T A C K S A M H E T !
Känslan av att man uppskattar vad någon annan gör för en själv är inte alltid så lätt som man tror att handskas med. Man vill så gärna kunna vara självständig konstant och inte beroende av någon annan. Men ibland fungerar inte detta i praktiken. Utan man är i behov av hjälp och stöd från nära och kära under delar av sitt liv. Det kan vara en sådan sak som är aktuellt här i Stockholm, nämligen bostadsmarknaden. Det är många unga vuxna som drömmer om att kunna flytta till eget. Hyresrätter är svåra att få tag på och man vill investera sig en lägenhet, handpenningen saknas och man får ta hjälp av sina föräldrar. Detta skulle många känna en otrolig tacksamhet för om ens föräldrar hade möjligheten att kunna hjälpa till. Men ibland kan detta leda till att man inte känner sig självständig eller att man konstant har en koppling till sina föräldrar och inte kan stå på egna ben. Man tappar sin självkänsla lite grann och tacksamheten kan snart övergå till en tacksamhetsskuld . . . 
 
Tidigare har jag under en längre tid känt att mitt psykiska mående var något som jag var ensam om. Men som senare har visat sig vara helt fel och som blivit ångestutlösare genom åren. Något som jag inte alls var beredd på. 
När jag för första gången rasade så gjorde jag ett aktivt val att flytta hem ett par veckor till mina föräldrar. Jobbigt val då det för stunden kändes som jag gav upp livet i huvudstaden, min dröm som barn och min självständighet. Från att vara självständig till att flytta hem igen där mina föräldrar återigen skulle ta hand om mig. Inget som man egentligen vill, men som jag var i stort behov av men man tappar lite av sin identitet. Trots att jag var tacksam för stödet hemifrån så kände jag till slut att jag var tvungen att flytta hem igen, absolut inte från deras sida. 
Jag reste efter tre veckor hem till Stockholm igen och hade ingenstans att ta vägen utan jag ringde min moster och frågade om jag fick bo där. Där började mitt liv året då jag flyttade upp och det kändes skönt att få komma tillbaka dit och ha tak över huvudet. Men samtidigt som jag var en stor "börda" dels för mitt psykiska besvär men också att jag återigen skulle bo där och inkräkta deras lägenhet under en obestämd tid och ett totalt misslyckande. Att man under dessa år inte kunnat åstadkomma mer. 
Men samtidigt vet jag att om jag skulle varit en börda så skulle dem aldrig säga att det var självklart att jag fick bo med dem. Vill också tillägga att jag från början även här kände en enorm tacksamhet att det fanns personer som faktiskt ställde upp när man som mest behövde det. Här var jag bosatt i ungefär fyra månader.
 
Mitt psykiska mående efter dessa fyra månader ansåg jag började bli bättre, jag började återigen röra mig ute på stan, träffa vänner, känna mig glad och kände att nu är vändningen på väg. Den känslan infann sig ännu mer då jag träffade på en kille. En kille som bara bodde några minuter bort ifrån mig. Vi träffades varje kväll som vänner, kunde prata med allt och han lyssnade mer än gärna på hur jag egentligen mår och vad jag varit med. Jag vet att jag vid flera tillfällen tyckte att han var intressant, men var rädd för vad kärleken kunde göra och vågade aldrig riktigt känna efter ordentligt. Men det behövdes inte. En kväll så kom alla mina känslor över mig och jag vart förälskad som vart besvarat. Så en kväll vid middagen frågade han mig om jag ville flytta in till honom. Inget jag tvekade på då jag var så säker på att jag äntligen funnit min livs kärlek och han hela tiden visat att jag var hans förta prioritering. Idag bor vi tillsammans, men det ingen av oss kunde förutspå var att jag senare skulle falla tillbaka ner i det mörka. Något som jag har honom att främst tacka för att jag idag sitter och skriver detta inlägg. 
Att jag fått; lära känna honom, flytta in hos honom, kalla honom pojkvän och vakna upp vid hans sida varje morgon. Samt hans stora hjärta, stöttning och engagemang vid de tillfällen då jag inte haft möjlighet eller ork. Jag är så otroligt stolt över honom men framförallt tacksam för allt han gjort och gör för mig. Han är min skyddsängel och min kraft att varje morgon vilja kämpa. Men också min räddning. 
 
Men med all den tacksamhet som jag har för allt som alla gjort för mig har inte från alltid bara varit det. För när någon gör något för någon annan så vill man oftast kunna göra något tillbaka som är på samma nivå. Jag vet att personerna inte kanske räknar med att få något tillbaka. Men tacksamheten har vid flera tillfällen gått över till en tacksamhetsskuld från min sida. Något som fått mig att må ännu sämre för att man känt sig egoistiskt och medveten om att man inte kan ge något tillbaka. När man väl börjat tänka på detta sätt så är det svårt att ta sig ur den onda cirkeln. Men med mycket hjälp ifrån min älsklings kloka ord så har han fått mig att inse att man faktiskt inte behöver känna någon skuld. Istället kan man vända skulden till något konstruktivt. Vända sig till sin omgivning och se vad jag själv kan göra för att dom ska må bra. Det kan räcka med en kram ibland eller att man faktiskt fortfarande är vid liv och försöker ta sig ur den psykiska ohälsan. 
 
Så mitt tips till er andra är att aldrig känna någon tacksamhetsskuld, för de personer i er omgivning som väljer att hjälpa er, räknar inte med att få något stort tillbaka. Känn er bara tacksamma och känn glädje att ni har så fina människor i er omgivningen som ni faktiskt har. 
Min omgivning har utökats något extremt bara på ett par månader och trots att jag inte känt alla speciellt länge så har även dom visat sitt stöd, vilket har fått mig att inse att världen är faktiskt så mycket mer värt att leva. Vilket jag själv är otroligt tacksam över att jag idag känner. 
 
KÄNN INGEN TACKSAMHESSKULD! 
 
Vi mot världen, nu och för alltid.

 

 
Christoffer

Nice.

Rosa

Älskade Robin❤ Blir så varm och känner lycka du har Alex vid din sida. Du är viktig för så många av oss. Du vet jag älskar din blogg. Puss. Du är aldrig ensam❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress