Konsten att separera.
Jag skulle vilja säga att de allra flesta någon gång i sitt liv varit med eller kommer vara med om en tung separation, som man från början helst av allt skulle vilja undvika. För vare sig man blir lämnade eller är den som lämnar något bakom sig så kommer det göra ont till en början och man kommer få vara med om en rad olika känslor som under tiden kommer uppkomma så som skuld, ångest, ilska och sorg. . . 
 
Inledningsvis skulle jag vilja säga att man kan dela in en separation i två olika delar som skiljer sig en aning ifrån varandra men som ändå har en koppling till varandra, som man separat måste ta sig igenom. Jag skulle vilja påstå av egen erfarenhet att den ena delen går snabbare att sig igenom än den andra, men jag vill heller inte påstå att det är så för alla, för alla individer fungerar olika.
 
Den praktiska biten, där mycket tankar kring hur ens liv kommer bli. Efter så många år tillsammans med den partner man levt med så kan man helst plötsligt bryta upp och börja om. Det är oftast här som ångesten och sorgen kommer första gången när man kommer till insikt med detta och man börjar snabbt tänka på hur saker ska fördelas i hemmet, ekonomin och allt annat fysiskt kring detta.
En process som omfattar en rad olika känslor och som ibland kan orsaka att man kommer i obalans med sin partner och för stunden känner att man helst av allt skulle vilja sticka där ifrån och bara strunta i allt, detta för att slippa allt lidande som infinner sig vid denna tanke. Men tyvärr finns det ingen väg att kring gå detta. Detta var något som jag själv under min separation i höstas fick känna av. Jag försökte hela tiden dra mig ifrån att hämta mina saker för att slippa möta den personen som jag fortfarande älskade och som jag ansåg vara den jag ville leva resten av mitt liv tillsammans med och slippa ta de diskussioner som vi hela tiden hamnade i.
 
Det var under den perioden som jag fortfarande emotionellt (som för övrigt är den andra biten) inte hade accepterat eller förstått vad som verkligen hade skett. Något som orsakade att jag hade svårt att tackla mina känslor. Det blev lätt så att jag utan kontroll projicerade och drog i min dåvarande partners svaga trådar. Jag fick han att framstå som om han varit en skitstövel under hela vårt förhållande. Men som jag sa så reagerar alla människor olika och en separation som inte är ömsesidig är inte alltid det lättaste att ha med att göra. För mig var denna separationen extremt jobbigt något av det värsta jag vart med om och jag låg ofta i fosterställning hemma, jag kastade mycket skit på exet och försökte ändå prata väldigt mycket med mina nära och kära. Det var ett otroligt ältande av alla känslor som uppkom inom mig, något som senare fick mig till att acceptera mer och mer vad som skett och möjligheten att kunna gå vidare. För det är sant som man säger, "tiden läker alla sår". Sorgen är en hjälpande hand till att bli gradvis bli starkare i sig själv och kommer avta och glesas ut.
Men resan dit igen är oftast otrolig tuff och man stöter på en hel del oförutsedda hinder på ens väg.
En del är tuffare än andra och ibland hamnar man i ett vägskäl för att kunna ta sig vidare. Men det bästa man kan göra är att försöka intala sig själv att separationen kommer göra en själv starkare och att du går ut med ännu en erfarenhet som kommer forma dig till det bättre och du kommer stolt resa dig igen och känna en otrolig befrielse ifrån den ångest du tidigare burit omkring på och när du minst anar det kommer kärleken infinna sig igen, trots att det kanske inte känns så just när det är som jobbigast.
 
När jag tittar tillbaka på mitt tidigare förhållande idag så har synen på förhållandet förändrats och jag skulle idag själv säga att det någonstans skulle ha ett slut. Som i alla förhållanden man ingår så finns det alltid en risk att det ska haverera och någonstans kom detta smygande på oss. Vi kämpade i olika takter, omgångar och mer separat än tillsammans. Vi var inte längre ett team, något som min dåvarande partner såg snabbare än vad jag själv såg det, tyvärr. Vilket har kostat oss den fina vänskap som vi under hela vårt förhållande haft och jag vill inte påstå att någon av oss är oskyldiga till att vi i dagsläget inte har någon kontakt. Men ibland blir det så och det blir mer missuppfattningar som gör att man inte känner sig förstådd av varandra, vilket i vårt fall resulterade i att man konstant överrumplade varandra med negativa kommentarer som orsakade att kontakten avbröts.
Men livet går trots allt vidare och att det var detta avslut som våran relation skulle få var inte direkt någon överraskning, då de allra flesta förhållanden slutar på detta sätt. Att man efter en separation inte har någon kontakt med sin förra partner. Men det betyder inte att det alltid heller behöver vara så. Men ur mitt perspektiv så är detta något som idag är aktuellt för att jag skall lyckas resa mig ifrån mina övriga psykiska problem och det har varit för mycket som gjort att jag inte känt mig förstådd på den fronten, vilket gör att min kropp gärna reagerar i ilska, även fast jag egentligen inte känner någon ilska emot honom.  Men i stundens hetta gör man irrationella misstag som man efteråt kommer att ångra. Men idag önskar jag honom allt gott, för innerst inne vet jag att han är en otroligt fin kille som gett mig många fina minnen som jag säkert framöver kommer kunna skratta och le när jag tänker tillbaka på dessa.
 
Reaktioner kring separationen kommer än idag emellan åt, men jag vill ändå säga att det är en del av läkningsprocessen, även fast det inte handlar om "kärlekskänslor" nu, utan bara om den tuffa period som man tillsammans fick vara med om. För det går aldrig undkomma känslan av svek som infinner sig när man får veta att ens kärlek vill separera. Och ska jag nämna lite om hur jag större delar av min vardag mår idag gällande denna separation så fungerar jag igen, jag har gått vidare. Men trots detta så kan ilska fortfarande uppkomma kring saker som jag anser inte varit ok av honom att säga eller göra. Men också en ilska på mig själv att även jag sagt saker som jag inte menar och att vi tillsammans har orsakat att att vi ingen kontakt har, för han var trots allt en mycket betydelsefull person i mitt liv och kommer alltid vara. Oavsett kontakt eller inte.
Men jag har själv valt att inte älta så mycket mer om det i dagens läge utan istället fokusera på det som sker framåt och så fort negativa känslor uppkommer så ventilerar jag med min nuvarande sambo om det för att kunna lägga det bakom mig, för en vänskap idag har jag svårt att tro skulle fungera.
 
Men livet rullar på och tar inte slut för att ens stora "kärlek" lämnar en. Försök att se det positiva i det hela, det är inte din förlust utan din partners, och någon annan kommer få chansen att få ta del av din kärlek som dessutom kan besvara med samma kärlek.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress