Konsten att vara pojkvän.
Att ingå i ett förhållande med någon annan är något som ständigt kräver ömsesidiga krav, uppoffringar och kämpande. Något som inte alltid är lika lätt som det låter. 
I vanliga fall under normala omständigheter så fungerar detta ganska smidigt i början speciellt när man är nykär och man svävar på små rosa moln under en period tillsammans. Det är inte för ens denna tid passerat som man märker om båda fortfarande lägger lika mycket engagemang på det förhållande man befinner sig i eller om någon av er lagt er på latsidan och låtit det rulla på rutin. För ett förhållande är något som ständigt kräver arbete och engagemang för att få det att fungera och för att kärleken mellan er ska växa och bli något mer. För jag tror alla in princip går in med inställningen att man funnit kärleken som man vill tillbringa resten av sitt liv med.
Men tyvärr har vissa det svårare än andra på grund av att dom lever med psykisk ohälsa och trots att man har denna åkomma så strävar man ändå efter att finna sin kärlek, någon att luta sig tillbaka emot,  någon ljusglimt i allt mörker, som man kan få chansen att älska och älskas utav. Men att bära på en psykisk sjukdom innebär att man måste blotta upp sig själv för sin partner och samtidigt parera sjukdomen med att få förhållandet att flyta på framåt...
 
Efter en mycket tuff separation i höstas med en kille som jag levt med i över tre år så var man helt plötsligt ensam igen. Denna kille var för mig då min stora kärlek. Den jag trodde jag skulle leva med för resten av mitt liv. Men när han ville separera så vändes mitt liv totalt upp och ner och detta vart en utlösande faktorn på lidandet sedan flera år tillbaka, som jag tidigare gått och burit på inom mig själv och känt att jag inte kunnat prata med honom om.
Nu stod jag ensam, sårad och rädd för vad livet skulle ha mig att erbjuda och kraften till att kämpa mig uppåt igen var på noll och det var en otrolig ångest som kom över mig när jag tänkte på att ingen någonsin skulle vilja dejta eller inleda ett förhållande med någon som bar på min ryggsäck. Jag skulle förbli ensam.
 
Men riktigt så vart det inte, jag träffade till slut en kille. En kille som från början bara var en otroligt snäll vän, någon som jag kunde prata med om hur jag mådde och som fanns där som ett stort stöd för mig. Det jag inte såg komma var att jag omedvetet började se på honom på ett helt annat sätt än tidigare och det tog inte lång tid för ens jag konstaterade att jag hade känslor för honom, mer än som en vän. Något som vart besvarat från hans sida också. Allt gick fort fram, men på ett helt underbart sätt. Vi blev tillsammans och vi växte oss tightare ju mer tiden gick och vi kunde prata om precis allt. Hela tiden fanns han där för mig som ett stort stöd och brydde sig verkligen om mig.
Men under allt detta härliga som man vill komma åt i ett förhållande fanns det trots allt något som gjorde att jag kände mig som en usel pojkvän, någon slags skuld. Jag kunde inte ge honom den kärleken som jag tyckte han förtjänade och jag började tvivla på mig själv, började känna mig olycklig och att han var för bra för mig. Han behövde någon som inte mådde psykisk dåligt som kunde kämpa lika hårt som han gjorde. Eftersom vi lärt oss att när man är nykär så ska man vara lycklig konstant och det ska inte existera några problem alls.
 
Tre månader gick i detta förhållande och ju mer jag tänkte på dagarna som passerat desto mer försvann jag i mig själv och stötte bort denna underbara människa. Jag pratade inte alls lika mycket om hur jag mådde och intalade mig själv någonstans att jag nu faktiskt mådde bra, att jag kommit fram till någon vändning. Det jag inte såg komma var att det egentligen var tvärtom. Jag var olycklig. Men inte i förhållandet utan i mina psykiska problem.
Men istället för att inse detta, så antog jag bara att det berodde på förhållandet vilket resulterade i en del negativa konsekvenser som kunde kostat mig hela mitt förhållande.
 
Vi är fortfarande ett par idag och de negativa som vi gått igenom har fått mig att vakna till och inse att mina psykiska besvär inte ska få förstöra mitt fina förhållande. Utan att det istället handlar om att jag måste börja involvera min kille i allt, hur jag mår för stunden, berätta när ångesten uppkommer, varför den uppkommer och hela tiden vara ärlig emot mig själv och honom. Ingenting ska få mörkläggas. För det är den enda möjligheten till att vår kärlek vandra och växa sig starkare i vår relation.
Förhållandet mellan oss idag är starkare än någonsin och jag tror att trots mina psykiska problem så kommer vi tillsammans ta oss igenom detta och när vi lyckats med det kommer vi kunna ta oss igenom allt som kan tänka sig komma i vår väg. Jag är verkligen lycklig idag och det är en annan typ av lycka än vad jag känt tidigare och jag älskar denna människa så otroligt mycket.
Jag har fått en ny insikt i hur ett förhållande kan fungera. Vilket har gjort att jag idag ändrat mitt sätt att leva i ett förhållande, till något som enligt mig är mer sunt och som kommer få allt att fungera bättre och underlätta framöver. Men jag menar absolut inte på att det ständigt krävs arbete för att hålla ihop sitt förhållande. Men man kan underlätta lite på vägen. . .
 
Så mitt tips till alla som lever med psykisk ohälsa och som känner att hen inte är någon bra partner är att bara försöka njuta i det du har. Den kärlek som du får av din partner. För även fast du inte kan ge hundra procent för stunden, så kommer det komma en ljusglimt och en tid framöver där du verkligen kan ge tillbaka. Ta vara på de stunderna istället. Din partner kräver inte att du alltid ska ge lika mycket, utan bara att du ska finnas där. Men det som krävs är att du verkligen är ärlig emot den du är tillsammans med och DIG själv. Hur du mår, varför du känner på ett visst sätt, vad hen eventuellt skulle kunna göra för att hjälpa dig och involvera hen i din sjukdom. Men kräv inte förståelse, för det är ingen mer än du som kommer kunna förstå hur du känner. Kräver du förståelse av din partner kommer detta bara göra mer skada.
Din psykiska sjukdom kommer dö ut och klarar ni er igenom detta så kommer ni kunna ta er igenom så mycket mer saker i framtiden.
Sen har jag en sista sak och det är att gör absolut inga stora livsbeslut under den tiden du mår dåligt, vänta med detta!

 
Alex

Tillsammans så klarar vi allt!

Anonym

Jag känner igen mig såväl! Känns nästan som att det är jag som skrivit inlägget 😁
Jag lever med depression och ångest och får ingen hjälp med det heller förutom från vänner.Min familj vill inte veta av det...Men min sambo är alltid där i vått och torrt.Men det är inte lätt alla gånger att vara en flickvän,mamma och en bra vän när det känns som att man håller på att drunkna.
Jag är glad att Alex har dig...att ni har varandra! Och som Alex skrev.Tillsammans klarar ni allt! //veronica

petra

Så bra skrivet. Känner oxå igen mig. När jag träffade den jag lever med nu för 1.5 år sedan var jag fortf sjukskriven för utmattning, jobbade bara 25% och gick på medicin ( var aldrig deprimerad på det viset men mådde inte bra). Kände ofta dåligt samvete över att jag inte var hel nog att kunna ge det jag trodde han behövde. Men allting blev bra ändå och jag tror att mycket har att göra med om man träffat rätt person! Man kämpar ihop, inte sida vid sida. Kram//Petra

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress