man måste känna lust till sex. Vilket sedan då kan leda vidare till att man går in i en ond spiral som skapar hinder för en själv att kunna känna lusten. . .
 
Det var något som till slut drabbade mig, långt innan jag själv insåg att jag behövde hjälp med mitt psykiska problem. Men från början trodde jag att det berodde på andra orsaker och försökte hela tiden hitta det bakomliggande för att kunna få tillbaka lusten. Men utan resultat, utan istället försvann lusten nästan helt och jag fick ständigt sura miner ifrån mina tidigare relationer när jag inte kände för att ha sex, vilket var mer en vana än en ovana. Detta fick mig att må dåligt och kände en enorm press på mig själv, för jag kunde inte ge min pojkvän det han ville ha och eftersom jag inte visste varför lusten var borta så förstod jag självklart att min kille skulle tro att jag inte attraherades av honom längre. Vilket absolut inte stämde vid det tillfället. Det var bara något som inte fungerade för stunden. Men sen fanns det också perioder då allt fungerade utan problem, vilket jag nu i efterhand kan blicka tillbaka på och själv säga att det rörde sig om att jag de tillfällen mått bra under en kortare tid, livet flöt på och jag kunde känna glädje i mitt liv. Men det varade oftast inte speciellt länge, utan föll ständigt tillbaka till det negativa.
Jag vet också att jag vid tillfällen gick in och läste på nätet om olika orsaker som kunde ha med mitt problem att göra, i rädsla för att något var fel på mig. Det jag möttes av var information om att alla människors sexlust går upp och ner i perioder och kan bero på stress, oro eller sömnbrist. Något som inte alls jag ansåg stämde överens med mig, inte mer än att jag var lika stressad som alla andra i denna värld. Jag fick också läsa att man ibland inte kan hitta någon orsak till att lusten försvinner, utan att det kan ske av okänd anledning. Så att söka informationen gav mig inget konkret att gå på. Det var helt enkelt bara att gilla läget och försöka som tidigare.
Men man kommer till en punkt då man inte ens orkar försöka längre, utan försöken blir till irritation och det vart tillfällen då vi hamnade i konflikt hemma. Inte riktigt det man är ute efter när man ska försöka få till det lite mysigt med varandra.
 
För mig har detta varit en ständig kamp under mina senaste år, skillnaden nu från då är att jag vet vad den bakomliggande orsaken är och har varit. Min depression och ångest. Men att bara få reda på denna information om vilket problem man bär på gör inte att lusten kommer tillbaka, framförallt inte när man dessutom börjat ta massa antidepressiva. Vilket förvärrar och minskar lusten ännu mer. Från början av det att jag började ta medicinerna och lusten försvann spårlöst så var det något som påverkade mitt psykiska mående något enormt. Eftersom jag precis vid starten av kuren hade börjat träffa en ny kille och som ju längre tiden gick blev min pojkvän. Så blev pressen på mig själv var väldigt hög. Nykär och hade en kille som man attraherades av men att inte känna någon sexlust eller kunna ge honom det som förhållande till viss del behöver. Det var jobbigt och ännu jobbigare var det att prata om det med min pojkvän.
Detta varade under en våra första månader tillsammans och trots det så gjorde både jag och han försök till att finna lusten, ibland med framgång och ibland inte. Men i det stora hela så var jag inte ens intresserad av att försök, p.g.a. att jag hade en hopplöshetskänsla inom mig. . .
 
Men som allt annat så har allt en vändning, lika så denna biten och som verkligen förvånade mig totalt när jag själv fick känna på hur det egentligen var att ha lusten. Från att den varit borta under så lång tid så var detta nästan en jobbig känsla att styra och man visste stundvis inte vad man skulle göra. Om man skulle "flyga" på pojkvännen så fort man fick chansen eller försöka hejda sig själv. Rädslan fanns för att detta bara skulle vara en kort period och då gällde det att passa på nu när man hade chansen. Men nu har det gått mer än fjorton dagar och jag känner fortfarande lusten emellan åt, den existerar numera, trots att jag fortfarande tar mina tabletter och har höjt dosen.
Självklart försvinner den när jag har mina sämre dagar, men den kommer tillbaka då jag har mina bra.
Det som jag insett idag är viktigt när man har de sämre dagarna är att ändå försöka hitta lusten, genom att tillägna sig egentid eller tillsammans med sin partner där man myser, kramas och bara avsätter tid för varandra. Närhet ger mycket positiv respons. Berör varandra och släpp alla måsten runt omkring er. Det är bara ni två som existerar just för stunden. Lär er att tillsammans experimentera er fram till nya utmaningar och vägar att gå, försök hitta något lite extra än det vanliga, det kan vara en sån simpel sak som att ni masserar varandra. Bara den biten kan göra en otrolig stor skillnad och det viktigaste av allt är att det absolut måste innebära att man ska ha sex bara för att man myser och lusten kommer infinner sig, sexet är bara en stor bonus. Närhet, lust och känslor är så mycket mer än bara sex. Slappna av och njut av varandras närhet sen kommer resten komma per automatik och du kommer börja må snäppet bättre än tidigare om du släpper ångesten kring din sexlust.
 
Din partner älskar inte dig för ert sex,
han älskar dig för att du är du!
 
 
Nedstämdhet.
Det finns förändringar i ens liv som kan orsaka att man börjar känna sig nedstämd och det är inte alltid man kan hitta orsaken till känslan man bär omkring på. Stora förändringar kan vara att man börjar ny skola, nytt arbete eller att man känner sig allmänt ensam i sin omgivning. Stress och sömnbrist är också två faktor som kan orsaka att man känner sig ledsen och nere
Men att känna sig nedstämd utan någon speciell anledning är heller inget som är ovanligt. . .
 
Oftast när man känner den känslan så tar man sig igenom den på egenhand, men ibland kan det krävas lite stöttning ifrån vänner och familj. Nedstämdhet kan också orsaka att man lättare blir arg och småirriterad över saker som egentligen inte är något som man i vanliga fall skulle reagera på, något som är värt att tänka på för att inte lägga så mycket fokus på just den biten om detta skulle inträffa. Men berätta gärna till dina närmaste om hur du mår så att dessa får en förståelse i din reaktion och vad det beror på, uteslut ingen utan involvera dem så mycket som det går i ditt mående för att kunna få den absoluta kvalitativa hjälpen.
 
Ur mitt perspektiv så har jag märkt av trots min nedstämdhet att jag haft betydligt lättare och bättre dagar. Detta har i stor utsträckning berott på att jag numera äter regelbundet och har börjat att träna ett par gånger i veckan. Något som resulterat i att jag orkar mer och känner mig gladare än tidigare. De dagarna jag får sova bättre och djupare, vaknar jag oftast upp tidigare än vanligt och känner mig mycket mer utvilad, som också har en påverkan i hur man som människa mår. Alla behöver en god sömn för att orka vara oss själva och ta oss igenom dagarna.
Men trots detta så jobbar jag ständigt med mig själv och det är emellanåt en otrolig kamp att hela tiden hålla sig flytande, trots att man gör alla de punkter som påverkar ens psykiska.
Men att inte göra något åt sin nedstämdhet och att sedan gå omkring med denna under flera veckor eller års tid och som kan göra att man tappar lusten och intresset till aktiviteter, kan orsaka att man behöver söka mer avancerad hjälp.
 
Självkritik och socialfobi är bara två av saker som kan uppkomma om man går under en längre tid och är nedstämd. Vilket är två av symtomen på att man kan ha hamnat i en depression, som då kräver psykologisk hjälp att ta sig ur. För detta är ingen tillfällighet som går över av sig själv längre, utan en sjukdom som behöver botas av professionella människor. Något som i början kan vara tufft att erkänna för sig själv, men som kommer underlätta ditt liv relativt snabbt så att du ändå kan få ett par dagar i veckan där du hittar dig själv igen och kan njuta av dagen.
För sakta men säkert kommer stunder av glädje infinna sig igen och du kommer få lusten till att göra något som du sedan tidigare funnit intressant. Även fast det kanske emellan åt bara handlar om någon stund om dagen så kommer detta sakta att bli fler och fler dagar.
 
Det viktigaste är att man tillåter sig själv till att må dåligt och att bakslagen inte är något som får en att vilja ge upp. För det är ok att ha bakslag, det visar på att du fortfarande är redo att kämpa och är en drivkraft att orka ta dig framåt, men också att du fortfarande är vid liv.
 
För det tar otroligt lång tid innan man är där man en gång i sitt liv har varit och jag vill påstå att man aldrig kommer hamna där man varit, utan att man kommer tillbaka som en människa, med samma personligheter men med ett starkare psyke än tidigare.
Konsten att "unna" sig.
Dagarna flyter på i sin egna fart och det är bara för att röra oss med dem. Men jag tycker att varje år som passerar oss gör att kommande går ännu fortare än tidigare, vilket innebär att man alltid kommer till en dag som för en själv är lite mer speciell än de andra dagarna om året. Nämligen den dagen då man blir ett år äldre, något som för de allra flesta inte är något stort utan att det känns ok att ändra åldersiffran ett steg uppåt. Sen inser att man börjar passera ungdomsåren, som för en del är den första gången som man får en liten åldersnoja, men som går att hantera. Variationen kring när den uppkommer är givetvis olika, för vissa kommer den redan vid tjugofem, för andra det året man ska fylla trettio och ibland kan den även dröja så länge att den inte uppkommmer för ens vid fyrtio.
Men jag tror att de allra flesta någon gång i sitt liv kommer få den s.k. livskrisen/åldersnojan. . .
 
Att fylla år har för mig inte varit något som jag brytt mig så mycket om, jag har tyckt det varit helt ok att bli ett år äldre och inte gjort någon stor grej av det. Har väl firat mig lite grann några år, men mycket mer än så har det inte varit av den anledningen att jag inte orkat styra ihop något. 
Men mycket kan jag känna har förändrats under mina senaste två år, så när jag tanken uppkom att jag i år skulle bli tjugofem så infann sig en klump i magen. Egentligen inte av den anledningen att jag skulle fylla just den siffran utan mer att mina två år bakom mig bara hade passerat och att jag inte gjort allt jag velat göra som ungdom och gärna skulle vilja stanna upp tiden för en stund så jag han planera och utföra de saknade bitarna.
Tyvärr fungerar inte världen så, vilket jag snabbt insåg så att fylla år kommer ske trots att jag som person inte vill.
 
Denna klump kom ständigt tillbaka i emellan åt och blev värre vid de tillfällerna som jag fick vara med om bakslag, första gången var vid mitt självmord. Misslyckandet gjorde att jag kände en total ångest över att jag skulle behöva leva ännu ett år och behöva ha min födelsedag. Vad fanns det är fira egentligen. Men det slutade inte där för dagen efter jag kom hem från sjukhuset så var det dags att åka och prata med min egna läkare och där fick jag beorder i stort sätt, att sluta med alkoholen. För att det hade blivit för mycket av detta och att jag låg i risksonen som "alkoholist". Resultatet gjorde att jag enbart ville vara hemma tillsammans med min pojkvän och låta dagen passera när den väl kom. . .
 
Vilket jag idag är otroligt tacksam och glad för att han inte tillät oss göra. För bakom min rygg så hade han planerat ett helt dygn tillsammans, där mina föräldrar och syskon  och svärmor var involverade i stora drag också. Han förvandlade min mardröm till en saga, något som jag aldrig kommer glömma och något som ingen annan i mina tidigare förhållande har gjort för mig. Hela dagen var helt underbar och jag var som på moln under hela dygnet, hade svårt att ta in allt och förstå att min man verkligen hade ansträngt sig igen för att få mig att må bra efter allt som hänt under kort tid och det var inte direkt några dåliga saker han planerat heller . . .
 
Dagen började med frukost på sängen på morgongen som bestod av
glutenfria pannkakor, med skivade bananer och jordgubbar och presenter.
Efter det var det bara att packa och åka in mot stan för en stunds fika med en av hans vänner,
som jag för första gången skulle få träffa.
 
 
Sedan var det dags att röra sig vidare. Han hade bokat ett rum på
Clarion Hotel Sign mitt i centrala Stockholm, där vart det lite tilltugg och han hade även fixat en flaska
mosserande dagen till ära, men som var alkoholfri.
 Inte nog med allt detta så hade han även fixat så att vi tillsammans skulle få njuta av varandra på Hotellets Spa
på taket, där det fanns pool, bastu och massa tilltugg att avnjuta . . .
Här kom senare den andra stora överraskningen. Som han tillsammans med familjen och svärmor hade fixat i smyg. Jag skulle få 75 minuters helkroppsmassage. Helt otroligt, något som jag aldrig har tagit tidigare.
Men något som jag nämnt ett par gånger att jag skulle vilja göra.
Detta var den bästa massagen jag fort på länge, om man bortser ifrån den jag brukar få av min vackra karl.
Jag har nog aldrig känt mig så avslappnade i kroppen som efter dessa minuter.
 
 
Men när jag väl kom tillbaka till rummet igen så fanns det ingen tid för vila, för då visade sig vara dags att svira om sig till finare kläder och tillsammans gå och äta middag på Teaterbrasseriet, något som jag varmt kan rekommendera att gå till om ni är sugna på riktigt gott kött.
Kvällen var ganska sen när vi kom tillbaka till hotellet så den sista stunden innan min födelsedag skulle passera ägnade vi åt varandra, liggandes i sängen. Pratade om hur allt hade varit och jag fick äntligen chansen att bara mysa med min man. Han hade gett mig den finaste födelsedagen någonsin
och lagt ner hela sin själ i att den skulle bli perfekt.
På morgonen dagen efter vart det frukost tillsammans med svärmor,
som gav mig en stor fin födelsedagsbukett vid ankomsten.
 
 
 När jag tänker tillbaka på den idag så är jag så tacksam för allt han gjorde och att han inte tillät mig att sitta
hemma i lägenheten och låta min dag gå.
För nu gör det mig inget att jag blivit tjugofem och tappat två år.
För idag har jag något som jag aldrig haft förut, jag har en man som jag älskar otroligt mycket och som verkligen gör allt för mig för att visa att jag betyder allt för honom, han är verkligen mannan i mina drömmar.
Någon som jag aldrig trodde man kunde få uppleva och få kalla sin blivande man.
Tack älskling!
 
Detta dygn gjorde att jag för stunden glömde bort allt som hade med mitt psykiska mående och göra, jag mådde bra och kunde njuta fyllt ut av allt. Vilket har fått mig att tro att man ibland måste göra något annat för att kunna släppa ohälsan för en stund. Det är lätt att man fastnar hemma och att tankarna hela tiden snurrar. Unna dig själv saker, gör något som du mår bra av. Det behöver inte vara en natt på hotell eller spa. Det räcker kanske med att man går på bio eller går ut och käkar tillsammans med någon man håller kär. Försök bara att unna dig själv lite glädje i allt mörker. För det resulterar i att man sedan lättare kan jobba sig vidare mot ett friskare liv.
Hade jag haft möjligheten att ge alla en Aléx, så skulle jag göra detta. För jag tror att alla behöver en sådan kille som just precis Aléx är. Någon som ställer upp oavsett vad och som gör allt för sin kärlek, familj och sina vänner.