Konsten att vara människa

 

Om jag fick valet att göra om allt ifrån början med den kunskapen jag har idag så hade jag varit extremt sugen att ta det alternativet men jag hade aldrig varit den personen jag är idag eller gjort det jag gör om det inte varit för alla dessa motgångar och hinder jag stött på i livet.

Jag är uppvuxen i en liten stad som heter Kiruna, jag är uppvuxen med min fantastiska mor som uppfostrat mig med hjälp av familjen efter bäst möjliga förutsättningar dom kunnat skapa, jag har alltid haft familjen runt mig och vetat om att jag har dom som ett stort stöd men trotts allt detta så sker saker i livet som inte familjen kan göra något åt.

Jag är en av dom där barnen som blev extremt mobbad under mina barndom/skolår och när mobbningen var som värst så var jag den som gömde mig på toaletterna under mina raster för att slippa påhopp eller trakasserier, om inte toaletterna så höll jag till hos skolsyrran och snackade om allt som hände i skolan, gång på gång så försökte skolsystern och min mor ingripa men det blev bara mycket mycket värre efter deras försök så jag bad dom att sluta. Min mor hotade till och med att polisanmäla skolan och klassen då jag kommit hem gråtandes ifrån skolan i ca 1 månadstid om inte längre.
Vid ett tillfälle så försökte jag byta skola ifrån Högalidskolan till Bergaskolan i lilla Kiruna men blev nekad då dom frågat klassen på den andra skolan om vad dom trodde, om jag skulle passa in med dom och eleverna hade sagt nej, mobbningen hade tagit spridning runt omkring i Kiruna bland dom unga.

Jag fick ofta hotfulla samtal till hemtelefonen om hur jag skulle bli nedslagen och mördad. jag sa inget till min mor i rädslan om att saker och ting skulle eskalera, jag blev deprimerad och rädd för mitt liv och en väldigt reserverad pojke som inte ville prata om hur jag mådde, men ett faktum var att jag inte vågade gå på större gator ensam utan gick bakom hus och hittade mina egna vägar för att ta mig runt i staden jag bodde i. Jag kan dom "hemliga" vägarna än idag, det var dom bästa att ta när jag blev jagad av en grupp killar som skulle slå ner mig!

Dansen var och blev min flykt, i danssalen så var jag inte en rädd kille längre utan fick möjligheten att uttrycka mig och känna mig bra på något , dock så i samband med min start inom dansen så fick jag vara med om något som jag inte önskar någon annan, efter ett uppträdande på dansens dag den 29 april på Malmia i Kiruna så blev jag våldtagen. Jag skulle gå på den allmänna toaletten efter mitt uppträdande och på den toaletten så var det en man som jag uppfattade ville ge mig beröm för uppvisningen så jag tackade och vände mig om mot ett av toalettbåsen, när jag var på väg in på toaletten så känner jag en hård putt i ryggen och när jag vänder mig om så är dörren låst och jag får ett hårt slag i magen så jag tappar andan, i chock så ser jag hur han öppnar byxorna och drar tag i mig och vänder mig och och när jag försöker säga ifrån så slår han mig igen och håller för munnen på mig. Jag kunde inte annat än att bara vänta tills allt var klart. När han var klar så gick han ut och försvann snabbt ifrån Malmia, medans jag stannade kvar och städade upp toaletten, jag skämdes så mycket och ville inte att någon skulle veta vad dom hänt. Tanken att gå till Polisen slog mig aldrig för jag hade aldrig hört om en man som blivit våldtagen tidigare, tänkte inte på en anmälan. Jag blev ett tyst offer, detta hände mig när jag var 12-13 år och jag berättade detta för delar av familjen när jag var 20 år.

Mobbningen som var riktad mot mig började eskalera i samband med detta och jag blev mest mobbad för att vara homosexuell och detta var innan jag själv ens visste om att jag var homosexuell. Men eskaleringen skedde efter våldtäkten och då trodde jag helt plötsligt att alla visste om vad som hänt och det var därför dom mobbade mig för det. Mobbningen tog över mitt liv, ångesten ifrån våldtäkten vad omöjlig att hantera och jag som tonåring blev hemsk, jag kände mig missförstådd och ensam, Min mor fick ett helvete! Ingen visste vad som hänt och jag kände mig någonstans sårad att ingen i min familj kunde se på mig att det var något som var fel. Jag hamnade i mörk period där jag gjorde saker för att skada mig själv eftersom jag var äcklad av min kropp och mig själv, jag började festa och dricka mycket alkohol, bråka med min mor konstant, följde inte regler och började bli våldsam mot min omgivning, jag hamnade i väldigt mycket slagsmål under denna period men dels för att jag var less och ville säga ifrån. Men i samband med allt detta lyckades jag med att få en ätstörning, i ett rop efter hjälp så började jag trycka mina fingrar i halsen. I skolan så åt jag upp maten jag hade på tallriken men direkt när jag gick ut ifrån lunchsalen så satte jag fingrarna i halsen för att få ut allt igen. Och detta pågick såpass länge innan någon upptäckte detta så skriket efter hjälp hade blivit en vana och inte längre var ett rop efter hjälp. Jag kunde se på mig själv när jag vägde 50 kg och tycka att jag äntligen var vacker men fortfarande inte nått mitt mål.

Jag hatade verkligen mig själv på så många olika plan och det enda som fick mig lycklig var musik och dans, så dedikerade mitt liv till detta.

Men den föreningen som verkligen räddade mitt liv som barn som hjälpte mig på benen igen när jag var på botten var Unga Örnar, jag var aktiv inom Unga Örnar i ca 10 år och dom fanns alltid där och dömde inte mig för den jag var och dom stod utanför allt som skedde runt omkring, jag fick vänner som såg min ätstörning och hjälpte mig gå vidare, och fick fina vänner utanför allt som pågick i skolan som jag är tacksam för. Utan dom vännerna så hade jag nog inte levt idag. Ni vet vilka ni är! TACK!

Under slutet av min tid hos Unga Örnar så var det dags för nästa vändning i livet, när jag äntligen var på benen så bestämde sig livet för att vända sig upp och ner igen. Jag var 16 år och jag var med om en större olycka som jag än idag blir påmind om varje dag i o m att jag har gigantiska ärr på benen ifrån det. Men det var en lift-olycka på ett av dom läger som Unga Örnar arrangerat där jag och min kompis Isabel råkade riktigt illa ut. Sitt-liften framför oss lossnar och glider bak på linan och rakt in i mig och Isabel. Jag hamnade på sjukhus med brutet skenben och diverse andra skador och Isabel omkom tyvärr. 27/7 år 2004 är den dagen som mitt liv förändrades helt och hållet!

Jag satt i rullstol till en början och läkarna hade sagt att jag kanske inte kommer kunna dansa igen på det sättet som jag gjort innan, jag hade PTSD (Post-traumatic stress disorder) Jag försökte ta mitt liv vid flertal tillfällen efter detta. jag trodde mitt liv var över, kände att varför överlevde jag och inte Isabel, jag kände att hon hade mer att leva för att jag var ändå såpass förstörd som människa så jag kunde väl vara den som var död och när min mor inte klarade av att gå till jobbet i rädslan av att när hon kommer hem så finns jag inte längre kvar så fick jag börja gå till en kurator och fick anti-depressiva tabletter för att klara av vardagen. Det tog tid men vardagen blev lättare att hantera med tiden, När skolan började så var det min vilja att dansa igen som fick mig att pusha mig själv att stå igen och att dansa. Läkarna hade sagt till mig att jag kanske kommer kunna gå normalt igen om 6 månader.

6 månader senare så stod jag på scen och dansade i Kirunas Nyårsrevy för första gången. Jag kämpade mig tillbaka för att jag ville. jag hade ett mål och en dröm. Och Jag hade en engagerad krets runt omkring mig som fanns där som stöd.

Men för att börja avrunda så idag efter allt detta, efter att blivit rånad och misshandlad i Umeå och i allmänhet blivit misshandlad så jag hamnat på sjukhus mm så har jag verkligen levt ett intressant liv.