Såhär i semestertider.
Tankar kommer och tankar går med tiden och många gånger så är det svårt att hantera dessa. 
Det är svårt att inte känna skuld och skam över att man inte tagit sig tillbaka till sin vardag
och man har ofta egna uppsatta mål i huvudet från början om när man räknar med att återgå till det normala.
När detta bryts så uppkommer det nya tankar och skuldkänslor som påverkar än negativt och som gör
att allt tar ännu ett steg. Men det går ändå inte undvika dessa tankar och att man många gånger skulle vilja
stanna upp tiden . . .
 
Jag vill många gånger trycka på paus, när det kommer till tiden. Den springer iväg fortare än vad jag kan hantera mig själv och min sjukdom, men jag kan ingenting göra. Tiden är ett ostoppbart ting och det ända jag kan försöka göra är det bästa av situationen och i min egen takt hitta min inre balans och återhämta mig för att på bästa möjliga sätt kunna återgå till den vardagen som jag ändå längtar till.
 
Vardagen som består av att orka träffa vänner och större familjetillställningar, där jag inte är den som går hem först, drar mig undan eller riskerar att gång på gång ha dagar efteråt som är hemska.
Dagar som innebär mycket sängliggandes, tårar och nedstämdhet, av den anledningen att hjärnan och kroppen inte kan kontrollera alla intryck och ljud som existerar runt omkring mig.
En vardag som består av att vakna upp varje eftermiddag med ett leende på läpparna i vetskap om att jag ska iväg till arbetsplatsen som i vanliga fall betyder väldigt mycket för mig. Där jag får chansen att omringas av personer som jag kan skratta med, ha fruktansvärt roligt med och som jag trivs väldigt bra i sällskap tillsammans med. Men framförallt får göra det som jag drömt om sen ungdomsålder, nämligen att få möjligheten att hjälpa sjuka barn.
 
Mycket tankar har hunnit skapats i mitt huvud under den tiden som mitt psyke svikit min vardag men lika många tankar har passerats och kryssats av. Men sen finns dem tankarna som jag inte kan styra över, tankar som ibland får mig att vara nära till gråt och som ibland kan få mig att bli galen på mig själv som inte kan göra något åt detta utan istället tillåter mig själv att dras ner i det "mörka" träsk som faktiskt fortfarande existerar.
 
Jag har börjat tänka en hel på mitt arbete och känner emellan åt känslor i kroppen som jag till viss del inte haft tidigare. Samtidigt som jag längtar efter att komma tillbaka och arbeta igen så vet jag mycket väl om att jag inte är riktigt där ännu. För jag har fortfarande en del kvar att slutföra innan jag känner att jag kan lägga mitt fokus på ansvaret som krävs av mig som undersköterska att att ta mig igenom timmarna på jobbet. Den biten har jag fortfarande kvar. Men det är en stor frustration kring att jag inte är kapabel till att börja arbeta än. Att inte riktigt kunna pricka ut ett datum då jag faktiskt ska komma tillbaka igen.
Det inte är inte för ens nu när semestertiderna kommer som jag börjar känna en stor besvikelse på mig själv som inte kan hjälpa mitt arbete.
Trots att det inte är något som jag rår för så får jag ändå skuldkänslor över att jag fortfarande är sjukskriven, speciellt under den tiden som kollegorna går på semester och arbetet behöver all den personal som det bara går nu.
 
Dessutom så står min heltidstjänst tom och måste fyllas ut av andra för att personal inte ska saknas till dess att jag är på fötter igen. Något som för mig känns helt förjävlig och att dessutom inte kunna berätta för cheferna när planen är att jag är tillbaka igen gör det bara värre. För det blir alltid samma "svar" känns det som och det är alltid så svårt för mig att veta vad läkarna anser om mig och hur planen framöver ser ut ur deras perspektiv.
Så varje gång sjukskrivningen är på gång och löpa ut så drabbas jag av ångest och panik över att återigen behöva meddela cheferna om planen framöver. För jag kan bara svara ur min synvinkel och perspektiv och det är ofta så att sjukskriven har tendens till att löpa ut innan min nya läkartid. Något som är en aspekt som tenderar till att stärka min ångest. Detta är något som jag meddelat och berättat om för min läkare och som varje gång ger mig till svar att det ska förbättras, men som resulterar i samma utgång.
 
Nu ska jag snart tillbaka till läkaren igen och utvärdera och tillsammans sortera mina tankar som uppkommit sedan tidigare men vi ska också utvärdera en personlighetsundersökning som jag vid förra samtalet fick med mig hem för att fylla i. När detta är gjort så är planen att jag ska få en tid till en utredare som är inriktad på personlighetssyndrom för att se om det kan ligga någon bakomliggande orsak till mitt mående då det inte riktigt vill ge med sig med den hjälp och behandling som jag nu under dessa månader använt mig utav.
Jag håller verkligen alla mina tummar för att jag snart kan se ett slut och för att hålla mitt humör uppe så har jag i mitt huvud bakat ihop en plan för arbetet i framtiden. Något som jag hoppas på att kunna få en positiv respons på och där min plan är att återgå till arbete i Augusti, för att få möjligheten till att dra igång den utredning och för att kunna lära mig hantera de motgångar och tankar som kan tänkas uppkomma i början av utredningen och som kan påverka mitt psyke på ett negativt sätt.

Denna gången då jag väl kommer tillbaka till arbete så vill jag komma tillbaka för att stanna och har ingen som helst lust med att avbryta igen för att det inte fungerar. Det har jag gjort en gång och jag tänker inte låta mig luras igen av mig själv eller försäkringskassans påskyndande. För det enda jag vill och som jag värderar högst just nu är att arbetet och cheferna får tillbaka en stark och glad Robin, som är den där positiva och drivande killen som han en gång tidigare var. Han finns där inom mig det vet jag om så det gäller bara att fortsätta i den riktning som jag nu kör i, så kommer jag inom de närmaste vara tillbaka på plats. Kanske inte innan semester, men åtminstone efter denna period. . .
 
Semestertider har påbörjats som generellt innebär att personalstyrkan minskas
och det resulterar till viss del i en personalbrist inom sjukvården.
Jag kan ingenting göra för att hjälpa till. Här sitter jag fortfarande sjuk med mycket
tankar och ångest. Vilket resulterar att en stress och skuld uppkommer inom mig
i vetskapen om att sommarperioden har satt igång.
Trots att jag till 100 % vet med mig att mitt arbete vill ha tillbaka mig
stark, funktionell och att dem prioriterar min hälsa före något annat,
så har jag ändå svårt att släppa de tankar som uppkommer och den stress
som inom mig smyger sig på.
 
 
Allt jag vill är att komma tillbaka stark och funktionell. . .
OCH DET SKA JAG!
 
Josefine

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Dessa ständiga skuldkänslor som spär på ångesten så det blir en ond cirkel. Och stressen i att hela tiden behöva ge svar på frågor man inte har svar på till läkare, försäkringskassan, arbetsgivaren osv. Kram <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress