Konsten att vara människa - Konsten att vara ensam

Den som drabbas av psykisk ohälsa känner sig ofta väldigt ensam. Men trots att man inte är ensam så finns det ändå stunder under perioden som man mår dåligt som man känner sig som allra mest ensam som orsakar att ångesten uppkommer och man får panik. Det blir svårt att parera tankarna och känslan av förlamning kan uppkomma. Det kan vara att man under en dag ska vara ensam hemma medans ens partner arbetar eller är iväg och roar sig med sina vänner. Litar man dessutom inte på sig själv så blir denna ångest ännu mer påtaglig och man oroar sig för hur timmarna framöver kommer sluta . . .

Det har funnits sådana stunder även hos mig som orsakat att jag flera gånger fått känna på hur panikångesten oönskat tränger sig på. Ibland kommer den helt plötsligt, utan någon direkt anledning, det kan vara att jag under dagen är hemma medans min partner arbetar, rätt som det är dyker den upp och de bra stunderna som precis varit försvinner lika fort som ångesten uppkom. Detta trots att dagarna innan kan ha fungerat helt utan anmärkning och jag hållit mig sysselsatt hela dagen.

När detta väl sker så blir jag väldigt låg och får svårt att andas. Vilket leder till att jag snabbt måste ut ifrån lägenheten för att få frisk luft, ibland räcker detta och ibland behövs även ett samtal till sambon för att lugna ner mig. Självklart får detta tyvärr inga positiva konsekvenser, utan istället orsakas en ännu större oro till att vara ensam hemma och att det nästa gång kanske upplevs ännu värre som gör att jag inte längre klarar av att hantera det som sker med mig. För det är en stor påfrestning när ångesten gång på gång uppkommer och jag har vetskapen om vad jag själv gjort emot mig tidigare. Något som jag verkligen fruktar ska hända igen.
Det har även varit några få tillfällen som jag haft min svärmor över på dagarna för att ha någon hos mig, någon att prata och försöka skratta med. Vilket hjälpte mig väldigt mycket de dagarna, för det var då som jag var i störst behov av att ha någon närstående hos mig och som jag kände att jag kunde lätta på hjärtat för om jag behovet till detta skulle uppkomma. Kvällarna som inneburit ensamtid hemma så valde jag istället att tacksamt följa med honom till dansskolan där han undervisar en gång i veckan. Det är mycket lättsammare att sitta där det är lite rörelse runt omkring en istället för att ensam sitta hemma där risken finnas att man kommer må ännu sämre.

Det jag inte märkt av för ens nu är att man med tiden börjat klara av mer och mer att vara ensam. Dagarna flyter på och trots att man i det stora hela gör samma saker om dagarna som tidigare så är ångesten som bortblåst. Det kan gå flera dagar som är perfekta och man ser ett ljus i allt mörker. Då brukar jag passa på att njuta lite extra och försöka vara produktiv genom att blogga eller gå på promenader med olika podcasts i öronen.

Visst, det finns stunder under de bra dagarna också som trycket på bröstet uppkommer utan någon anledning. Men de gångerna så brukar jag försöka att ringa ett samtal till någon som står mig nära och bara prata för att lägga min fokusering på annat än ångesten. Vilket brukar leda till att den till slut väljer att försvinna ifrån mig.

Det som krävs idag är några dagars förberedelser på att jag kommer vara ensam en längre stund, så att tankarna kan flöda och jag får chansen till att diskutera och reflektera kring mina känslor om hur det känns inför kommande ensamhet. För några dagar sedan var det en sådan dag, sambon skulle iväg på jobbresa till Danmark som innebar att han skulle åka tidigt och komma hem på natten. Något som från början var en stor oro för mig, hur skulle jag klara mig och hur skulle jag lösa en eventuell kommande ångestattack, när han var så långt ifrån mig.

Men någon gång skulle bli den första och jag gav mig in med inställningen att jag skulle få det till att fungera genom att hålla mig sysselsatt hela dagen och bara försöka ta det lugnt. Genom att vila ordentligt, blogga, kolla gamla filmer, hålla på med musik och äta en massa gott. Något som fungerade alldeles utmärkt och hela dagen fram tills han kom hem var i stort sett utan någon ångest och förtvivlan. Dock hade jag extremt tråkigt i slutet, då jag gjort precis allt man kan tänkas vilja göra.

Jag är otroligt stolt och nöjd över mig själv att jag fixade att vara ensam så pass länge, som gjort att jag tagit ett litet steg framåt i att faktiskt känna att jag kan lita på mig själv och klara mig fint utan någon vid min sida konstant.

Nästa steg blir om en månad ungefär då han återigen ska iväg till Danmark, men denna gången ska han övernatta där, vilket innebär ännu en prövning på hur mitt psyke kommer tacklas med det.

Ärligt talat så är jag lite smått orolig för hur det kommer gå under kvällen när det är dags att lägga sig och inte har sin man vid sida. Det är när mörkret hälsar på som det blir som jobbigt. Så det blir spännande men samtidigt nervöst om hur det kommer sluta. Men jag tänker gå in med inställningen att det kommer gå perfekt.

Att inte känna att man klarar av att vara ensam har inte med att man inte är självständig, utan har mer med att göra att man är så pass sårbar för stunden när man mår dåligt. Man går har en oro kring hur man kommer reagera på vissa saker som sker omkring en och hur man kommer klara av att handskas med dessa händelser.

När man är i sitt sinnesfulla bruk så är oftast detta inget som man inte klarar av och ensamheten kan då vara skönt ibland, man får sin egentid. Men är man inte där så blir ensamheten istället en psykisk påfrestning med många faktorer som spelar sin roll.

Men gå alltid in med inställningen att du kommer klara det, för oftast är det dem gångerna man faktiskt lyckas. Försök att undvika att gå omkring och oroa dig för saker som inte har inträffat ännu och njut istället av de gångerna du lyckas överträffa dig själv.

ENSAMHET ÄR EN DEL AV DIN PSYKISKA BEHANDLING!