Konsten att vara människa

 

Jag tror att jag kan tala för alla som läser detta när jag hävdar att alla söker efter närhet, kärlek och en gemenskap med andra personer. Att man söker sig till människor som man finner älskvärda och som man känner en gemenskap gentemot. Men trots detta så är det minst lika många i dagens samhälle som tenderar till att dra sig undan, inte av den anledningen att man inte hittar personer som är just älskvärda eller liknande. Utan för att man främst känner en rädsla för att bli avvisad och att ens känslor inte skulle bli besvarade, vilket gör att man istället utesluter att bli exkluderad från ett gemenskap för att man eventuellt skulle kunna vara annorlunda från övriga. Vilket resulterar i att många idag drar sig från att söka efter det som vi människor främst behöver för att må bra och känna vår livskvalité. 

 

Men som alla vet så är vi skapta på olika sätt, vilket innebär att en del människor väljer att vara ensamma under hela sitt liv, medans andra väljer att vara det under en tidsbegränsad period. Sedan har vi de människor som aldrig vill eller väljer att vara ensamma, utan istället omringar sig med vänner och alltid håller sig sysselsatt men någon. För inte behöva riskera att vara ensamma. Oavsett vad så kan vi bara acceptera de val som andra gör och anpassa oss efter det. För att inte utsatta dem för obehagliga situationer.

 

Jag vill hävda att det absolut inte behöver betyda att en person som gjort ett val att vara ensam, känner sig ensam. Av den anledningen att personen själv kanske gjort valet att vara för sig själv för att hen trivs och funkar bäst när det är så. Vilket kan göra att en gemenskap med andra människor blir påtvingat, som i sin tur då innebär att personen trots att hen involveras bland andra "vänner" fortfarande känner sig ensam. För att det saknas en gemenskap från personen i frågas sida.

Vänder man sedan på detta också så behöver inte alltid det betyda att en person som omringas av många människor känner en gemenskap, utan kan känna sig lika ensam för det. Av en enkel anledning, det kan saknas eller vara brist på att man känner acceptans eller tillhörighet. Man känner sig annorlunda helt enkelt och resonerar tvärt emot resterande av de andra människorna. Något som människan idag är rädd för, man vill inte "sticka ut" för mycket utan vara så neutral som möjligt.

 

Varför är då människan rädd för att "sticka ut" och ibland gärna drar sig undan andra människor?
Enkelt svar. Människan präglas av sina egna erfarenheter från det förflutna och jag skulle vilja säga att den största påverkan av det förflutna är barndomen. Barndomen har en står påverkan på hur vårt framtida liv kommer att kunna se ut. Har vi varit ett barn som känt oss älskade och prioriterade så fokuserar vi inte på hur vidare vi kommer "sticka ut" eller inte och vi drar oss inte lika lätt undan andra människor. Utan vi känner oss rätt normala och att vi duger precis som vi är. Även när vi stundvis är ensamma.

 

Däremot om vi skulle vara ett barn som varit oälskade, separerats från någon närstående som vi älskade, blivit mobbade eller varit med om andra jobbiga situationer. Så kan detta vara något som kommer att påverka oss negativt i framtiden och som då kan vara orsaken till att vi inte vill riskera att "sticka ut" eller att vi oroar oss för att behöva återuppleva samma erfarenheter igen där vi kände oss oönskade och som gör att vi drar oss undan, oavsett vilken längtan vi har efter gemenskapen och som gör att ensamheten i sin tur också blir något som kopplas samman med ångest. Som lätt bildar en psykisk ohälsa.

 

 

Möt den med öppna armar istället för att trycka undan den. Det jag menar är att man försöker sätta sig ner och andas lugnt och försiktigt och låta känslan av ångest bara existera. Hur känns känslan? Finns det någon koppling till att den uppkommer, gör du något särskilt som framkallar den?
Viktigt är att i början köra korta men regelbundna stunder, för att sedan successivt utöka tiden.