Ensamheten
Ensamhet, visst kan den vara underbar att få känna på stundvis. Samtidigt som det inte är något som vi människor strävar efter att vara. För den kan snabbt vändas och bli något negativt och som får en otrolig negativ påverkan på oss om den blir för mycket eller blir påtvingad.
 
Jag tror att jag kan tala för alla som läser detta när jag hävdar att alla söker efter närhet, kärlek och en gemenskap med andra personer. Att man söker sig till människor som man finner älskvärda och som man känner en gemenskap gentemot. Men trots detta så är det minst lika många i dagens samhälle som tenderar till att dra sig undan, inte av den anledningen att man inte hittar personer som är just älskvärda eller liknande. Utan för att man främst känner en rädsla för att bli avvisad och att ens känslor inte skulle bli besvarade, vilket gör att man istället utesluter att bli exkluderad från ett gemenskap för att man eventuellt skulle kunna vara annorlunda från övriga. Vilket resulterar i att många idag drar sig från att söka efter det som vi människor främst behöver för att må bra och känna vår livskvalité. 
 
Men som alla vet så är vi skapta på olika sätt, vilket innebär att en del människor väljer att vara ensamma under hela sitt liv, medans andra väljer att vara det under en tidsbegränsad period. Sedan har vi de människor som aldrig vill eller väljer att vara ensamma, utan istället omringar sig med vänner och alltid håller sig sysselsatt men någon. För inte behöva riskera att vara ensamma. Oavsett vad så kan vi bara acceptera de val som andra gör och anpassa oss efter det. För att inte utsatta dem för obehagliga situationer.
 
Men behöver det alltid betyda att man som ensam känner sig ensam?
Jag vill hävda att det absolut inte behöver betyda att en person som gjort ett val att vara ensam, känner sig ensam. Av den anledningen att personen själv kanske gjort valet att vara för sig själv för att hen trivs och funkar bäst när det är så. Vilket kan göra att en gemenskap med andra människor blir påtvingat, som i sin tur då innebär att personen trots att hen involveras bland andra "vänner" fortfarande känner sig ensam. För att det saknas en gemenskap från personen i frågas sida.

Vänder man sedan på detta också så behöver inte alltid det betyda att en person som omringas av många människor känner en gemenskap, utan kan känna sig lika ensam för det. Av en enkel anledning, det kan saknas eller vara brist på att man känner acceptans eller tillhörighet. Man känner sig annorlunda helt enkelt och resonerar tvärt emot resterande av de andra människorna. Något som människan idag är rädd för, man vill inte "sticka ut" för mycket utan vara så neutral som möjligt.
 
Varför är då människan rädd för att "sticka ut" och ibland gärna drar sig undan andra människor?
Enkelt svar. Människan präglas av sina egna erfarenheter från det förflutna och jag skulle vilja säga att den största påverkan av det förflutna är barndomen. Barndomen har en står påverkan på hur vårt framtida liv kommer att kunna se ut. Har vi varit ett barn som känt oss älskade och prioriterade så fokuserar vi inte på hur vidare vi kommer "sticka ut" eller inte och vi drar oss inte lika lätt undan andra människor. Utan vi känner oss rätt normala och att vi duger precis som vi är. Även när vi stundvis är ensamma.
 
Däremot om vi skulle vara ett barn som varit oälskade, separerats från någon närstående som vi älskade, blivit mobbade eller varit med om andra jobbiga situationer. Så kan detta vara något som kommer att påverka oss negativt i framtiden och som då kan vara orsaken till att vi inte vill riskera att "sticka ut" eller att vi oroar oss för att behöva återuppleva samma erfarenheter igen där vi kände oss oönskade och som gör att vi drar oss undan, oavsett vilken längtan vi har efter gemenskapen och som gör att ensamheten i sin tur också blir något som kopplas samman med ångest. Som lätt bildar en psykisk ohälsa.
 
Men trots detta så är ensamhet i lagom mängd något som människan behöver. Ensamheten hjälper nämligen oss människor att lära känna oss själva bättre och att vi kan reflektera över vad vi vill med våra liv och att komma fram till viktiga beslut.
 
Finns det något som man själv kan göra för att åtgärda sin ensamhet som påverkar en negativt?
Möt den med öppna armar istället för att trycka undan den. Det jag menar är att man försöker sätta sig ner och andas lugnt och försiktigt och låta känslan av ångest bara existera. Hur känns känslan? Finns det någon koppling till att den uppkommer, gör du något särskilt som framkallar den?
Viktigt är att i början köra korta men regelbundna stunder, för att sedan successivt utöka tiden.
 
Det du absolut inte ska göra och som omfattar att man trycker undan känslan är att ringa någon eller träffa någon. Använda sociala medier eller liknande saker. Dessa saker skjuter bara upp problemet för stunden och kan orsaka att det kommer som en våg över dig senare. Likadant gäller det kring att anklaga någon eller sig själv för ens mående. Det som är gjort är gjort, och man får bara acceptera det och jobba sig uppåt, annars kommer även detta vara något som förföljer än genom livet.
 
Slutligen, viktigt att komma ihåg är att vi människor är olika och fungerar på olika sätt. Vilket innebär att ensamheten kan upplevas olika beroende på hur man är som människa. Ta aldrig för givet att en människa upplever ensamheten på samma sätt som du gör det. Allt vi kan göra är att acceptera varandra och hur vår syn på just ensamhet är. Men är det någon person som söker gemenskap, men som känner sig rädd för att sticka ut, involvera denna personen och visa kärlek.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress