Framtiden Vs. Sjukdom
Varje individ har en vision om hur man vill forma sitt liv och när man tänker på hur ens framtid ska se ut så skiljer sig denna beroende på vem man är som person och den skiljer sig oftast ifrån person till person. Vissa vill bli något stort i en specifik yrkeskarriär, gifta sig eller ha ett helt fotbollslag att vara förälder till.
Men oavsett hur visionen ser ut så kan den snabbt försvinna vid det tillfället då man istället drabbas av motgång.
En motgång som istället resulterar i hopplöshet, förtvivlan och mörker. Framtiden upphör att existera och svårigheten till att bara se vart man är under morgondagen tar vid . . .
 
Jag har alltid haft höga ambitioner gällande vad jag vill syssla med i framtiden. Ett yrke som jag varje dag när jag vaknar upp ska känna en storglädje och fröjd till som ska vara en av anledningarna till varför jag vill kliva upp på morgonen. Men för att nå det målet så skulle det innebära att jag behövde studera ett par år och lägga hundra procent energi och tid på kommande studier för att nå den framtidsbilden.
Visionen om att jag en gång i mitt liv ska få uppleva bröllop uppe vid altaret har alltid funnits i mitt huvud, där jag ska vara den som får äran att säga "JA" till den man som jag tänkt dela resten av mitt liv med har sedan lång tid funnits med mig. Har jag haft en stund över så har tankarna ganska snabbt landet i mitt bröllop och om hur allt runtomkring denna dag ska vara. Den enda som saknats har varit den man som ska få dela denna dag med mig.
 
Detta var under mitt liv då jag inte hade min psykiska sjukdom, utan var en frisk, glad och lycklig kille som hade hela framtiden framför mig på ett helt annan sätt.
 
När man drabbas av en psykisk sjukdom så är det väldigt svårt att se sig själv leva ett lyckligt liv där mycket av ens visioner uppfylls. Istället ser man ett tomrum i huvudet där framtiden istället är mörker.
Man vet inte om man kommer existera imorgon eller om man någonsin kommer få uppleva det bröllop man en gång drömt om och byggt upp eller alla barn man en gång i tiden drömde om att få vara förälder till.
Orsaken till detta är att sjukdomen tagit över för mycket av ens liv där den gnutta energin man sitter på läggs på att ständigt försöka balansera sjukdomen så att den inte tar över helt och dränker oss.
Framtiden läggs på hyllan och försvinner ur bild och man det är tillräckligt svårt att svara på frågan på hur man ser på morgondagen, för man vet inte om man överhuvudtaget kommer att finnas kvar i denna värld tills dess.
 
Något som jag snabbt skulle få uppleva, för det tog inte lång tid för ens min framtid försvann ur huvudet på mig och vid försök att bygga upp bilderna igen så vart det mest bara rörigt och ingen klarhet. Utan istället blev jag nedstämd och frustrerad över att sjukdomen tagit över kontrollen över mig och gjort mig så deprimerad så att jag inte längre kunde se min framtid. Den tog all min energi och ett mörker började sakta inta min hjärna.
Fick jag frågan av mina läkare eller anhöriga om min framtid eller min syn på mig själv om vart jag ser mig själv, en vecka framåt så vart det en irritation som byggdes upp inuti mig. Jag kunde inte se mig själv, jag visste inte om jag skulle nå till nästa vecka eller om jag någonsin skulle kunna se en framtid igen. För mig var bara dessa frågor onödiga och inte aktuella.
Jag kunde lika gärna vara död nästa vecka, imorgon eller ikväll. Så pass mycket energi hade sjukdomen tagit ifrån mig så att en hopplöshet infunnit sig som skulle kunna orsaka min största förlust och som kunde bli min sista.
 
Hade jag istället varit helt frisk utan den psykiska kampen som ständigt följt min sida så hade detta varit något som skulle skett utan några större motgångar och hinder under resans gång. För mina visioner brukar ändå vara en väldigt givande och rolig tid att ta del av. Med mycket glädje, skratt och tårar som man får dela med de man älskar allra mest. Men livet är orättvist och att jag skulle vara en av dem i denna värld som skulle behöva uppleva denna svåra tid var orättvist. Jag som hade så mycket planer och drömmar om framtiden.
Skulle jag någonsin få vara med om dessa eller skulle jag vara död innan?
 
Ger man sig bara fan på att ta sig igenom och inte låta sjukdomen vinna, trots att man går på det sista ifrån reservtanken så brukar man oftast hitta en gnutta energi till som får dig att ta dig framåt. Det är kämpigt och tungt men man klarar det och igenom att inte försöka tänka så mycket på framtiden just då utan istället lägga allt fokus på att ta sig upp till ytan igen och ta sig igenom dagen man befinner sig i så brukar man oftast klara det. Tillsammans med stöd ifrån vänner, familj och anhöriga.
Inte för ens då man är något stadigare om fötterna kan man börja tänka på framtiden igen. MEN istället för att tänka på karriär, bröllop och barn i första hand så lägger man blicken på hur man vill att nästkommande timmar ska se ut för dagen, efter det kommande morgondag och efter det nästkommande vecka.
Så här får man hålla på fram tills dess att man kommer till insikt i att man faktiskt fortfarande är kvar i världen och att man nu tagit sig igenom dagarna.
 
Min insikt kom för nån månad sen om att jag faktiskt är kvar hos min familj och att jag tagit mig igenom mina dagar som passerat. De mål som jag i huvudet satt upp har prickats av och att jag hela tiden satte upp nya för kommande dagar framåt. Nu kan jag planera in saker med vänner och familj som ska ske två veckor framåt.
För jag kan trots allt se mig själv tillsammans med dem och inte i någon urna under marken.
Jag kan återigen se mig själv vid altaret om två år tillsammans med den man jag idag är förlovad med och att vi i framtiden eventuellt har barn tillsammans och lever ett typiskt "halv Svensson" liv.
Det finns dagar då min sjukdom tar över mig och hjärnan fortfarande, men den stora skillnaden är att jag är medveten om att framtidsplanerna existerat bara någon timme innan detta skedde eller dagen innan och att jag på ett helt annat sätt än tidigare kan njuta av dessa och tar vara på tankemolnen vid de tillfällen som jag för möjlighet till detta.
Jag tror detta är viktigt att man försöker göra så att man kan hålla sig kvar och inte låta den psykiska ohälsan ta över en igen för då riskerar man att snabbt dras tillbaka i det mörker man nyligen tagit upp ifrån.
 
Involvera den som står dig närmast och berätta dina tankar kring allt. Båda de bra och de dåliga av den anledningen att din anhörig då kan berätta vad du själv ser dig själv i framtiden när hen tenderar att tycka att du är på väg ner i mörkret eller mår sämre en dag för att hjälpa dig att finna glädje och annat positivt att prata kring för att få dig på andra banor.
Att prata, prata och prata är den bästa medicinen, tillsammans med att försöka hålla sig sysselsatt med olika aktiviteter och en umgängeskrets som man tycker mycket om. Man ska omringa sig själv med saker som får en att må bra när man har de jobbigaste stunderna i sitt liv. För det är då som man snabbare och effektivare tar sig ur den känslomässiga storm som kan befinna sig i sin kropp.
 
Sen behöver man inte alltid ha så mycket framtidsvisioner, det kan räcka gott och väl med att man lever i nuet och försöker njuta av det. Ibland är nästan det bättre.
Men oavsett vad så ska man aldrig låta sjukdomen ta över ens framtid, även fast det kan kännas mörkt inför nästkommande dag. För dessa visioner är till för att man vill vara med om nästa dag.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress