MENY
Den psykiska ohälsan börjar allt mer ta kontroll över människans liv.
Många går runt i samhället och låter vardagen rulla på, men med en hemlighet som är i behov att komma ut men som människa inte känner att man kan prata med någon om. Psykiska sjukdomar är något som nu måste uppmärksammas mer inom alla tänkbara områden. För att minimera och förhindra att fler far illa runt omkring oss. Det är samhällets skyldighet att hitta en lösning på detta hemska problem, det går inte blunda längre.
Jag får en känsla av att man som person i detta samhället väljer att hålla tyst om sina psykiska problem i tron om att det är en skam att må dåligt på detta sätt. Vilket jag kan ha förståelse kring när man ser sig omkring och inte hör sociala medier diskutera och uppmärksamma denna typ av sjukdom speciellt mycket. Även samhället verkar blunda för problemet, eller handlar det bara om att dem lågprioriterar psykiska sjukdomar.
Men något måste göras, och genom att man som jag och andra öppet vågar prata och samtala kring sina psykiska problem så tar vi långsamt ett steg i rätt riktning. För det finns egentligen inget som gör att vi behöver skämmas eller känna skam. Vi är människor och likaväl som vi blir sjuka somatiska i en förkylning eller influensa, så kan en människa drabbas av en psykiska sjukdom och då ska samhället finnas där på samma principer som övriga.
Enligt statistik så väljer upp till 1500 personer varje år att avsluta sitt liv genom att begå självmord. 30-40 av dessa är ungdomar. Med mörkersiffran och antal försök är dessa siffror ännu högre . Orsaken som ligger i grund till dessa har oftast en typ av koppling till psykisk ohälsa men också det pågående sociala sammanhang som man upplever varje dag.
Jag är en av dessa som ingår bland självmordsförsöken, men som ändå fortfarande vandrar här på jorden, med livet i behåll trots en mycket tuff kamp mellan liv, död och skam. Jag är en av dessa människor som vet hur det kan kännas när man når botten och vill ge upp sitt liv för att slippa lida, om det så bara gäller för en liten stund. Men känslan varierar beroende på person och ingen känner samma som en annan. Man kan bara anta och referera till sina egna erfarenheter.
Mina grunder till att jag försökte avsluta mitt liv berodde på mina psykiska problem som sedan en lång tid vandrat med mig och som jag inte kände ville ge med sig, trots en massa stöd och hjälp, men också det sociala sammanhang som under senaste halvåret varit en enorm omställning och kamp från min sida. En känsla av bland annat oförståelse och frånvaro till empati.
Jag kan säga att ett misslyckande inte direkt gör att man mår bättre, snarare tvärtom och det blir istället ännu en kamp att ta sig igenom, en kamp som innebär ett stort tålamod och drivkraft. En drivkraft som i sin helhet vid denna stund lyser med sin frånvaro.
Att ha självmordstankar och att göra handling av dessa tankar är två olika saker. Men man ska direkt söka hjälp så fort tankarna uppkommer, för det finns hjälp att få till att utreda bakomliggande utlösningsfaktor och undanröja självmordstankarna.
Dessutom finns bra stödlinjer att ta kontakt med om något akut skulle uppkomma och din mottagning skulle vara stängd. Där kan du ringa, chatta och bli erbjuden hembesök, beroende på vilken du vänder dig till.
Mitt självmordsförsök var något som låg väldigt långt borta från början, däremot fanns det tankar kring att det skulle vara skönt att få ett slut på lidandet och tankarna sattes i rullning på hur jag skulle göra om jag nu skulle välja att försöka.
Att jag försökt mig på att göra handling av tankarna är ett faktum och vore det inte för min fästman Alex så hade jag inte funnits vid liv. För i stundens hetta handlade det bara om några få sekunder. Alex kom i precis rätt sekund och kunde avstyra mitt försök och ta mig vidare till psykiatriska mottagningen på St:Görans sjukhus.
Hade jag orkat tänka till så hade jag varit medveten om att det fanns hjälp att ta del av. Jag var trots allt redan igång med min utredning och skulle träffa min läkare bara några få dagar efteråt. Men de tankarna fanns inte just då, dessutom saknades vetskapen om att det fanns stödlinjer och liknande att kontakta för hjälp under helgerna.
Det var inne på sjukhuset som Alex fick en massa bra nummer att kontakta om det skulle behövas. Både för mig som drabbad men också som anhörig om man skulle behöva tips eller råd kring något.
Dessutom så blev jag kontaktad av ett företag som undrade om jag ville bli ambassadör för dem och göra en intervju. Efter lite efterforskning tackade jag ja, och detta visade sig vara ett företag som skapat en app där man som drabbad kunde ringa kostnadsfritt till personer som själva varit i liknande situationer och som nu fanns som stöd för de som var i behov. Möjligheten fanns även att chatta med personer under samma principer, ett mycket bra initiativ enligt mig personligen. Denna app finns att klicka hem på din smartphone.
Sök: Bluecall för att hitta denna, ladda hem och tveka inte att kontakta dem om du är i behov av detta.
Jag kommer efter att detta inlägg släpps lägga ut andra "bra att ha" nummer på här på bloggen så att ni enkelt kan hitta dessa, utan att behöva söka runt efter en massa alternativ och inte veta vilka som man kan ringa.
Som anhörig till en person som man misstänker far illa eller ser tendenser till att personen mår psykiskt dåligt. Tveka inte, ta kontakt med psykiatrin och sjukvården.
Det kan rädda liv och en person som du håller varmt om hjärtat. Personen kommer förmodligen tacka dig längre fram i livet. Det behövs fler av er som vågar ta kontakt när det gäller psykisk ohälsa, så att detta uppmärksammas mer i media. Ett sista tips, stå på dig och orkar inte du som drabbad, be en nära vän eller anhörig att hjälpa dig. För du ska kräva den absolut bästa vården. Det är dem skyldiga dig.
0