Konsten att vara människa

Skammen i sig uppkommer oftast i samband med att man ångrar något. Det kan vara att man druckit för mycket och kanske sagt eller gjort något man inte borde, som man dagen efter inte egentligen alls menar. Men det kan också vara så enkelt att man hållit tyst om sitt psykiska mående under en längre tid som påverkat ens sociala liv. För att man känt att det varit för bemästrat att tala om. Vi skäms helt enkelt över att berätta om hur vi mår och väljer att istället hålla det hemligt. Man ser sitt problem men försöker dölja det genom att bygga upp en fasad, som senare kommer rasa. Det man oftast inte tänker på är skammen i sig är ett sätt att visa att man vill bli sedd och bekräftad. Vilket för många säkert komma tycka låter konstigt att man genom negativa och ibland skadliga handlingar söker uppmärksamhet och bekräftelse. Men det är oftast det som är den huvudsakliga aspekten. För man behöver hjälp från allmänheten och sitt nätverk för att kunna dra bort pilen som sitter i sitt hjärta och någon som verkligen stöttar en. Trots att skammen ofta är en pinsamhet.

 

Jag kan bara tala för mig själv angående just känslan av skam och hur den uppkom från mig men jag vill ändå tro att många av er någonstans kommer känna igen er av delar av det jag i detta inlägg skriver om.

Min känsla av detta ämne uppkom redan under min första år som barn, med att inte ha en far som jag kände mig önskad och oälskad av. Vilket blev så att jag alltid trott att det berott på den jag varit/är och att jag någonstans ju mer tiden gått tappat min självinstinkt. Tillsammans med andra aspekter som senare i mitt liv uppkom. Vilket jag nu i efterhand skulle se som en ganska stor lögn för mig själv fram tills idag.

Självklart ger detta konsekvenser som att man har svårare att lita på folk eller att dem man verkligen litar på fäster man sig gärna vid och har riktigt svårt att släppa taget. Vilket för min del leder till ännu mer omedveten lidande, då jag haft svårt att se det och handskas med det. Dessa saker, inklusive mindre saker gör att man till slut tappar kontrollen på sig själv orsakar en psykisk ohälsa som blir för svår att bekämpa själv. Den suger sig fäst i hjärnan och orsaker mängder av olika lidande. Som i mitt fall kostat man förmågan att älska, känna livsglädje, ta vara på det man har och min kontroll av alkoholintaget.

 

Självklart gör vi alla bort oss ibland, vilket har med mänskligheten att göra. Men viktigt och tänka på är att aldrig skratta eller håna den det i fråga gäller. Detta är för mig en grymhet som kan orsaka lidande för "offret" i risk att personen inte kommer kunna leva sitt liv på ett fridfullt och hederligt sätt.

 

Mina handlingar som jag gjort bara den senaste veckan har orsakat en otrolig skam som gör att jag idag mår värre än vad jag gjort på länge. Skillnaden nu är att jag måste luta mig tillbaka och förlita mig på dom jag har runt omkring mig oavsett hur dåligt jag mår. För det bästa man kan göra är att prata om vad man känner och sin skam med kloka människor. Visst känns det som man att man blottar upp sig totalt inför människan man väljer och att man tar en otrolig risk, då man känner att risken för avvisning och avståndstagande ökar. Men dom som verkligen finns kvar efter att du blottat dig, är dom som är värda att faktiskt finnas i ditt liv, för det är dom som verkligen förstår dig.

 

Så våga blotta upp dig, det är du tvungen till att göra, för det kan faktiskt gå så långt att det kan kosta dig livet. Det är inte värt att hålla tyst och försöka hitta sätt att leva utan att ta itu med den.