Konsten att vara människa

 

 

Jag kan bara tala för egen erfarenhet när jag nu skriver detta inlägg och det är säkert lika många som kommer hålla med mig som inte kommer hålla med mig.

Men jag har alltid varit en väldigt känslosam kille som alltid haft lika nära till skratt som till gråt. Som haft mina känslor på utsidan och många gånger varit alldeles för snäll för mitt eget bästa. Något som jag senare fått äta upp och som varit en av anledningarna till att jag idag handskas med den psykiska process som jag genomgår.

 

Jag har fått bearbeta mycket av mina erfarenheter och det är något jag fortfaranade arbetar på, jag tror att detta är något man kommer göra hela livet ut, men för mig nu i denna stund så är det svårare än vad det skulle vara för en "vanlig" människa att bearbeta som bär på en psykisk sjukdom.

Minnen jag har som varit bra genom mitt liv är något som jag ibland kan ifrågasätta om dom verkligen varit bra och minnen som varit mindre bra skapar istället saknad. En saknad av de människorna som jag delat detta med. Något som förvirrar mig och får mig att tro att jag saknar vissa delar som jag vet att jag skulle må bättre att vara utan. Men samtidigt är inte detta något som existerar inom mig hela tiden, utan kommer och går.

Det kan gå dagar då jag inte reflekterar eller låter mig påverkas medans andra dagar kan vara extremt jobbiga och som får min aktuella dag att vara mörk och dyster. Där sängen är något som lockar mig otroligt mycket.

Allt för att slippa tänka på de minnerna jag fått uppleva genom mina år.

 

 

Jag ser på min bakgrund, min berättelse och mitt liv till viss del som ett förflutet, jag kan blicka mot framtiden och har som sagt dagar då jag inte blickar bakåt och låter mig tyngas ner av det som varit jobbigt. 

Men dock uppkommer det tillfällen i mitt liv som minnerna fortfarande tynger mig. Jag fastar i tanken om hur livet kunde sett ut och vad som kunde varit, om saker och ting hade sett annorlunda ut eller om jag varit kvar i mitt förflutna.

Min fästman får ofta säga åt mig att man inte kan resa tillbaka i tiden så det finns egentligen inte något att göra, mer än att acceptera att livet blivit och ser ut som det gör idag och att därifrån arbeta dag för dag att ta sig framåt.

 

 

Det är något som är sant för det enda man faktiskt kan göra är att förändra ens framtid och hur denna kommer att se ut. Men hur man gör detta beror helt på vilka "verktyg" man blivit given genom livet. Men stödet man har omkring har också en stor betydelse över hur man lyckas ta sig vidare framåt.

För ett förflutet är något alla har och det är inget man får glömma och vid bemötande av nya männsikor genom livet så är det viktigt att tänka på att alla kommer med något eller ifrån något, alla har sitt förflutet men hur vi bearbetar det idag beror helt på vem man är och hur man genom sin barndom blivit upplärd att handskas kring olika situationer.

Om man kommer ifrån en familj som inte har några problem med att visa känlsor och som är mycket kärleksfulla mot varandra så vill jag nog ändå säga att man formas på ett sätt som gör att man lättare tar åt sig saker man är med om under sitt liv och sin omgivning.