Konsten att vara människa

 

När jag fick intyget i handen om att jag var sjuk så möttes jag av en känsla av skam och förtvivlan.

Att jag hade tillåtet mig själv att gå så pass långt att jag nu behövde kontakta mitt arbete och berätta hur jag verkligen mår, att jag idag inte klarar av att arbeta och att allting i min vardag inte fungerar. Bara tanken på att lyfta en telefon var en utmattande känsla för mig. Jag vet att jag satt med den i handen tillsammans med tankar som snurrade i mitt huvud om vad jag skulle säga när chefen på andra sidan av luren skulle svara. Dessutom var jag nu tvungnen att posta sjukintyget, så att man kunde få möjligheten att ansöka om sjukpenning. Det var en känsla av hopplöshet som befann sig i min kropp, hur skulle jag orka med allt det som var omkring mig under dagarna när jag knappt hade orken till att hålla mig själv vid liv, när allt i mitt huvudet susade omkring som en stromig vinter.

 

Innan acceptationen kring att jag var sjukskriven och att jag led av ett psykisk sjukdom så var mitt enda fokus på att snabbt komma tillbaka till arbetet igen. För jag ansåg mig inte psykisk sjuk från början utan att jag bara behövde en hjälpande hand till att sortera mina tankar. Detta trots att jag helst av allt bara ville sova bort dagarna som jag för övrigt inte hade fått göra på flera veckor men också att huvudet kändes tungt så fort jag ställde mig upp.

 

Det var inte för ens längre in i min sjukskrivning som jag började i större utstäckning inse att jag ändå kanske var sjukare än vad jag trodde och att jag kanske behövde lägga om mitt fokus en aning för att snabbare hitta tillbaka till mig själv och därefter komma tillbaka till arbetet, full med ny energi.

För nu var det inte bara sömnlösa nätter och en kropp av betong det rörde sig om, utan också av en konstant ryggvärk och huvudvärk som förföljde mig. Tillsammans med kräkningar och diareér så fort jag intog en smula kost eller dryck för att få lite energi.

Jag tror jag gick ner omkring 10 kg totalt, jag vill minnas att jag så fort jag såg min kropp i spegeln tyckte att den var hemsk, av den anledningen att jag låtit mig själv lida så pass så att det hade kostat mig de kilorna som min kropp definitivt behövde för att orka med mig.

 

Men trots att jag nu insett att jag kanske var psykisk sjuk och behövde min sjukskrivning så kunde jag ändå inte släppa tanken på arbetet. Tankarna gick mycket på vad kollegorna vet och hur mycket det pratas om mig. Då jag tidigare fått höra av flera att dem gillar mig för att jag alltid kör till 100%.

När cheferna och jag talades vid så vet jag att jag alltid fruktade att få frågan "hur mår du?" och den frågan var något som jag varje gång någon hörde av sig inte ville få tillfrågad. För vad skulle jag svara, var dem beredda på att få höra sanningen eller skulle man fortsätta med fasaden man tidigare kört med under den långa period som nu låg bakom sig.

Samtidigt som det fanns en förståelse i varför mina vänner ställde frågan, då många av dem säkerligen undrade i det syftet att dem känt av frånvaro och att jag inte haft energin till att ses på samma sätt som tidigare. Utan istället valde att prioritera tiden för mig själv i soffan tillsammans en halvdålig film.

 

Sen kommer samtalet som man helst av allt skulle vilja slippa när man är sjukskriven under depression. På andra sidan av telefon möttes man av försäkringskassan. Som direkt gick på med att fråga när jag tänkt börja arbeta igen. Hon förklarade sig på det sättet att jag nu varit sjukskriven under en längre period och bör nu må bättre och komma tillbaka till arbetet. Det jag funderar på idag är varför jag inte hade orken till att säga emot och stå upp för mig själv. För jag hade trots allt läkaren på min sida. Men nej, istället berättar jag att jag tänkt börja gå 25% redan nästa vecka och att jag ska be läkaren om ett nytt intyg där allt kommer stå. Vilket hon snabbt tog emot innan hon lika snabbt la på luren. Helt plötsligt, från klarblå himmel skulle man nu börja jobba.

Jag var inte sjukskriven längre på heltid, jag hade fått mitt liv tillbaka och allt skedde under bara några sekunder.

 

Sen kom verkligheten ifatt mig bara några dagar innan det var dags att sätta sin fot på arbetet efter drygt sex månader av sjukskrivning. Tankarna började snurra om vad mina kollegor kommer ställa för frågor, vad dom tyckt om allt, att dem anser att jag inte är redo för att arbeta igen och massa negativ energi började flöda över mig och la sig om en presentationsångest inom mig. Hur skulle detta gå och jag kände en stor besvikelse på försäkringskassan som enligt mig i stort steg tryckt ur mig den kommentar hon ville ha för att hennes företag skulle bli nöjda.

 

Arbetet höll i ungefär två veckors tid, innan det återigen var dags att gå hem. Kraften räckte inte och jag föll åter ner i min ångest och min depression, efter att ha känt att det blivit för mycket intryck på en och samma gång. Denna gången djupare än tidigare och en otrolig skam välldes över mig då jag kände att jag svikit mig själv, mitt arbete, mina chefer och min familj.

 

Sjukintyget kom åter i min hand och hade jag inte haft med mig stöd under det samtalet så hade det inte kommit fram tid till cheferna. För det hade inte intyget innan dess gjort, p.g.a. att orken inte fanns att leta fram ett kuvert.

Känslan av attt man är en stor förlorare och någon som inte klarar av ett jobb är något som uppkom när ständigt när jag får mitt intyg i handen samtidigt som det är en lättnad för stunden.

 

Jag går in på min nionde månad som sjukskriven nu, och tittar jag tillbaka på tiden som gått och hur jag tänkte då jämfört med idag, så har den förändrads en del. Förr kunde jag fokusera mycket på vad andra tänker om mig. Att jag är en person som inte vill eller orkar jobba utan istället går hemma sjukskriven bara för att få pengar.

 

Idag struntar jag helt i vad folk tycker. Vill dom tro att man går hemma på sjukpenning som knappt är hälften av den lön man i vanliga fall tjänar så får dem tro det. Det enda jag kan säga är att trots att man är sjukskriven så stannar inte världen upp. Lån och utgifter måste ändå betalas och med den sjukpenning man har idag så är det nöd och näppe att man går runt varje månad.

 

Hade jag fått välja så hade jag väldigt gärna varit på arbetet, med den energin och fokus som jag för ett par år sen hade. Men tyvärr så är jag fortfarande en bra bit ifrån den personen. Jag har inte gett upp, utan kämpar ständigt med att ta nya steg i rätt riktning. Trots att vissa dagar är tuffare än andra.

För att jag ska kunna arbeta så krävs det att jag har 100% fokus på mig själv så att jag kan ansvara över mina utförande då det gäller andras barnsliv. Ingen som jag verken vill utsätta mig eller dem för idag.

 

Men att vara sjukskriven är inget man tycker är speciellt skönt eller positivt, det är mer ansträngade att vara det vissa gånger än att gå upp till arbetet varje morgon och att höra negativa kommentarer om det är inget som hjälper personen som är sjuk att bli frisk. Utan är istället en känsla av tveksamhet till att man som drabbad någonsin kommer resa sig igen.