Gästinlägg: "Nu vill blatten bli svensk"
Möjligheten till att få en andra chans i livet som barn tycker man borde vara den absolut underbaraste möjligheten att få ta del av. Att två barnlösa personer från ett annat land väljer att adoptera och ge ett barn en ny chans, en ny grund och ett nytt liv till att faktiskt kunna växa upp och få de allra bästa förutsättningar till att senare kunna stå på egna ben, skapa familj, ett arbete och ett liv som innebär kärlek och erfarenheter.
Men med en adoption kommer också konsekvenser. Vilket kan innebär diskussioner, osämjan och en nyfikenhet. Barnet börjar fundera på varför hen inte ser ut som alla andra, varför hen ser annorlunda ut jämfört med sina föräldrar eller varför man blir kallad "blatte" i skolan, man är väl lika svensk som ett svenskt barn?
 
 
Mitt namn är Rosa, jag har genom mina år alltid känt mig annorlunda. Ställer man frågan till mig om jag ser mig som svensk eller invandrare så skulle man få svaret att jag inte ser mig som något utav det.
Det ändå jag kan svara på är att jag kommer från Chile, blev adopterad till Sverige 1979 av ett par underbara personer som blev mina föräldrar och som jag aldrig skulle byta ut mot något annat i världen.
Men som genom mina år som barn, har mina föräldrar tillsammans med mig fått ta emot en del motgångar i den bemärkelsen att jag alltid känt mig annorlunda och haft svårt att passa in i olika sammanhang.
Något som under en längre period omedvetet fick mig att må psykisk dåligt och som en dag var den utlösande faktorn till att jag en morgon i vuxen ålder inte kunde ta mig upp ur sängen, att jag grät, sjukskrivning och att jag var tvungen att ta professionell hjälp för att lyckas ta mig på fötter igen.
 
Jag var fyra och ett halv år när jag tillsammans med min yngre syster kom till Sverige. Minnena från den lilla tid jag befann mig i Chile är vaga, eller inga alls. Det enda minnet jag har från den tiden är flygresan från Chile, att det satt två andra barn som skrek konstant hela resan som skulle ta oss till våra  adoptivföräldrar som satt i ett rum och väntade på oss när vi anlände till flygplatsen. Mer än så är det inte, minnena från första mötet med dom är väldigt suddigt men jag har fått återberättat att jag hade en ständig rädsla inombords genom min första tid i mitt nya hem, som då var i Solna. Rädslor som omfattade mörker, mardrömmar, andra psykiska problem och att jag tillsammans med min syster ofta gömde oss under i sängen av den anledningen att det på något vis kändes tryggare där under.
 
Som alla barn under deras uppväxt så kommer tiden då man börjar skolan. Något som för mig inte alls var enkelt. Det visade sig att varken jag eller min syster kunde klippa med en sax av den anledningen att vi aldrig tidigare sett en sådan. Det var ett nytt främmande föremål. De andra barnen tyckte jag var annorlunda, jag var det svarta fåret, "svartingen" som var dum i huvudet. Rasist påhoppen började redan i tredjeklass och personer kunde häva ur sig kommentarer som "bevara Sverige svenskt" med jämna mellanrum.
Det var vid ett specifikt tillfälle under högstadietiden som jag blekte håret som jag aldrig kommer glömma. Skolkamrater reagerade hårt mot detta och hoppade på mig med kommentarer som "nu vill blatten bli svensk."
 
Allt detta som pågick under skoldagarna var aldrig något som jag vågade prata öppet om med mina föräldrar. 
Jag höll det för mig själv och ingen kunde nog någonsin se på mig att det påverkade mig så hårt som det faktiskt gjorde. Istället gav jag igen på dessa personer, jag klädde mig i rollen som "cool tjej" för att enklare passa in. Blev utåtagerande och aggressiv. En problemtjej helt enkelt. Men med den frustration jag hade inombords så blev resultatet detta. Något som inte bara gick ut över skolan och personer där utan också hemma till vardags. 
 Men i min ensamhet var jag inte den tjejen, när ingen såg eller hörde satt jag och grät i min ensamhet.
 
Året jag skulle fylla 18 blev jag själv mamma för första gången och jag minns att jag kände att detta var vändningen i mitt liv och jag fann någon insikt i att man som förälder inte lämna bort sitt barn om man verkligen inte är i behov utav det. Att vara mamma kräver ett stort ansvar, engagemang och man är tvungen att lägga sig själv lite åt sidan. Jag fick fyra barn under loppet på några år och jag hade aldrig möjligheten eller tiden till att tänka speciellt mycket på mig själv och mitt ursprung.
 
MIn första son Robin.
 
Inte för ens min barn växte upp och blev stora och det var då som det brast helt för mig.
Jag vart sängliggandes och hade ingen ork till att ta mig upp ur sängen. Där låg jag gråtandes för det mesta och de ända gångerna jag var på fötter var de gånger då jag via min vårdcentral fick samtalshjälp.
Tiden då jag mådde som allra sämst inkom det ett tips om en Facebook sida för vuxna adoptivbarn, där personer delar sina erfarenheter med varandra. Något som visade sig vara delar av min räddning.
För det tog inte lång tid efter att jag skrivit lite om mig själv som jag fick svar från personer, bland annat en kvinna som kom från samma barnhem. Vi började delade våra berättelser med varandra och upptäckte ganska snabbt att vi hade en hel gemensamt.
 
Facebook-sidan hette VIA.
 
Livet idag ser helt annorlunda ut, jag ser på mitt liv med tacksamhet.
Tacksamhet att jag finns. Tacksamhet för att mina adoptivföräldrar blev just mina föräldrar. Tacksamhet att jag fick möjligheten att komma till Sverige och en ny chans att leva. Tacksamhet till att jag fått möjligheten att träffa min man och att vi tillsammans kunde skapa fyra vackra barn. Tacksamhet till att jag i höst får möjligheten till att bli mormor för första gången och att jag får arbeta med det som står mig närmast om hjärtat.
Jag mår åter bra och tagit mig ur den psykiska ohälsan, lagt den bakom mig och blickar framåt. Men nyfikenheten finns kvar. Jag skulle vilja veta mer om min bakgrund. Men av ren nyfikenhet och inget annat.
Jag har min mamma och pappa, dem kommer alltid förbli mina föräldrar. Dem har uppfostrat mig, gett mig mat och kärlek genom åren. För en bra förälder sitter inte i generna utan i hjärtat.
 
Men att vara adoptivbarn innebär också att man kan komma med väldigt mycket i ryggsäcken, även fast minnena sviker än så har man ändå fått vara med om en tunga saker som kan tunga ner en som person. Har man då ingen som fångar upp en när man faller eller är som jag var en person som inte vågar prata, då blir det till slut för tungt. Något som alla måste bli mer medvetna om så att man enklare framöver kan hjälpa de adoptivbarn som är i behov av hjälp. Ingen ska behöva bli behandlad eller vara med om det jag varit med om. Samtidigt vet jag att samhället idag förändrats en hel del jämfört med min tid. Men det förekommer garanterat delar av det fortfarande.
Sen har alla adoptivbarn sin egen historia, något som är viktigt att komma ihåg. Det finns säkert många som känner igen sig i min historia, men det finns nog lika många som inte känner igen sig eller håller med.
 
Jag kan bara prata från min synvinkel, känslor och erfarenheter.
 
 
Puss & Kram
Rosa, Robins mamma.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress