Det ligger mitt framför ögonen på dig.
 
Under den perioden från att man blir sjuk och till den dagen man är frisk så är det en ständig berg och dalbana i ens liv och man det är inte alltid lätt att se ljuset på andra sidan av den mörka tunnel man befinner sig i. Man vill gärna ge upp och hopplösheten kommer och knackar en på axeln. Varför kommer jag ingenstans och varför mår jag inte bättre? är frågor som kan komma upp i huvudet och man inser faktiskt inte vilka framsteg man gör varje gång man vaknar på morgonen. Bara att ta sig ur sängen kan vara ett otroligt stort framsteg jämfört med igår.
Men vi tar saker på oss själva för givet och som en självklarhet något som jag tror gör att vi inte alltid märker av de stegen vi tar framåt emot ett friskare liv. .
.

En månad har passerat och det känns fortfarande emellan åt som det var igår allting hände. En månad sedan mitt mående förvärrades och jag medvetet hade tagit beslut om att begå självmord, en månad sen mitt besök på psykiatri akuten för missbrukare och det värsta dygnet jag någonsin varit med om.
Trots att man inte riktigt hinner med själv så flyger tiden iväg och när jag idag tänker tillbaka och reflekterar över vad som gick fel och hur jag mådde under den perioden så kan jag ändå se en skillnad från då och idag. Något som jag inte tidigare har kunnat se på samma sätt, då jag hela tiden känt att man stått på samma ställe och inte kommit någonstans med att bli bättre.

Kollar man tillbaka så var jag något som jag idag skulle kalla det manisk. Hade slut på livsglädje, kände en stor hopplöshet kring mycket i min vardag och var inte den pojkvän som man kanske borde vara när man befinner sig i ett förhållande. Men framförallt så mådde jag absolut inte bra och det är fortfarande jobbigt att tänka på den biten som har med mitt självmordsförsök att göra. Det går en otrolig rysning inombords när tanken når min hjärna och det har varit nätter då jag drömt mardrömmar om vad jag utsatte mig själv för, något som kostade mig onödiga rädslor i min vardag efteråt som jag varje dag får hjälp med att övervinna för att kunna fortsätta min utveckling mot ett friskare liv.
Tänker jag tillbaka på mitt intag av alkohol så är det lite blandade känslor som uppkommer, sorg och irritation. Att jag under denna period inte insåg allvaret, signalerna på hur pass mycket jag ändå drack och att jag bara nonchalant inte brydde mig utan fortsatta på samma spår är det som gör mig förbannad och irriterad.
Sorgen kring alkoholen omfattar de bitarna som har med att jag inte i dagens läge inte kan hantera alkoholen utan måste avstå den helt tills dess att jag är hundra återställd. Alkoholen för mig har alltid varit en stor del av mina senare år, då jag gärna tog ett glas vin en vardag kväll, men också känner att det hör till sommaren. Sitta ute på en servering, ta ett glas och snacka skit med vänner en solig kväll. Något som jag kanske inte kommer få vara med om på samma sätt igen. I allafall inte 2017 och blir det vin så blir det alkoholfria alternativ för min del.

Det positiva i allt det elände som hänt under de veckor som passerat är att jag iallafall har börjat inse att jag faktiskt går åt rätt håll. De dåliga dagarna är inte dåliga hela dagen utan emellan åt under en kort stund. Något som tidigare aldrig riktigt inträffat. Sen kan det gå flera dagar i följd som är helt underbara och där ångesten inte existerar, eller att den existerar man att jag kan hålla kontroll på den utan att den behöver utlösas till något större.
Att duscha huvudet och ha vatten i ansiktet var något som efter allt var jobbigt och något som jag inte klarade av. Men som jag idag ändå har kommit en bra bit på rätt väg med. Idag kan jag duscha huvudet, så länge som ansiktet inte får en massa vatten på sig. Det kunde jag inte utan att få panik för någon vecka sen. Vilket är ett otroligt framsteg om man frågar mig idag.
Alkoholen är något som jag inte alls har något sug till på det viset att jag behöver dricka. Helt ärligt så tycker jag att det luktar skit och mår illa så fort jag känner lukten av att folk i min närhet luktar alkohol. Men som jag tidigare nämnt så saknar jag gemenskapen på en uteservering man hade tillsammans med ett glas vin nu när sommaren äntligen börjar komma till oss. Men det är mer i huvudet och i rutin som det sitter mer än ett behov tror jag.

Så trots att jag inte själv har insett det riktigt så är man på god väg åt rätt håll, trots att man är långt ifrån att vara helt återställd och återgående till arbetet. Men skillnaden nu är att jag tillåter mig själv att ta det lugnt och att inte försöka stressa på något och jag involverar Alex hur jag mår dagligen.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress