Konsten att vara människa - Vad är kärlek?

Vad är egentligen kärlek?

Finns det någon person i denna värld som kan svara på vad exakt kärlek är och hur den ska kännas. När vet man om man träffat rätt person och när man får känna på äkta kärlek. Känns känslorna omkring kärlek likadant för alla individer eller skiljer sig känslan beroende på vilken person det är som får möjligheten att bli förälskad. Slår man sig riktigt illa så gör oftast det väldigt ont, men minst lika ont gör det att ibland vara kär. Så varför utsätter vi oss for Amors pilar och den utblottning av sig själv som man utsätter sig själv för till en annan människa, är verkligen kärleken så viktig för oss människor för att vi ska må psykisk bra. . .

Att vara kär och få möjligheten att känna på kärlek får oss människor att må väldigt mycket bätrre psykiskt just av den anledningen att man som individ får bekräftelse på att det finns någon annan som bryr sig om en, som genom omsorg och empati visar sin tacksamhet till att man existerar.

Generellt så har kärlek en otroligt viktig funktion i vårt liv och är något som vi inte styr medvetet, utan är något som per automatik sker, och av den anledningen är det inte alltid lätt att begripa varför man bli kär i en specifik person. Den stora databasen för denna känsla är en del av vårt hjärnkontor. Där uppe skickas olika signalar ut till centralen som gör att vi sedan känner känslan av att vara kär. Frågar man mig så anser jag också att människan alltid varit inställd på tvåsamhet, då vi är ett flockdjur som dessutom har i uppdrag att föröka oss.

Om jag skulle beskriva min syn på kärlek så skulle jag vilja säga att den generellt uppkommer när man finner en speciell person som man mer eller mindre vill tillbringa all tid med under dagarna. Personen får en att må bra både fysiskt och mental. Det frigörs hormoner i kroppen som ger en känsla av glädje och lycka som gör att man fungerar på ett enkelt sätt varje dag trots att man emellan åt om dagarna kan stöta på problem som får en att må dåligt.

De tillfällen som jag varit kär och jag tänkt på personen så har det gett mig ett rus i kroppen och det blir som små fjärilar i magen. Jag blir otroligt glad och får ett stort leende på läpparna. Man vill att tiden ifrån varandra om dagarna ska ta slut så att man bara kan få tillbringa tiden ihop med den man tycker om. Ingenting annat spelar för stunden någon större roll, utan det enda fokuset man har är personen som man tillägnar sin kärlek till.

Hopplös romantiker som jag är så tror jag varje gång att den person jag ingår ett förhållande med är den som jag kommer leva med resten av mitt liv med och jag låter mig göra allt för att personen i fråga ska må så bra som möjligt. Någonting som inte alltid varit riktigt rätt, för det har gjort att jag gett mer än vad jag fått tillbaka och som orsakat att jag vid tillfällen blivit otroligt påverkad psykiskt när mitt hjärta längre fram blivit krossat, då personen valt att istället lämna mig eller hittat en annan mer intressant.

Vissa av oss kanske känner igen den känslan av att man tror sig hittat sin sanna kärlek, den äkta kärlek som man kommer leva med resten av sitt liv. Man gifter sig, skapar familj och får många lyckliga år tillsammans. Då vet ni säkerligen att det inte riktigt fungerar på det viset. Absolut kan man ha rätt i att man hittat den person man kommer leva med resten av sitt liv, inte frågan om det. Men för att ens saga ska få det slutet så krävs det mängder av arbete och engagemang från bådas partners sidor under hela förhållandet.

Samtidigt som man ska parera detta med den vardag man formar. Något som inte alltid är det lättaste och för att göra det enkelt för sig så väljer man ibland att gå vidare istället för att stanna och kämpa för det man en gång trodde var äkta. Det är otroligt lätt att säga att man växt ifrån varandra och så kan det absolut vara. Vi är inte mer än människor, vilket innebär att vi förändras genom åren under tiden vi blir äldre. Värderingar, personligheter och erfarenheter ändras. Något som ibland kan orsaka att man glider ifrån varandra och inte längre delar samma syn på allt. Ibland fungerar detta ändå men ibland är det enda alternativet att separera ifrån varandra. Men det är inte faktiskt inte alltid så när man påstår sig glida ifrån varandra. Många gånger tror jag att det beror på att man som person är nyfiken och saknar känslan av en nyförälskelse. Någon som ser på en själv med andra ögon och där man är hela denna persons värld.

Detta är något som jag hände mig senast som jag blev lämnad. Som jag i tidigare inlägg nämnde så genom gick jag en tung seperation från min sida. Något som jag absolut inte ville skulle vara en separation. Utan var något som vi tillsammans kunde förändra för att få oss att fungera och fortsätta med varandra. Jag var otroligt förälskad i killen och såg bara mig själv med honom. Han var verkligen hela min värld.

Men istället så vart jag lämnad kvar sårad och ensam, han ansåg att känslorna för mig hade svalnat och att nu älskade mig mer som en vän än som pojkvän. Vi hade växt ifrån varandra, något som jag från början ansåg vara struntprat och bara något som han sa för att hitta en ursäkt till att kunna gå ut i singellivet och upptäcka känslan av en nyförälskelse igen, han var nyfiken på vad som fanns på marknaden och mitt bäst före datum hade passerat.

Vid detta tillfälle när detta skedde, så var jag inställd på att jag aldrig skulle stöta på kärleken igen och det var något som jag samtidigt inte var intresserad av att göra då mitt hjärta tillhörde denna kille. Jag hade redan hittat mannnen i mitt liv. Ingen skulle någonsin kunnde ersätta honom och jag skulle aldrig kunna vara lycklig med någon ny kille.

Mitt psykiska mående förvärrades och detta var den utlösande faktorn till att jag blev deprimerad och att ångesten var något som blev en del av mitt liv på ett mer intersivt sätt. Mitt hjärta krossades så pass hårt så att jag inte längre kunde hantera mig själv. Kärleken som skulle vara något fint och vackert hade fått mig att må dåligt och var något som fick en människa att gå omkring och ha ständig smärta.

Men att vara kär påverkar oss individer positivt, det är något som vi alla behöver få känna på och vara för att fungera som människor. Det behöver inte betyda att man måste hitta någon att leva med eller ha ett förhållande med utan det räcker med att man får dem där kärlekskänslorna som är så svåra att förklara och som bara omedvetet sker inom oss. Forskning har också visat att ett liv utan kärlek är som att röka ett paket cigaretter om dagen, vilket jag generellt kanske har lite svårt att tro kan ha samma negativa effekt på kroppen.

Kärleken har bosatt sig inom mig igen, den kom när jag minst anade det och var inte alls något som jag planerade. Men något som jag är otroligt tacksam för skedde, för det har fått mig att inse vad kärlek egentligen är och jag har fått vara med om det som jag i början ansåg vad kärlek var.

Det är verkligen något fint och något som gör en extra pirrig i kroppen och att man varje morgon vill vakna upp tillsammans med personen.

Men kärlek för mig idag till skillnad från förr är att man litar på varandra till hundra procent, man öppnar upp sig och lägger hela sitt liv i den andra personens händer. Det är ett ständigt pussel som kräver otroligt mycket arbete och engagemang något som man hela tiden måste påminna sig själv om.

Personen jag är tillsammans med idag är min drivkraft framåt och den människan som får mig att vilja vakna varje morgon och som får mig att bli alldeles till mig inombords så fort han kysser mig eller berör mig. För jag har insett att kärlek är mer än bara omsorg och empati. Man måste känna en attraktion till den andra, en attraktion som får en att vilja beröra och ha ett sexuellt samliv tillsammans med. För genom det sexuella så för man sig ännu närmre varandra och som får kärleken att växa ännu starkare.

bland dör denna attraktion ut, något som jag idag kan säga var en av anledningarna till varför mitt förra förhållande tog slut. Det fanns ingen direkt sexuell lust mellan oss längre. Utan blev mer ett måste än intimstund tillsammans. Så ska det absolut inte vara i ett förhållande. Men jag kan också idag säga att vi faktiskt växte ifrån varandra, vi var unga när vi träffades och träffades under den tiden som mycket i ens liv förändras. Förändringen skedde fortfare än vad både han och jag förändrades tillsammans och vårt förhållande hamnade utanför. Vi prioriterade oss själva och arbetade inte längre som ett team och när vi väl kom på detta så hade förhållandet tagit så pass skada så att det inte fanns något kvar att rädda av det. Men det är förflutet nu och inget jag funderar speciellt mycket över längre.

Fina minnen bär jag med mig men mer än så är det inte. Han har sitt liv och jag har mitt. Jag är lycklig och blickar framåt. Vad han väljer att göra det är hans ensak.

Men idag lever jag med personen jag vill leva resten av mitt liv med och det som är skönt och veta är att han känner samma sak. Samtidigt som vi lovat att kämpa tillsammans och för varandra oavsett vad som kommer emellan oss eller om det skulle bli så att någon av oss hamnar i en svacka där man tvivlar på sina känslor. Något som jag tror krävs för att man ska kunna leva resten av sin existens tillsammans.

Vi kan samtala och diskutera om precis allt och det finns stunder idag som han visar en ny sida som jag inte sett förut eller saker han gör som resulterar i att det pirrar till ännu mer i kroppen och som får mig att inse att jag faktiskt nu för första gången hittat min sanna kärlek, den äkta kärleken som alla omkring mig pratat om.

Men FRAMFÖRALLT ta aldrig din partner för givet, behandla partnern väl och visa att hen är den viktigaste och betydelsefullaste personen du har i ditt liv.