Hjärnan tar över hjärtat.
Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Man föreställer sig en bild i huvudet om hur man vill att ens liv ska vara och bygger efter den. Det man alltid inte tänker på, är att man ibland stöter på olika hinder. Vissa klarar dessa bra och kan snabbt ta sig vidare och fortsätta. Medans andra inte alls har samma förmåga att göra detta. Kraften finns inte till att ta tag i saken eller så ser man inte allvaret i det hela, utan lägger det åt sidan i förhoppningen om att kunna fortsätta bygga upp livet efter hur man vill ha det. Men världen fungerar inte så.
Detta är oftast orsaken till att man tillslut tappar fortfästet, realistiken och allt som har med sin omvärld att göra. Vilket leder till att man gör handlingar och känner saker som man egentligen i sitt sinnesfulla bruk inte skulle göra. Man blir manisk, hyperaktiv och tror att livet äntligen fått en vändning. Men det man i själva verket gör att man sårar de personer man verkligen älskar och skadar sig själv. Hjärnan tar över hjärtat . . .
 
I detta inlägg så har jag valt att utelämna den extremt hemska terroattacken som drabbade Stockholm stad p.g.a omtummlande känslor kring detta.
 
Om man skulle fråga mig om hur min vecka som passerat varit, så skulle jag för två dagar sedan säga att den varit mycket bra och att jag mått alldeles utmärkt. Vilken frisk person skulle inte må bra av promenader, sol, mat och fina vänner runt omkring sig? Jag tror alla skulle säga att man mår alldeles utmärkt av det. För just den veckan hade jag målat upp den bilden i mitt huvud och jag visste vilka jag ville träffa. Men det som jag inte då insåg riktigt var att jag i själva verket mådde riktigt dåligt och att jag någonstans valt att faktiskt tråkigt nog avsluta mitt liv. För mig var dessa dagar bara det som var kvar för att kunna lämna världen med "gott samvete", för då var mitt pussel lagt enligt mig. Men i självaverket så hade jag lyckats stötta bort alla som fanns i min närhet genom utfrysning och min vilsna själv och orsakt en massa onödiga situationer som jag i mitt sinnesfulla bruk inte skulle göra. Men jag säger inte heller att det som skedde inte var något som inte stämde. Det jag menar på är att jag troligen hade valt en annan väg att gå om jag mått bra och mitt nätverk hade inte blivit sårade på det viset som dem faktiskt blev. Men allt går till en gräns tills man inte orkar mer och det jäkligt fel. Så fel att det nästan var på väg att kosta mig livet.
 
Idag ett dygn senare efter mycket intersiva timmar av kämpade så skulle jag dock säga att jag inte alls mådde bra, handlingar som skedde var till viss del inte gjorde av mig, utan mitt maniska, hyperaktiva och sjuka jag. Dock vill jag ändå tillägga att jag verkligen inte vill se min sjukdom som en ursäkt till hur mina val blev. Men när man mår psykisk dåligt, hamnar i ett sådant här tillstånd så är det verkligen inte lätt, framförallt när man för stunden inte själv har insikten till sitt mående. Men det som är gjort är gjort och det går inte göra något åt det, skammen däremot som jag har idag kring allt, är den jobbigaste biten att leva med, något som jag nu får bära med mig och bearbeta. Bara det är en process i sig. Jag sårade trots allt extermt många, på olika sätt inklusive mig själv.
Men något som jag idag är otroligt tacksam för är att jag har kvar de allra betydelsefulla omkring mig och att dom backar upp mig till 100 procent, Trots att jag verkligen inte gjort mig förtjänt av det.
Jag är så tacksam för att jag idag fortfarande är i livet, fick hjälp och kom till insikt med att det inte riktigt var mitt sinnesfulla jag som fanns i min kropp.
 
Jag vill tacka mina föräldrar, moster, syskon, delar av mina vänner och sjukvården. Men framförallt vill jag hylla en speciell person som jag sårat allra mest men som var den som kom till undsättning och räddade mig. Min underbara fina man. Han har under detta dygn verkligen satsat allt på mig och visat vilken otroligt fin kille han är. Genom att under detta dygn, när jag inte haft möjlighet fungerat som min förmedlare till mina anhöriga och de personer som jag velat skulle veta. Vissa har förstått det bättre än andra, men trots detta har han backat upp mig och funnits vid min sida hela tiden, dygnet runt. Han har verkligen gjort allt. Det gör han än idag.
Vilket har fått mig att inse vilket guldkorn jag egentligen har mitt framför mig och hur mycket jag älskar denna kille och hur lycklig jag egentligen är som har han i mitt liv. Även fast jag ibland haft tvekan om det. Men det finns verkligen inget som kommer få skilja oss åt. Det som har varit i veckan och helgen har vi lagt bakom oss och blickar nu framåt.
 
Så min fina man, jag vet vad jag sagt och vad jag gjort och
oavsett vad jag kommer kunna säga och visa dig framöver kom ihåg detta ögonblick.
Jag älskar verkligen dig! DIG och ingen annan. Tack för allt du gör för mig.
Jag vet att vi är starka, åtminstonde du. Så detta kommer vi ta oss igenom,
och med dig vid min sida så ska jag nu blir frisk ifrån denna skit.
Trots att jag har svårt att se framtiden just nu,
så kommer jag lita på dig.
För du är verkligen en del av min framtid!
 
Så ni som läser detta, försökt att tänka på det ni har och inte tänka på det ni inte har. För det kommer bara göra er en otjänst. Som kan kosta er så mycket. Jag har varit där och jag kan säga att det är verkligen inte värt det. Oavsett vad det gäller. Tänk till en extra gång, för det kan kosta dig så mycket och du kan såra så många människor som du inte egentligen vill, genom dina formuleringar, handlingar och signaler. Ta det när du mår bra igen, det är det allra bästa. Tänk att det främst är din psyksiska sjukdom som spelar dig ett spratt och låt dig inte luras av dig själv.
 
What dosen't kill you makes you stronger!