Bemötande.
När en närstående drabbas av en psykisk sjukdom så behöver personen ifråga någon att luta sig tillbaka emot, som kan finnas där som stöd utöver det stöd som den drabbade individen får ifrån landstinget. Bemötande från båda sidornas håll är avgörande för personens förmåga att ta sig ur sin sjukdom.
Grundpelarna inom just bemötande är enligt mig fyra; Respekt, Lyhördhet, Kunskap och förståelse.
Har man som anhörig och vårdpersonal detta så når man den kvalitativa hjälpen som den som söker vård behöver för att på bästa sätt ta sig ur sin sjukdom. . .
 
Respekten handlar om att man som anhörig och framförallt som vårdpersonal ser patienten och inte förminskar den drabbades problem. Utan ser individen på samma sätt som alla andra i samhället som inte lider av en psykisk sjukdom. Att man har samma människosyn och sätter samma värde på alla individer, samt att man låter personen i fråga vara delaktig i sin behandling under hela den period som den pågår. Genom att t.e.x. låta personen behålla sitt självbestämmande och istället leder in hen på rätt spår, genom vägledning. 
Att man som vårdpersonal ser till att ha en stabil kontinuerlig kontakt med sin patient anser jag också vara något som ingår i respekten. För genom att försöka låta patienten träffa samma läkare varje gång resulterar detta i längden att man vinner patientens förtroende och har större chans att utveckla en god kontakt. Något som successivt byggs upp under tiden och som måste ges tid och energi för att lyckas uppnå.
Lyhördhet omfattar att man som anhörig och personal lyssnar på personen, hens behov och anpassar vården efter detta. Det kan vara att man måste se över vilket tempo som personen klarar av och att man har förmågan att invänta tills dess att den sjuke är redo att diskutera eller öppna upp sig om vissa delar som ligger i grund till personens psykiska ohälsa. För alla individer är olika, vilket innebär att vissa är mindre stresståliga och tar längre tid på sig att öppna upp sig och accepterar behandlingsplanen. Men jag vill också påpeka att man genom lyhördhet har ögonen öppna och observerar vad personen egentligen behöver, men som hen kanske inte alltid väljer att prata om. Detta gör man bäst genom att lära sig se signalerna hos personen det gäller.
Kunskap rör sig om att man sätter sig in i personens sjukdom, det finns en massa bra information på nätet idag som man som anhörig kan ta del av, men också avdelningar och telefonnummer att ringa om man har några funderingar eller frågor. Idag råder det en allt för stor brist i kunskapen kring psykisk ohälsa som gör att man inte riktigt som anhörig alltid vågar prata eller yttra sig till den som behöver stöd. Något som snarast måste ändras på så att fler kan få bättre stöd ifrån sin omgivning och en bra start är att man som anhörig då tar sig tid och sätter sig in i sjukdomen och de tips man kan stöta på. 
Gällande vårdpersonal så är det viktigt att man ser till att sätta rätt person som ansvarig så att patienten kan få den vård som hen förtjänar så att den blir kvalitativ och resulterar i att den drabbade snabbare med hjälp av vården kan ta sig ur sin sjukdom och återgå till sin vardag.
Men något som är av absolut största vikt är att man visar sig ha en förståelse för hur personens emotionella känslor och tankar. Undvik att förminska känslorna eller säga att någon ska "rycka" upp sig eller att det blir bättre. För det är inget en psykisk sjuk person vill höra. Va istället ett stöd och visa empati för hur personen känner och få personen och fokusera på de stunder som faktiskt är bra emellan åt och fokusera mer på de bitarna då det finns tillfälle till detta. Visa att du finns där oavsett tid på dygnet och att hen alltid kan vända sig till dig. Det kommer att komma tillfällen då den drabbade inte har något ljus på att hen kommer ta sig igenom den svåra perioden och då är det viktigt att du som stöd finns där som en extra arm och kämpar åt och tillsammans. När man är sjuk behöver man allt stöd man kan tänkas få. Involvera dig och sätt dig in i den drabbades sits så ska du se att det kommer gå mycket enklare. Jag anser att det i stora hela gäller inom sjukvården också men att det också involverar att man som personal ska ha förståelse kring varför en patient inte vill börja med mediciner eller en viss typ av behandling. För det finns mycket skrämmande typer av behandling som man inte vill bli påtvingad som patient, utan det gäller då som personal att kompromissa och hitta en lösning på hur man kan ta sig vidare. . . 
 
Generellt skulle jag vilja säga att mina erfarenheter kring dessa bitar är väldigt blandade beroende på vilken roll de som var delaktiga har haft. Vissa har fungerat som ett bättre stöd och varit till mer nytta medans andra mer har tagit energi ifrån mig än vad gett mig. Då syftar jag dessvärre på sjukvården.
Jag har under mina dryga nio månader fått vara med om fyra olika läkarbyten, något som generellt inte är något vidare ovanligt och konstigt. Men när det hela tiden berott av samma anledning till att mottagningen tagit in korttidsläkare så blir man till slut rätt less på att behöva upprepa sin bakgrund och varför man behöver den vård man söker. Ibland har det även krävts att man behövt backa i vårdplanen för att dem inte arbetar på samma sätt och anser olika saker. Men också att det visat sig berott på en bristande kommunikation vid överlämnandet.
Ännu en sak är att det gång på gång brutits mot löften som givits som att man ska få en tätare kontakt, men istället har det resulterat i att det gått en över en månad tills man får nästa tid, något som för mig är alldeles för lång tid för att klara mig på egenhand utan stöd ifrån professionella utbildade inom psykiatrin. Det blir att man hinner backa två steg istället för att ta ett steg fram innan det är dags för nästa möte. Vissa av mediciner hinner ta slut och man får inte någon kontakt med den läkare som man behöver prata med för att få ett nytt recept.
 
Men jag måste hylla min otroligt fina familj, nära vänner och mina vackra man för att dem trots min svårighet att öppna upp mig helt ändå har lyckats hålla sig till de fyra grundpelarna som för mig är det viktigaste inom ett bra bemötande. Det har inte alltid varit så att de förstått mig till fullo, men den har ändå aldrig förminskat eller förlöjligat det jag berättade eller känt. Utan alltid visat otrolig respekt och förståelse kring det jag känt. Mycket engagemang kring min hälsa har prioriterats, vilket har gett oss en enorm tight relation. Det finns dagar då jag inte hör av mig på telefon, men av omtanke så får man ett samtal av någon som bara vill fråga om allt är som det ska och hur jag mår idag. Det kan också dyka upp ett peppande och fint meddelande på telefonen när man minst anar det. Vilket gör att man ändå orkar kämpa på och känner sig hoppfull för framtiden på ett nytt sätt som man tidigare inte riktigt känt av.
 
Detta var lite tips ifrån mig hur man som anhörig på bästa sätt bemöter en person i sin närhet som har en psykisk sjukdom. Tänker man på dessa så kommer man lyckas på ett positivt sätt. Det som kan vara skönt för någon som går på samtal och som inte riktigt alltid orkar stå upp för sina önskemål och viljor är att någon följer med. Det kan vara du som mor, far eller sambo och som då kan vara den drabbades högra hand och framföra hens önskemål eller din synvinkel på vad du anser ska ändras för att ge personen en bättre vård. Saker som ni ev. kan ha diskuterat hemma och som personen varit missnöjd med.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress