MENY
Barnintresset har sedan barnsben varit något som stått mig nära om hjärtat. Så långt tillbaka som jag själv kan minnas har jag alltid älskat barn och jag vet att när min mormor gav mig frågan om vad jag ville bli när jag blev stor så svarade jag snabbt att jag skulle bli dagmamma. Anledningen till mitt svar bottnar nog i att min mor själv under min barndom var dagmamma, men på denna tid skedde detta svart. Samt att mormor själv arbetade som förskolelärare. Båda var en stor förebild för mig, något som var grunden till att jag idag arbetar med det yrket jag gör, tillsammans med att jag alltid har tyckt att barn varit fascinerande varelser på det viset att dem alltid är raka och ärliga på ett sätt som man som vuxen inte riktigt alltid är. Samtidigt som dem inte alltid tänker, utan är mer spontana och nyfikna på vad livet har att erbjuda.
Våghalsiga helt enkelt.
Vid ungefär elva års ålder vet jag att jag ringde på grannarna runt omkring i mitt område och frågade om jag fick passa deras barn, vilket jag till större delen fick göra. Samtidigt när jag var ensam och ingen såg så lekte jag med dockor, något som jag inte slutade med förens sent upp i ålder. Detta var något som jag minns som mysigt och roligt, att ha någon att pyssla om.
Något som resulterade i att jag redan vid arton års ålder fick mitt första barn och som jag prioriterade högst upp på listan oavsett vad. Att få barn vid den ålder under min tid omfattade mycket skitsnack runt omkring, folk ville gärna lägga sig i och tyckte jag var allt för ung för att kunna uppfostra ett barn. Men detta var något som jag lätt kunde slå bort och inte må dåligt över. För jag var väl medveten om hur man passade ett barn, hur man uppfostrade och jag hade båda min föräldrar och min syster vid min sida som stöttade mig när det fanns behov av detta.
1997 kom möjligheten att i Jönköping kunna få arbeta som kommunal dagbarnvårdare för att det saknades dagbarnvårdare i staden. Att söka jobbet var från början ingen självklarhet, det fanns en viss typ av tvekan men med lite påbackning av en vän som redan arbetade som dagbarnvårdare så tog jag till mig modet att söka, vilket snabbt skulle visa sig vara rätt väg för mig för jag fick jobbet och har redan från första dag känt att jag verkligen hittat hem.
Att få möjligheten att arbeta med det som under hela min uppväxt stått mig närmast och att samtidigt kunna vara egen mor till mina egna tre barn under dagarna hemma passade mig perfekt.
Att vara en ung nyanställd dagbarnvårdare är självklart inget lätt. Man har mycket tankar och ideér i huvudet om hur man vill bygga upp sin egna verksamhet, men som alltid när man testar något nytt så saknas erfarenheten vilket innebär att man inte riktigt har den rätta verklighetsuppfattningen som erfarna.
Resultatet av detta i början var att man vart rätt försiktig och vågade inte riktigt ta plats i gruppen, men eftersom intresset fanns så lärde jag mig väldigt snabbt. Något som man gör när man brinner för något och genom åren som hinner passera en så växer man mer och mer in i rollen som dagbarnvårdare och formar sin egen verksamhet. Tillsammans med utbildningar som kommunen med jämna mellanrum erbjuder.
Samma år som jag blev anställd av kommunen så hade jag fått mitt tredje barn och min man var hemma om dagarna som pappaledig och tog hand om henne.
Vilket självklart kräver en hel del pussel och engagemang för att få ihop allt så smidigt som möjligt. Men det var aldrig något som för oss var svårt. Utan har mer eller mindre fungerat per automatik. Det är absolut inte alla som skulle kunna ha den möjligheten jag hade att kunna börja arbeta nästan direkt efter en förlossning och jag är otroligt tacksam för att jag hade den möjligheten och att min man är den person han är och stöttar mig i mina val i livet. Det är en av hans finaste sidor som jag uppskattar något enormt. Dessutom måste vi skött denna biten väldigt bra tillsammans då vi idag har fyra fantastiska barn.
Nu har 20 år passerat sedan jag tog mig modet till att söka arbetet och jag ångrar inte en sekund av dessa år. Arbetet är lika roligt då som det är idag. Jag brinner verkligen för mitt yrke, trots att det självklart inneburit mycket blod, svett och tårar och många som vänt ryggen till, där avund och bristfällig information varit grunden.
Många personer runt omkring mig har gått och trott att jag inte uppfyllt mitt ansvar inom yrket och har inte riktigt förstått mitt engagemang av den anledningen att dem ansett att jag inte varit tydlig med att visa vad jag gör med barnen och syftet med det hela. Något som för mig varit ett aktivt val redan från början då jag aldrig varit en person som velat sticka ut eller trampa någon på tårna. Jag har alltid tyckt att det räckt med att jag haft vetskapen om vilka krav som ställs på mig som dagbarnvårdare. Möjligtvis kan detta varit en dum tanke med tanke på vad det kostat mig längs vägen. Men som gjort mig en erfarenhet rikare.
Idag slänger jag ut mycket mer om min verksamhet på sociala medier som Instagram och Facebook. Där föräldrar kan få möjligheten att följa sina barn i deras vardag och utveckling som sker när dem själva är på arbetet. Något som uppskattats väldigt mycket bland föräldrarna och jag kan inte minnas någon förälder som varit missnöjd med min verksamhet eller mig som dagbarnvårdare. Något som gjort att jag känner en stolthet och att jag nått de mål jag själv satt upp. Något som speglar min trygghet i min yrkesroll. Personer har dock gett mig kommentarer som “vad mycket du gör nu Rosa” sedan jag beslutade mig för att bli aktiv på sociala medier och bli mer aktiv med att möta upp andra dagbarnvårdare om dagarna. Men i själva verket har jag alltid varit lika aktiv, men valt att ändra om mitt sätt att utåt visa upp detta.
Som dagbarnvårdare så anser jag att det är viktigt att inte se något barn som “jobbigt”, för barn är bara barn. Dem kommer med olika förutsättningar och från olika hem. I min värld finns det många faktorer som påverkar barnet.
De barn som man generellt räknar in bland dem jobbiga har jag valt att se mer flygande, som jag snabbt försöker hjälpa så att dem åter kan få fotfästet på marken. Detta genom att bemöta dem med respekt och försöka hitta deras starka sidor och arbeta utifrån dessa. Har man dessa saker så är detta en bra grund till att lyckas bli en fantastisk dagbarnvårdare och framförallt ska ingen behöva be om ursäkt för att man brinner för något.
Att vara dagbarnvårdare är något fantastiskt, att få chansen till att arbeta med en mindre grupp barn hemifrån och samtidigt vara en närvarande moder för mina egna barn.
Följ dina drömmar och lyssna inte på vad andra tycker. Genom detta så kommer du lyckas ta dig långt och få ett liv som innebär att du psykiskt kommer må extremt bra.
Rosa Larsson
Dagbarnvårdare
Jönköpings kommun
0