Konsten att vara människa

Föräldrar är otroligt noga med att påpeka att ens barn kan prata med dem om allt. Framför allt när det kommer till saker som påverkar barnens psykiska hälsa. Som förälder vill man inget annat än att ens barn ska komma till en när man mår dåligt över saker. Detta oavsett om det rör sig om att man utsatts för mobbning eller om är andra negativa faktorer som tenderar till att orsaka en psykisk ohälsa, som kan få extremt tråkiga konsekvenser. Som barn får man höra detta tusentals gånger under den tiden man bor hemma, men minst lika många gånger när man flyttat hemifrån. Den biten går oförändrad trots att man inte längre lever under samma tak eller att ens förälder har samma ansvar som tidigare. Som nyvuxen ska man klara sig själv även under motgångar, föräldrarna ska bara finnas till som stöd i den mån som man själv anser är rimligt och tillräckligt.

Personligen vet jag hur jobbigt det kan vara att leva under samma tak som ens föräldrar, när man med jämna mellanrum får frågan om hur det egentligen är med en själv. Det kan kännas rätt tjatigt tillslut och man blir lätt irriterad på sina föräldrar när frågan upprepas. Man glömmer lätt bort att frågan ställs av omtanke och en möjlighet att öppna upp sig och berätta, för det kan faktiskt vara så att man vid den stunden man får frågan bär omkring på saker som tynger ner ens psykiska och som skulle vara bra att sätta sig ner och samtala kring, för att efteråt kunna gå vidare och må betydligt bättre än tidigare. Istället för att riskera att ta på sig ännu mer och tillslut haverera totalt.

Så att istället för att bli irriterad eller tycka att ens förälder är tjatig så tycker jag definitivt att man ska ta vara på den stunden och faktiskt sätta sig ner. Oavsett om man som barn har något som tynger en eller inte. För detta är ändå en stund då ni får kvalitetstid tillsammans. Ens förälder vill en bara väl av den enkla anledningen att dem älskar dig. För dem känner dig mer än vad du själv tror och känner av direkt om något inte står rätt till hos dig. Även fast du inte alltid vill erkänna det själv.

Jag är extremt tacksam för att mina föräldrar uppfostrade mig på detta sätt under min barndom. Jag önskade bara att jag tog vara på dessa chanser när dem kom och öppnade upp mig helt för dem, för att slippa mycket av de faktorer som varit en stor orsak till min psykiska kollaps som skedde i höstas. För hade jag valt att öppna upp mig så hade vi kunnat samtala kring detta då och tillsammans komma fram till lösningar som skulle kunna resultera i att jag inte satt i den sitsen som jag idag sitter i. Men som allt annat så är det lätt att vara efterklok. Det går inte göra något åt det nu utan istället har jag valt att framöver vara ärlig mot mina föräldrar och komma direkt när jag mår dåligt, för att vi tillsammans ska kunna hitta lösningar och bakomliggande problem.

Men som förälder har man konstant sitt barn i fokus och glömmer bort att man faktiskt själv inte är mer än en människa. Man kan må dåligt även fast man är mamma eller pappa, det är något som är helt naturligt. Men under dagarna är detta inget som man lägger fokusering på, utan då är det ens barn som gäller. När barnen sover, det är då man tar tag i sina egna problem. Man lägger sig gråtandes i sängen efter en dag som man egentligen inte hade någon som helst ork eller lust till. Det enda som man egentligen ville göra var att ligga kvar i sängen och bara få dagen att gå. Men går detta?
Nej det är bara att sätta på sig pokerfejset och ta sig igenom dagen. Eller?

Låt bli att sätta på pokerfejset, bara för att du är förälder är det ändå helt acceptabelt att ha dåliga dagar eller må dåligt. Alla mår dåligt, även föräldrar. Ni är inga superhjältar och kommer aldrig bli det heller. I mitt tycke så är det extremt viktigt att involvera era barn i hur ni mår och framförallt prata om det lika öppet som ni vill att era barn själva ska prata om det. För genom att ni visar att ni öppnar er så ger detta en större chans till att era barn också väljer att sätta sig ner och samtala om saker som tynger dem. Att inte göra detta skulle jag vilja hävda ger motsatt effekt, ni riskerar att ge era barn en skev bild och att det är fel på dem själva när dem vid flera tillfällen mår dåligt. Självkänslan påverkas helt enkelt och tro mig det vill ni inte ge era barn.

Som vuxen har man ett ansvar som rör det psykiska måendet. Det är föräldrarna som ger ens barn rätt verktyg för allt kommande och genom att inte samtala kring psykisk ohälsa så kommer vi aldrig lyckas ge de rätta verktygen för att ens barn ska klara sig på egenhand i vuxen ålder. Barn är i behov av att känna sig trygga och involverade i ens förälders liv och det omfattar också föräldras psykiska mående.

Dessutom riskerar ni att få era barn att känna sig ensamma i sin psykiska ohälsa. Att det inte finns någon annan i världen som genomlidit samma resa som en själv befinner sig i något som resulterar i att ens barn kan känna hopplöshet och att livet inte är värt att leva. Jag vet att det kan låta grymt och överdrivet, men det kan faktiskt vara så att det är den synen ett barn kan få. Även fast ni som förälder har mer erfarenhet och vet att det bara blir bättre längre fram. Men ni måste involvera ert barn i ert för att kunna förmedla detta. Ni föräldrar känner säkert igen er när jag säger att barn oftast gör tvärtemot vad dem blivit tillsagda att göra. Så är det faktiskt, barn tenderar till att inte göra som vuxna säger. Utan dem gör som deras föräldrar gör. ”Monkey see, monkey do.”

Så sluta upp och leka superhjältar framöver och öppna upp er för era barn. Involvera dem i hur ni mår, det är helt ok att må dåligt som förälder och barn har mer förståelse än vad ni själva tror och kan ibland komma med klockrena saker som kan få ens egna mående att förbättras. Barn är inte dumma, bara för att dem är barn. Dessutom får ni ett starkare band inom familjen om ni väljer att vara öppna och ärliga mot er själva och era barn. För starkast är ni tillsammans. Hur klysigt det än må låta.

Min familj har alltid varit otroligt noga med att köra öppna kort, vuxen som barn. Den enda som varit generellt dålig på det är jag själv. Men det får jag skylla mig själv för, det var ett otroligt korkad val att göra och som jag får igen nu. Min föräldrar däremot har alltid kört öppna kort om hur dem mått och involverat oss i deras liv. Mycket tid har ägnats åt att samtala kring välmående och många gånger har vi barn varit stöd för våra föräldrar genom att bara visa kärlek och tacksamhet till våra fina föräldrar. Mina föräldrar är inga superhjältar, även fast jag ibland önskade det. Dem är som mig, en människa med känslor.