Konsten att vara människa

Gästinlägg: Att vara ung idag.
Ni har sett henne tävla i Melodifestivalen två gånger, med två låtar som efter medverkan spelats flitigt på radio och olika musiktjänster. Jag skulle vilja säga att hon tog Sverige med storm med sin utstrålning, charm och hennes fantastiska musik. Nu är hon aktuell med sin låt "Light on" som finns tillgänglig på alla musiktjänster. Dessutom är hon Fredagens gästbloggare hos mig. Jag vill ge ett stort tack till dig Isa för att du tog dig tiden och skrev en helt fantastisk text som jag vet kommer beröra många. 
 
 
Stress. Prestationsångest. Krav. Det kan man ju lika gärna klottra i en tonårings ansikten idag. Betyg i skolan, som man värderar som livsviktiga, och sociala medier med sina fake livs- och kroppsideal.  Det (och såklart mycket annat) bidrar till att unga kör slut på sig själva innan de ens kan definieras som vuxna. Jag föll i den gropen. 

Mina prestationer och mina krav på mig själv är både något jag hatar och älskar. Å ena sidan har det varit min drivkraft att lyckas. Utan min målmedvetenhet hade jag aldrig varit där jag är idag. Å andra sidan var det också det som gjorde att det till slut smällde. Jag hamnade på min egen botten. Den totala perfektionisten jag var är det ingen som pallar med speciellt länge.

När jag var 15 kände jag mig odödlig. Jag behövde inte mer än 5-6 timmar sömn, jag hade A i alla ämnen, gymmade dagligen för att se ut som en fitnessmodell, dansade 12 timmar i veckan, pluggade så fort jag hade en minut över, gick aldrig på fest(jag var en te-drickare hemma, som bjöd hem kompisar istället haha) och jag jobbade dessutom som artist och skrev och släppte låtar. Det var för mycket att leva så "korrekt". Fast då tyckte jag ju att det var ett hållbart tempo. Min bensin tycktes inte ta slut. I och med det triggades jag att psykiskt pusha mig själv längre och längre. Utmaningarna blev fler och större. Att jag trodde att min mindset skulle hålla ett helt liv tycker jag idag är bisarrt. 

Jag kände varningssignalerna i ungefär ett år. Under första terminen i gymnasiet (som också blev den sista) började jag gå till skolans kurator och pratade mycket om att jag inte tillät mig själv att vara "bra". Bara "bäst" fanns på kartan. Det starkaste minnet jag har är när hon gav mig en läxa som innebar att jag skulle satsa på att få ett C på nästa prov jag hade. Tanken skrämde mig. Varför skulle jag göra så? Lägger jag ner 3 timmar till får jag ju A. 

Vid det laget var jag stolt för att våga förändra för höga krav och vanor som skulle innebära att orken tog slut. Detta trots att jag alltså ändå gick till kuratorn stup i kvarten. Jag insåg inte vad som faktiskt var nödvändigt att göra förrän det var försent. 

Det värsta under depressionen var att inte känna igen mig själv. Min struktur i vardagen, min självsäkerhet, självkänsla och mitt energiska jag var som bortblåst. De egenskaperna jag var stolt över.

Det var sjukt frustrerande att vara en "sämre" version av mig själv. Det var i alla fall så jag kände mig. Jag var liksom inte en tiondel av det jag ville vara. Sedan var det alla panikångestattacker innan jag skulle sova, på löpbandet, och innan jag skulle åka och jobba. Många gånger hade jag min pojkvän där, som blev en enorm trygghet. Även min viktuppgång, via hetsätning och mindre träning var väldigt påfrestande för psyket.

Ganska snabbt var jag tvungen att ändra min självbild. De saker som tidigare varit viktiga, det vill säga att prestera på topp varje dag, i alla skolämnen, på gymmet, under danslektioner, i studion, och utseendemässigt, det framkallade bara ångest. Det som gjort mig glad för några månader sedan kändes som att springa ett maraton. Kraven måste sänkas. Jag började fokusera på att hänga mer med kompisar och så gick jag till en psykolog. Som tur är skämdes jag inte över hur jag mådde. Den där målmedvetenheten som funnits med mig hela livet fick mig att vilja bli "frisk" så snabbt som möjligt. Ville jag må bra måste jag prata om det. 

Tempot i vardagen fick halveras. Jag hade egentligen planer att släppa mängder musik (detta var våren 2016) och jobba hårt för musiken. Men jag kom istället framtill att bara foka på min turné och inget annat. Det var tuffare än vad man kan tro för min vinnarskalle. Men det var sjukt klokt. Sådana beslut måste man ta för att man ska gå i rätt riktning. 

Idag är jag fortfarande rätt fascinerad över den människan jag var för några är sedan. En del av mig vill vara den tjejen. Men den andra delen vill hitta den nya Isa, som ska hålla länge. Jag har hittat balans i träning och kost som jag mår bra av. Jag får fortfarande kämpa med att älska det i spegeln, men det går framåt. Mot ångestattacker tar jag medicin och ska fortsätta några månader. Det har hjälp mig väldigt mycket.

På ett sätt är jag glad över att allt det här hände. Det har varit det tuffaste jag varit med om, men det har också fått mig att växa. Jag inser att livet handlar om mycket mer än att lyckas och vara på topp. Jag är inte perfekt och det är fine. 

Jag är känslosam, gråter flera dagar i veckan (varenda gång jag är bakis) jag bryr mig mycket om vad folk tycker och skriver om mig, fast jag vill visa mig som skitstark. Jag älskar att dansa loss på dansgolvet, skulle kunna äta 1 kg Chilli Cheese, och jag blir skiträdd av katastroffilmer (så att jag typ måste stänga av). Jag är den jag är. Och den tjejen borde jag älska och ta hand om mest av allt. För jag e den viktigaste i mitt liv. Oavsett hur ego det låter. 

Kram, Isa

Anonym

Isa du beskriver säkert många ungas känslor
Jag blir oerhört rörd
Du är så härlig som kan säga detta
Du är en sådan fin tjej
❤️❤️❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress