Konsten att vara människa

 

Tar vi oss en översyn på andra könet så fokuserar det även där extremt mycket på utsidan för att bli en populär grabb hos tjejerna, men även bland andra jämställda killar. Skillnaden är att det istället exempelvis fokuserar mycket på kroppen i den bemärkelsen att det ska vara så mycket muskler som möjligt. Gärna att man tillägnar lika många timmar på träning som sömnen för att få den perfekta kroppen som tjejerna suktar efter att få ta på. Har man inte detta så som kille är man inte alls lika populär och även då hamnar man i kategorin ”opopulära” och man faller även då till att riskera att bli offer åt de mer ”populära” i samhället. Personligen vet jag hur detta känns, jag har aldrig varit någon kille som sett ut som ett muskelberg utan har alltid haft en smal kropp. Många har genom mina år kallat mig ”tanig” och en vandrande pinne och att få höra detta som tonåring är inte bara jobbigt av den anledning att man själv är medveten om att man inte platsar in i rätt kroppsideologi, det är också något som påverkar en psyke väldigt negativt. Man börjar fundera på hur man ser ut och för mig gick det så långt att jag slutade älska min kropp och började se det som de andra påpekade. Detta följde med mig genom hela min tonåringstid och många år efter det, något som jag fått lägga ner många timmar på för att råda bot på.

 

En resa som varit extremt jobbig och som gav mig många konsekvenser längs vägen. Under alla mina skolår var jag killen som ofta fick utså mobbning av olika anledningar och bara den biten är tuff för en ung pojke att behöva utstå ensam. Värre blir det när det kommer till personagrepp, där ens kropp blir involverad i själva mobbningen. Som om det inte redan var tillräckligt med att man själv visste hur man såg ut. Ni förstår nog själva vad resultatet vart av detta. Vid flera tillfällen gjorde jag tappra försök till att förändra min kropp. Jag försökte hitta en träning som passade mig och som skulle resultera i muskler på min kropp. Jag försökte med gym och trots att detta inte var något som var av mitt intresse så åkte jag vemodigt dit. Enbart för att i slutändan ingå i den ”rätta” kategorin i förhoppningen om att få tillhöra de populära. Men för att lyckas få en plats i denna grupp fanns det ytligare en sak som kunde skynda på denna förändring. Hitta en sport. För alla grabbar hade en sport som dem utövade på fritiden.

 

 

Helt fel tänkt från min sida. Att dra ner på matintaget vid träning ger snarare motsatt effekt. För att kroppen ska kunna bygga muskler så behövs extra mycket näring och proteiner. Dessutom behöver kroppen allt detta för att orka utföra ansträngande utföranden överhuvudtaget. Mitt resultat vart att jag fick en ganska tränad kropp. Men den såg inte ut som jag hade föreställt mig den. Den var lika smal om inte smalare, men med lite konturer på magen. Blev jag populär? Det vart oförändrat. Det kom en tid då jag inte längre orkade med träningen, den gav inte de resultat jag hoppats på och det fanns så mycket annat som var mer intressant att lägga ner tid på. Jag fick helt enkelt finna mig i att vara en vandrande pinne och lära mig att istället älska min kropp för det den är, istället för att platsa bland samhällets generella syn på kroppar. Men vilka är det egentligen som orsakat denna skeva kroppsbild av hur tjejer respektive killar ska se ut och varför ligger fokuset så mycket kring kläder, kosmetika, muskler och utseende? Förlåt föräldrar, men ni bär mycket av skulden i mitt tycke genom att ni lägger fokuset på era barn på felaktiga ställen. Självklart behöver barn få höra komplemanger, men man bör som förälder tänka till på hur man formulerar dem och om det är rätt sak att fokusera kring. Det är klart man tycker att ens barn är vackert, oavsett om din dotter har make up eller inte i ansiktet eller om ens son har ett sexpack på magen. Detta behöver man inte uppmuntra sina barn om då jag personligen anser att felaktiga signaler sänds ut till barnet;

Kikar vi på dessa två exempel som står här ovan så kan man vid första anblicket tycka att det inte är så märkvärdiga, att det vore helt acceptabelt att uttrycka sig på detta sätt. Men det anser inte jag, inte om man uttrycker sig på detta sätt. För sminket eller musklerna ska inte vara det som utmärker om ens barn är vacker eller snygg. Detta är bara ett komplement som man tar till för att man själv ska få bättre självförtroende som person. Det är ett val man gör som enskild person och ska inte behöva vara något nödvändigt som en ens barn ska behöva göra för att se bra ut. Dessutom handlar inte detta om en förälder som sänder ut dessa ”komplimanger” utan om nästan alla föräldrar som idag existerar och jag vill absolut inte på något sätt klandera er, för det är så att vi oftast uttrycker oss innan vi tänker och ibland blir det då fel. Vi är inget annat än människor.

 

 

Mina föräldrar var i mitt tycke otroligt bra på detta och gav oss aldrig direkta kommentarer om hur vi såg ut. För det såg dem dagligen, så för dem fanns det inte någon mening med att bekräfta detta eller bemöta detta med komplemanger som uppmuntrar ens barn till att fortsätta. Istället försökte dem alltid se saker som rörde allt annat än det. Men jag vill ändå tillägga att dem emellan åt gav komplemanger om klädsel eller liknande. Men det var enbart vid tillfällen som vi kanske skulle på bröllop eller andra tillställningar, för det tillhörde inte vardagen. Men att dagligen lägga märke till hur någon av mig och mina syskon såg ut eller uppmuntra oss till hur viktigt det är att vara fin har aldrig varit något som mina föräldrar under vår barndom ägnat sig åt. Smink och träning har alltid ansetts vara ett komplement för att vi själva ska må bra, inget som dem uppmuntrat oss till att göra för att vi ska vara fina. Dem har älskat oss för dem vi är, oavsett vad.