MENY
Man har hört talas om vissa läkemedel och vad dem verkar emot och tar många utav dom utan förskräkelse eller att man tänker så på mycket på vad det egentligen är man stoppar i sig. T.ex. Alvedon, Ipren och olika antibiotika läkemedel. Man tar dom för stunden och huvuvärken eller liknande försvinner. Sen var det bra där.
Men när det kommer till läkemedel som antidepressiva som är den mest använda typen, så stannar man upp och tar sig en och ibland två extra funderar kring det. För man har inte så mycket kunskap kring det och man kan ha hört runt omkring att det finns personer som blivit beroende av det eller att dom fått olika typer av biverkningar kring det, vilket resulterar i att man skrämms lite för att ta det. Detta är enligt mig helt normalt.
När jag tog i kontakt med psykakuten här i Stockholm när jag precis rasat, så måste jag ändå säga att jag just då vart förvånad över att det enda dom gjorde för mig då var att ge mig antidepressiva och skickade hem mig med dessa utan någon vidare information kring vad det egentligen var jag fick i handen, utan bara information om hur många jag skulle ta per dag. Detta resulterade såklart i att jag inte tog dessa och för att jag varit helt emot medicinering för psykiska besvär tidigare, då jag ansett att läkemedlet inte tar bort sjukdomen utan istället skjuter upp problemen man har till ett senare tillfälle, att man får vara med om jobbiga biverkningar som påverkan en negativt och att det bara blir ett beroende. Men framförallt tyckte jag att det det var ett enkelt sätt för läkarna att bara skriva ut det, för att sedan gå till nästa och göra samma sak. Istället för att ta tag i det verkliga problemet. Detta var självklart ett korkat val av mig, för bättre blev jag såklart inte utan skönk ännu djupare i sjukdomen.
Det var när jag var som allra skörast som jag fick min remiss till en öppen psykiatrisk mottagning. Redan då var jag skeptisk till vad dom skulle kunna hjälpa mig med efter mitt möte på akuten. Här fick jag för första gången förklarat för mig varför jag skulle börja ta medicinen, vilka biverkningar det kunde ge och även information om vad det innehöll och att jag i kombination med medicinering skulle få gå och prata regelbundet om bakomliggande orsaker till mina besvär. Trots att jag fortfarande var skeptisk kring det, så började jag ändå ta tabletterna på morgonen. De första veckorna var extremt jobbiga. Jag kände mig nerdrogad och konstant trött, fick skakningar i händerna och kände mig mer ångestfylld än tidigare och hade svårare att släppa fram känslor. Vilket var vanliga biverkningar i början av behandlingen men som skulle avta. Men jag valde ändå att bita ihop och fortsätta.
Fram tills idag har jag fått ändra min dos tre gånger, för att få den maximala verkan och jag kan nu förstå varför jag ska ta dessa tabletter. Det är inte något som ska bota min sjukdom, utan något som ska vara till hjälp för att kunna hantera sin ångest och hamna i balans i hjärnan. Samtidigt som man enklare kan fullfölja restrerande behandling som samtalsterapi och psykologkontakt. Så jag har ändrat min uppfattning helt kring antidepressiva läkemedel. Jag mår betydligt bättre idag än för några månader sen. Självklart har jag bakslag och dagar då det är sämre. Men det är naturligt. Läkemedlet är bara en hjälp på vägen. Resten måste man ta tag i själv tillsammans med sitt landsting och anhöriga.
Så det jag bara kan säga till er andra är att om ni någon gång blir rekommenderad en medicinskplan ge det en chans och påbörja behandlingen så snabbt som möjligt. Det underlättar bara för er själva och ni kommer fortare framåt. Visst kommer de eventuellt ge er biverkningar, men det är så mycket mer värt att leva med dom för stunden än att må psykisk dåligt. Tycker ni att ni inte får tillräcklig med information om preparatet så be om det, förklara för dom att ni dras ifrån att ta det och anledningen till varför. Dom är mer vana än ovana med att man är det. Läkemedel kan vara bra speciellt i samband med andra behandlingar.
0