Konsten att vara människa

HBTQ-asylsökandes värsta mardröm.
Varje år anländer flera tusentals människor ifrån utlandet till Sverige. Många av dessa kommer ifrån hemska förhållanden så som fattigdom, krig, tortyr och dödshot.
Bland dessa människor finns dem som p.g.a. sin sexuella läggning blivit utkastade på gatan av sina familjer och har ingenting och ingenstans att ta vägen och som hotas med att bli dödade om dem någonsin kommer visar sin fot hemma igen eller i närheten av sin familj.
Dessa personer har ett alternativ i huvudet och det är att fly landet i hopp om att kunna leva och få möjligheten till att kunna vara sig själva utan att behöva oroa sig varje dag för att bli dödade för sin sexuella läggning.
Men ändå stöter dem på hinder när dem anländer till land som Sverige. . . 
 
Hinder som får mig att bli upprörd och förbannad när jag läser artiklar om hur specifika personer som sökt asyl fått avslag ifrån Migrationsverket för att deras sexuella läggning inte anses vara sannolik och att de saknar trovärdighet.
När jag tänker på detta så blir jag otroligt upprörd i den aspekten att dessa utsatta personer först och främst måste sätta sig ner med en främmande person i ett rum och blotta upp sig totalt om sin sexuella läggning och motivera och svara på frågor som sedan är grunden till om dem får avslag eller inte. Till vilken nytta då när man ändå i slutändan får "stämpeln" avslag på sitt papper och dem får gå därifrån besvikna och mentalt förbereda sig för sin död när dem anländer till sitt ursprungliga land.
Dessutom så är detta möte med Migrationsverket personernas sista hopp och deras enda chans att få asyl.
 
När jag kollar på frågorna så blir även jag nervös och fundersam, för inte ens jag skulle kunna svara på frågor som;
 
"Skulle du beskriva dig själv som lesbisk/bög eller homosexuell?",
"När upplever du att du blir sexuellt intresserad av andra människor?"
 
Innebär det att min historia om min sexuella läggning också inte är sanning, att det saknas trovärdighet i den och att om jag var en av dem så skulle jag också fått avslag och utvisats ifrån landet.
Sedan tycker jag dessa frågor är helt oväsentliga och skrattretande. Då att vara lesbisk eller bög är samma sak som att vara homosexuell.
 
Detta är helt absurt att man ska behöva ha det på detta sätt och att man som homosexuell asylsökande ska behöva svara på frågor om sin sexuella läggning och försöka bevisa för andra att man tenderar till att attraheras av samma kön. Hur ska man kunna göra detta så att man blir betrodd och får stanna undrar jag.
Svaret på detta har nog enbart Migrationsverket själva och är ingenting som dem kommer vara villiga att dela med sig av till allmänheten.
 
Men däremot har Migrationsverket själva ansett att det är fullt medvetna om att det är svåra frågor och svårt att bevisa sin sexuella läggning sannolik och att många av dem som söker asyl får identiska avslag.
Där avslagen berott på att intervjuerna inte gått så bra och att avslagen grundar sig i bristfällig trovärdighet.
Hur många som fått avslag i hbtq-skäl finns det ingen statistik på då detta går emot den svenska lagen.
 
Den sexuella läggning har inte gjorts sannolik.
 
Frågorna som ställs visar sig vara väldigt abstrakta och svåra att svara på för att man ska kunna göra en bedömningen om svaren är tillfredsställande eller inte. Dessutom så får man uppfattningen om att anställda inom Migrationsverket gärna skyller ifrån sig på varandra och på dem som har en högre position än den i fråga och att de dessutom vid intervjuer påpekar att det saknas kunskap inom området hos medarbetare, då många är nyanställda och att man inte haft möjligheten till att utbilda dessa inom hbtq på en djupare nivå än den grundutbildning som dem i dagens läge besitter.
 
Migrationsverket måste enligt mig se över sitt sätt arbeta och sina frågor gällande hbtq-asylsökande.
För enligt mig har dem mycket att arbeta på och deras sätt idag anser jag vara i snudd på kränkande, oväsentligt och meningslöst i det stora hela då majoriteten av asylsökande ändå inte blir betrodda när det gäller deras sexuella läggning. Jag hade åtminstone blivit kränkt om någon hade misstrott mig om min sexuella läggning och känt mig nedvärderad då min sexuella läggning i det stora hela är helt oväsentligt.
 
Dessutom påpekas det att det saknas djupare kunskaper kring detta område och då blir jag väldigt fundersam på hur man då kan sitta och ge homosexuella asylsökare avslag på att deras historia saknas trovärdighet.
Samtidigt som Migrationsverket själva säger att i det stora hela är enklare att få ett godkännande när det rör hbtq-skäliga grunder och där man som sökande riskerar att bli dödad eller torterad i hemlandet.
Detta är ingenting annat en skam som inte bara berör Migrationsverket utan hela vårt land.
Jag skäms något extremt över hur homosexuella asylsökande behandlas idag och hur vi skickar tillbaka dem till sin egna begravning.
 
En förändring måste ske och det är snarast för hur det fungerar i dagsläget visas tydligt på att det är under all kritik och inte fungerar överhuvudtaget. . .
 
In med fler djupare utbildningar, sätt rätt personer på rätt plats och sluta upp och skyll på varandra.
Stå för era misstag. Det är inte försent att förändra ännu . . .
Ni kan fortfarande rädda de fem personer som de senaste dagarna har skrivits om
på Qx och Expressen och som fått mina reaktioner att vakna till liv.
 
 
 
 
 
Hitta din väg.
En sjukskrivning innebär att man inte är i skick för att klara av sitt arbete och ta det ansvar som ens arbete kräver. Men att vara sjukskriven för psykisk sjukdom innebär inte att man ligger i sängen varje dag eller är hemma och håller sig för sig själv. Det finns absolut de dagar då man har det svårt att ta sig upp ur sängen och känner att dagen man vaknar upp tillsammans med gärna få ta slut och som gör att man den dagen gärna ligger kvar och försöker sova bort den eller känner att man inte har någon direkt lust till att göra något.
Men personer i omgivningen tenderar till att fundera över varför man som sjuk är sjukskriven då man ibland är ute på stan eller åker iväg på små semestrar under sin sjukskrivning . . .
 
Min sjukskrivning har pågått under en lång tid nu och som för mig börjar bli en påfrestning, att inte kunna gå till sitt arbete eller ha sin vanliga vardag är något som i längden gör att man börjar tappa humöret och börja känna en typ av rastlöshet i kroppen. Samtidigt vet jag att om jag skulle börja arbeta i dagens läge så skulle detta bli pannkaka av alltihopa. Så riktigt där är jag inte än, men jag har fortfarande hoppet uppe om att jag inom snar framtid ska kunna återgå till arbete, full med ny energi, frisk och med ett stort leende om läpparna.
 
Men eftersom jag inte är där ännu, så försöker jag ändå fylla mina bra dagar med sånt som påverkar mig positivt. Som att gå på stan och kolla, ta promenader eller åka iväg på semestrar. Något som i början kändes väldigt lustigt från min sida, då man som sjukskriven inte hade möjligheten till att arbeta och jag var lite orolig över hur mina vänner runt omkring skulle se på detta.
Men i efterhand nu så kan jag tycka att detta är en självklarhet. En sjukskrivning för psykisk sjukdom innebär inte att man alltid ligger hemma och håller sig inomhus utan att göra något. För det skulle innebära att man aldrig skulle ha chansen till att faktiskt bli frisk igen och processen till att återgå till arbetet skulle bli mycket längre.
 
Att ta sig ut ifrån lägenheten och ta en sväng på stan och kolla läget är något som enligt mig är otroligt viktigt att göra för sig själv för att kunna få möjligheten till att må bättre. Speciellt när man lider av panikångestattacker när det blir för mycket folk och ljud runt omkring. Detta är också något som jag fått ordinerat ifrån min läkare att försöka göra i första hand istället för att ligga hemma och inte göra någonting.
Hen tyckte att jag borde ägna mycket tid med familjen och personer som får mig att känna glädje, vilket inneburit att det blivit en hel del resor runt omkring i Sverige men också en sväng till Barcelona. Dessa resor och aktiviteter har påverkat mig positivt på det sättet att jag under denna tid inte tänker så mycket och som gjort att jag för stunden fått chansen till att må bättre. Trots att jag varje gång efteråt är helt utmattad och måste ta en dag för att samla mina tankar och sortera allt jag varit med om. Men det har varje gång varit värt att göra de resor jag gjort.
 
Men som jag tidigare nämnt i inlägget så finns det de personer som tycker att det är lustigt att man orkar med att göra andra aktiviteter men inte kan arbeta, som gärna påpekar detta och att man tenderar till att få blickar på sig när man stöter på personerna på stan. Jag kan inte svara på vad dem anser att man som sjukskriven ska göra eller syssla med eller hur dem själva tror att dem skulle göra för att fördriva sin tid och bearbeta sitt psykiska mående. Men inte verkar det vara på de sättet som de allra flesta göra när man mår psykiskt dåligt.
Men skillnaden idag är att jag struntar i vad dem anser eller tycker för jag vet hur jag fungerar och genom att jag tar mig en sväng ut eller reser så får det en positiv inverkan på mig och som gör att jag snabbare kan få möjligheten till att återgå till den vardagen som jag hade tidigare innan jag vart sjuk. Vilket enligt mig är det viktigaste.
För mig gäller det att passa på att göra saker de dagar då man faktiskt har orken och lusten till att göra detta, att inte låta sig själv sitta innanför de fyra väggar som man större delar av sin tid spenderar sitt liv inom. För det kommer en tid då man känner sig fången i sin egen lägenhet och den känslan är inte direkt rolig att få känna på.
 
Det är lite fascinerade att personer runt omkring sig gärna lägger sig i andras liv och gärna tycker till om man ens handlingar istället för att fokusera på sitt egna. Något som fått mig att fundera över om deras egna tidsfördriv om dagarna är så pass tråkigt så att dem anser att dem måste lägga sig i andras och belägga dem med ångest eller skam, för att dem är sjukskrivna men ändå hittar på sakerna om dagarna.
 
Slutligen till alla er som är sjukskrivna. Strunta i vad andra tycker eller anser fortsätt göra de du tycker du behöver för att kunna få må bra igen. Behöver du resa utomlands för att koppla av och bort allt elände runt omkring. Tveka inte, åk iväg. Det finns alltid dem som kommer vilja lägga sig i och påpeka hur mycket fel du gör. Lägg ingen vikt i det, fortsätt på ditt sätt. Dessutom så ordinerar de allra flesta psykiatriska läkare att man sysselsätter sig och gör saker som får en att må bra och ber än att undvika att ligga i sängen hela dagarna och att man håller sig hemma.
Passa på och gör saker som du drömt om som du inte haft tid till att göra tidigare. Det är ingen som kan skuldbelägga dig för det. Tillsammans med den terapi eller behandling du får genom professionell hjälp så kan detta vara nyckeln till ett bättre välbefinnande och som kommer göra att du snabbare får chansen att må bra igen och kunna återgå till ditt arbete.
 
 
"Bilderna är ifrån Barcelona som gjordes tillsammans med min fästman och hans fina familj.
Denna resa gav mig mycket skratt och hoppfullhet att det fortfarande finns underbara och fina människor
som faktiskt uppskattar mig precis som jag är, utan en massa trams.
Jag kommer bära med mig denna fina upplevelse länge och leva på de minnen som vi tillsammans
skapade under resans gång, speciellt en sak och det är att åldern bara är en siffra."
 
psykisk sjukdom likvärdigt med somatisk sjukdom.
Att ha en psykisk sjukdom är likadant som om någon annan skulle ha en somatisk sjukdom, som t.e.x. ett brutet ben, migrän eller någon annan typ. Därför bör psykisk sjukdom då också behandlas med samma empati och människor bör skaffa sig en respektfull och stöttande relation kring det och den drabbade.
För att bära på en psykisk sjukdom är som att kämpa för livet varje dag. Ett litet snesteg kan ge otroliga konsekvenser, som gör att personen är redo att ge upp allt.
Låt inte dig vara den orsaken till att någon i din närhet väljer att ge upp och låt inte dig själv vara den orsaken till att den drabbade börjar må sämre igen.
 
Jag har själv haft personer i min omgivning som inte varit till någon vidare positiv hjälp, som i stort sett ansett att jag bör rycka upp mig eller anse att det finns dem som har det värre.
Självklart finns det dem som har det värre, men det förändrar inte mitt mående om inte jag får min hjälp som jag är i behov av. Det är inte så enkelt att rycka upp sig eller skaka av sig sin sjukdom som man genom åren gått och burit på och som bara väntat på att få explodera upp till ytan. Möjligtvis att det fungerar till en början, men sen tar det stopp och när "fake it til you make it" inte fungerar längre, då är man långt ner på botten och behöver hjälp. Man behöver professionell hjälp. Man har drabbats av en psykisk sjukdom.
Vilket innebär att det sista man då behöver i sitt liv och omgivning är folk som inte ser detta och som inte ger någon vidare empati och stöd genom den process man nu måste ta sig igenom.
 
Jag länkar en video som tilltalade mig väldigt mycket när jag såg den, och som faktiskt stämmer in i vårt samhälle idag. Det är lite så som videon visar som psykisk sjukdom idag behandlas. Vilket jag tycker att alla bör ta en extra eftertänkare och kanske ändra sin syn på det hela.
Videon hittades via Facebook.
 

"What if we talked about physical health the absurd way we talk about mental health"
#MentalHealthAwarenessMonth