Konsten att vara människa

Gästinlägg: världen vi måste hjälpas åt.
 
År 2008 såg vi henne i Idol, där hon stod i finalen och slutligen placerade sig på en värdig andra plats. Senast såg vi henne framföra "Running with lions" i SVTs musiktävling, Melodifestivalen 2017. Där hon slutade på en femte plats i delfinal fyra. Men som ändå räckte för att göra låten till en favorit hos lyssnare. Nu har hon valt att vara en av mina gästare här på bloggen, vilket jag känner mig extremt hedrad över. Stort tack, Alice Svensson.

__________________________________________________________________________________________
 
Jag duger.

 Varje dag. Precis var eviga morgon när jag slår upp ögonen så måste jag påminna mig själv med just de orden- ”jag duger som jag är” och alla som anser något annat är inte värda min energi eller min tid. Ändå hinner jag under dagen som passerar tänka minst tio gånger om att ”jag borde vara si eller så”. Att jag inte är tillräckligt bra. Varje dag försöker jag manövrera dessa känslor, jobba med mig själv och försöka landa i att jag duger precis som jag är. Att jag 26 år gammal inte ska låta någon eller något få ha en åsikt om hur vida jag är tillräcklig eller ej. En åsikt kring om jag äter glass till frukost sju dagar i veckan eller sjunger för gällt, pratar för högt, är för energisk eller för låg. En åsikt om mitt liv.

Att inte ens JAG som i mitt yrke ofta överöses med fina komplimanger och ibland till och med så kallade hyllningar kan stå emot detta. Att till och med jag, som fått höra att jag utåt sett vekar vara så ”stark och trygg i mig själv” faller för det fruktansvärda tänket kring vad som enligt den norm som samhället idag skapat förhåller mig till vad som är ”rätt och fel”. Ett tänk skapat kring en norm som är totalt ouppnåbar. Samma norm som under fjolåret fick min värld att rasa samman och ge mig både psykiska och fysiska besvär, så grova att jag kommer att få leva med dem för resten utav mitt liv. Jag skäms, över att jag låtit det påverka mig. För att jag föll för kraven och inte ”var tillräckligt stark” för att stå emot. Jag klandrar mig själv återigen trots att det inte är mig utan omgivningen det är fel på. Den fel värld som försöker få andra att leva efter höga ambitioner och en perfektion som inte existerar.

Är det rimligt att vi idag byggt ett samhälle med normer som alltså ska få mig och många andra människor att känna sig ”otillräckliga”? För vad eller för vem? Efter att ha ställt den frågan till mig själv ett x antal gånger kommer jag oftast alltid fram till att det inte spelar någon roll. För egentligen vill inte jag och förhoppningsvis inte heller någon annan omge sig utav människor i miljöer där man inte känner sig tillräcklig eller duglig? Ska någon människa överhuvudtaget i världen behöva uppleva den känslan? Över något som är lika självklart som livet självt- att vara tillräcklig. Bra som man är, duglig precis som man är.

Jag kan inte ens minnas första gången jag upplevde ”prestationsångest”. Jag har haft det med mig i livet så länge jag kan minnas. Efter så många år med detta lidande kan man ju tycka att jag ska ha lärt mig. Lärt mig leva med det eller lärt mig att motverka det. Det går att jobba på självkänslan sägs det, och så länge jag kan minnas har jag gjort även det. Jobbat, jobbat och jobbat på det här som ska motverka denna fruktansvärda ”prestationsångest” som emellanåt tär mig i bitar inifrån att jag ibland känner mig ihålig. Den oslipade sanningen bakom psykiska besvär är inte en vacker syn, den inte bara tär dig sönder och samman utan i slutändan även dina nära och kära. Visst blir det bättre då och då, men ändå upplever jag skiten minst en gång per dygn. Ändå. Så, även om det varken minskat eller försvunnit under åren så har jag åtminstone lärt mig att hur som helst så står jag kvar. Om än kantstött, så lyckas man tillslut alltid resa sig. Det är också vad jag vill berätta för världen. Att trots att skiten för evigt eventuellt kommer att klamra sig fast, så kan man resa sig trots att man ofta känner för att ge upp. Det är vad jag behöver höra ibland utifrån och vad många andra utöver mig behöver få höra dagligen.

För ibland får man känslan av att man är ensam i att känna eller tycka såhär om sig själv, men det stämmer inte. Så jag säger till er det jag själv önskat höra från någon annan när jag verkligen behövde höra det; ”du duger som du är!”

Världen, vi måste hjälpas åt. Vi måste bli rikare på kärlek och på att dela livet och dess berg- och dalbana. På att lyfta varandra och dra åt samma håll, samla flocken och springa ihop mot målet. Allt som krävs är du och jag tillsammans, kämpandes för en värld som inte längre ställer krav på sina medmänniskor att vara just ”perfekta”. Så att vi tillsammans kan övervinna de idealen och normerna som vi tyvärr också varit delaktiga i att skapa. För ingen, absolut ingen ska behöva känna sig ensam i det här.

Lars

Mycket bra inlägg. Ofta sätter jag för hög press på mig själv och oro ångest och stress som resultat.
Jag är ändå ingen sk Kändis. De uppmärksammas mycket av medier, den prestationångesten de känner måste vara ännu svårare än min. Men det handlar ju om mig själv, för mig.
Att känna att jag duger, vilket jag har svårt för. Acceptera det betyder Befrielse pust

Lisali

Kloka ord👌🏻

Emma JS

Har träffat Alice en gång och hon är en förbannat gullig tjej ♡

yogapassion.blogg.se

Så bra att våga dela med sig av både det roliga i livet och det svåra. Tack för ett bra inlägg! :)

Hanna Karlsson

Mycket bra inlägg!

Film&serier bloggen

kloka ord från en klok människa !

Melinda

Bra inlägg och kloka ord!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress